Ålandsfrågan i Finlandssvenskt perspektiv
1938
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
ÅLANDSFRÅGAN
I FINLANDSSVENSKT PERSPEKTIV
Av riksdagsmannen, jur. d:r J. O. SÖDERI-IJELJ\1, Helsingfors
SEDAN tyskarna senhösten 1918 lämnat Finland, och sedan ententepolitiken något år senare upphört med sin aktivitet i det
forna tsarrikets periferiska delar samt i följd härav den engelska
flottan dragits bort från Finska viken, stod Finland isolerat och
ensamt utan annat stöd eller skydd än det, man hoppades Nationernas Förbund i framtiden skulle komma att kunna lämna. Ett
samgående med Sverige var vid denna tidpunkt uteslutet. Den
finska folkmentaliteten, som betraktade svenskheten i Finland som
en fiende, kunde omöjligt bortse från sambandet mellan svenskt i
Finland och svenskt i Sverige. Ålandsfrågan var dessutom aktuell,
och slutligen saknades vid denna tidpunkt i Sverige en vidare bas
för ett samgående med Finland.
I denna situation uppbyggde herr Holsti, nästan enväldig ledare för den finländska utrikespolitiken under åren 1919-1922, det
s. k. baltiska samarbetet. Meningen var att mellan Finland i norr
och Polen i söder skulle skapas ett statsblock (där Litauen dock
t. v. måste lämnas åsido), som genom ömsesidig hjälp skulle giva
medlemmarna garantier mot angrepp från öster. Trots att upprepade ministermöten höllos och trots vältaliga’ bankettal visade det
sig dock svårt att denna väg få till stånd något positivt. De fördelar, samarbetet med de s. k. randstaterna kunde bjuda Finland,
voro icke vidare betydande, men riskerna desto större. När herr
Holsti, fullföljande randstatspolitiken till dess logiska slutmål,
år 1922 undertecknade det s. k. Warschau-avtalet, varigenom ett
defensivförbund, visserligen mycket löst och högst vagt formulerat, ingicks mellan Polen, Estland, Lettland och Finland fick han
varken sin egen regering eller ännu mindre riksdagen med sig
samt lämnade politiken för mer än ett årtionde. Efter hans fall
fortgingo visserligen de baltiska ministermötena, men intresset
för randstatspolitiken avtynade småningom helt och hållet.
619
J. O. Söderhjelm
Under cirka tio år var Finland utan utrikespolitik. Våra herrar
gonade sig visserligen såsom andra staters i de internationella
storheternas sol i Geneve och excellerade i N. ];’.-trohet, men någon
utrikespolitik drevs icke. Märkligt är att under dessa samma år
även intresset för försvarsfrågor svalnade; man levde i en viss
reaktion efter de jätteansträngningar, som den första självständighetstidens uppbyggande arbete på försvarsväsendets område fordrat. De ekonomiska och sociala frågorna upptogo nu regeringarnas och riksdagarnas intresse. Det var ju dessutom relativt lugnt i Europa; varför tänka på en så osannolik eventualitet
som allmänt krig7 Och även om man någon gång reflekterade
över sin isolering, huru bryta denna? Den baltiska orienteringens
saga var all, ’l’yskland var svagt och Sverige var ej heller starkt.
Folkopinionen var dessutom varken i Sverige eller Finland mogen
för realpolitiskt handlande; som bevis härpå må endast hänvisas
till fallet Hederstierna.
Men tiden red fort dessa år. Under inverkan av faktorer, vilkas
analys här skulle föra för långt, framkommo i Finland åren 1934-
1935 två märkliga förslag, det ena rörande försvarsmaktens utrustning och det andra rörande den nordiska orienteringen. Båda
hade samband icke blott med det världspolitiska läget, utan även
och kanske allra främst med den växande försvarsviljan och nya
inställningen till försvarsfrågan i Sverige. När man i Sverige började med sakliga ögon betrakta världssituationen och den egna försvarsberedskapen, då började man det även i Finland, och då fingo
militärerna mod att framlägga sina krav och vunno det gehör de
tidigare saknat. När man i Finland fick klart för sig styrkan av
den svenska opinionen för stärkande av försvarsmakten, fick man
även ögonen öppnade för den väg Finlands utrikespolitik borde
följa. Det är ingen tillfällighet att i Finlands riksdag den nordiska orienteringen proklamerades den 5 december 1935, några
månader efter publicerandet av den svenska försvarsberedningens
betänkande. Finlands officiella anslutning till en nordisk politik
hade i de flesta kretsar övervägande, i vissa kretsar t. o. m. uteslutande militärpolitiska bevekelsegrunder. Motiveringen för den
nordiska politiken var i verkligheten tillförselfrågan i krigstid,
nyttan av den svenska flottans skydd för trafiken till och från vårt
land, den svenska industriens produktionsförmåga och Sveriges
fördelaktiga läge som transitoland.
Den nordiska orienteringen har under de tre åren sedan dess
620
Ålandsfrågan i finlandssvenskt perspektiv
officiella proklamerande utlöst en massa tal och icke obetydligt
ökat konsumtionen av brända och destillerade drycker också i
Finland. Även mycket av positiv betydelse har den uträttat. En
avgörande vändning i Finlands politiska utveckling har deklarationen av den 5 december 1935 dock ännu icke medfört. På djupet äro de icke-nordiska krafterna fortfarande i full verksamhet.
I detta ännu helt labila läge har Ålandsfrågan kommit upp.
Från första början har Ålandskonventionen varit så konstruerad,
att dess garantisystem saknat reellt värde. Det må nämnas att
redan i december 1921, när Ålandskonventionen var före i Finlands riksdag för ratificering, den svenska riksdagsgruppens ledare, herr Estlander, påyrkade att garantien för Åland skulle
stärkas genom den finländska· utrikespolitikens inriktning mot
Sverige. Men det har tidigare varit utsiktslöst att alls tänka på
en förstärkning av garantierna. I Finland har man visserligen
hela tiden varit fullt medveten om deras bräcklighet, men i Sverige
har detta knappast varit fallet. Det behövdes att på en gång krigshotet blivit överhängande, N. F:s svaghet uppenbar och den nordiska vänskapen högljutt proklamerad, för att betingelserna för
de nödvändiga ändringarna av konventionen skulle inträda. Detta
exceptionellt gynnsamma läge måste den finländska regeringen
självfallet utnyttja. Och lika givet var att dess första åtgärd bestod i en hänvändning till Sveriges regering.
På det militära området har det visat sig att de båda regeringarna utan svårighet nått enighet. På det nationella möta ännu
svårigheter.
Som självklar förutsättning för de föreslagna modifikationerna
i Ålandsbestämmelserna synes mig böra uppställas att dessa ej i
någon del få äventyra svenskheten på Åland. Blott uttryckliga
garantier formulerade i klara lagstadganden kunna giva ålänningarna full trygghet. Bland de fordringar, som böra uppställas,
synes mig kravet att de trupper, som förläggas till Åland, skola
ha en klart svensk karaktär vara mest betydelsefullt. Dessa trupper skola höra hemma antingen på Åland eller i det svenska Finland. Icke endast de åländska värnpliktiga, utan alla trupper
skola kommenderas på svenska; detta är redan nödvändigt ur
synpunkten av samarbetet mellan fastlandstrupperna och ålänningarna, och alldeles oundgängligt om man opererar med hypotesen om rikssvenska styrkors uppträdande på Åland i vissa förutsatta fall. Av stor betydelse är att garantier skapas för befälets
621
p-··
J. O. Söderhjelm
och underbefälets svenskhet. Det är icke nog att officerare och
underofficerare skola kunna svenska, utan de böra även vara
svenskar; skillnaden mellan dessa två begrepp är i våra dagars
Finland betydande. De åländska värnpliktiga böra icke mot sin
vilja kunna förläggas utom Åland. I den finländska regeringens
förslag tilllandstinget hette det, att ålänning icke kunde »åläggas
att varaktigt fullgöra sin värnplikt utanför landskapet». Ordet
varaktigt innebär emellertid en fara. Värnpliktiga sändas ju på
allehanda sådana kurser, vilka utgöra en väsentlig del av modern utbildning; alla studenter och likställda i Finland skola genomgå reservofficersskola. Men i dessa kurser är mestadels reservofficersutbildningen uteslutande finsk. Ett stadgande, som
möjliggör kommenderingar av ålänningar utom Åland, kan icke
godtagas på andra villkor än att de skolor, kurser eller truppdelar,
dit kommenderingen sker, äro helt svenska.
Lämpligast vore att den åländska vapentjänsten skulle få formen av ett hemvärn, kort aktiv tjänstgöring och längre beredskapsskyldighet, t. ex. med handvapnen i hemmen. Det finnes specialformationer i Finland av olika slag, där liknande system tillämpas,
t. ex. i fråga om de halvaktiva skyddskårerna på Karelska näset,
vilka i händelse av mobilisering eller krigsfara omedelbart skola
samarbeta med de aktiva täcktrupperna vid gränsen.
Men icke endast i fråga om värnplikten böra ålänningarnas berättigade fordringar tillgodoses. Förhållandet mellan den finländska regeringen och ålänningarna har ej alltid varit det bästa. Tilllämpningen och tolkningen av självstyrelselagen för Åland har förorsakat många slitningar. Felet härtill har uppenbarligen främst
legat på fastlandet; man har varit njugg och oförstående mot
ålänningarna. I de minsta frågor har man trakasserat dem och
alltför ofta i onödan åberopat riksintresset som en förevändning
att upphäva av landskapet fattade beslut. Knappast någon enda
åländsk motion har godkänts av finska riksdagen. Ålänningarna
ha kanske ibland varit svåra att tillfredsställa, men detta har ej
varit tillräcklig orsak till den småaktighet, som visats. När t. ex.
Ålands landsting beslöt förlänga fridlysningstiden för kräftor på
Åland med två veckor, upphävdes detta beslut av republikens president såsom stridande mot riksintresset.
Överdriven är heller icke ålänningarnas fordran att de garantier, de erhållit genom Geneve-besluten 1921 vid Ålandskonfliktens
lösning, lojalt iakttagas. De stadganden i den s. k. åländska ga- 622
—-···————–
Alandsfrågan i finlandssvenskt perspektiv
rantilagen, som avse jordbesittningens tryggande, ha emellertid
så utformats att de icke motsvara vad som med dem avsetts. Nå-
gon aktuell fara för den åländska jorden föreligger väl ej, men väl
en permanent orsak till bekymmer och missnöje, som utan svå-
righet kan avlägsnas.
Det kan icke anses vara oskäligt, om ålänningarna i utbyte
mot att de frivilligt påtaga sig en så tung börda som värnplikten
skulle erhålla gottgörelse i form av sådana förtydliganden i självstyrelselagen och garantilagen, att konflikterna med riksmyndigheterna skulle upphöra. Ålänningarna fordra ej mera än vad som
ursprungligen gavs dem, och det är därför ej inkorrekt, om Sverige, som i Geneve 1921 främst arbetade på dessa bestämmelsers
antagande, nu fordrar sådana omformuleringar, som göra slut på
vidare vantolkningar.
Ålänningarnas motstånd mot alla ändringar i Ålands rättsliga
ställning måste man förstå. För ålänningarna har neutraliseringen och demilitäriseringen, friheten från värnplikt, självstyrelsen och självförvaltningen, allt tett sig som rättigheter på evig
tid, genom N. F. tilldelade Ålands befolkning av Europas alla makter. Nära tjugo års inlevelse i känslan av den mest fullständiga
trygghet och därtill en viss isolering såväl från Sverige som från
Finland ha åstadkommit en sinnesstämning, ur vilken uppvaknandet till våra dagars krassa verklighet varit allt annat än behagligt.
Att de ej omedelbart med förtjusning accepterat mer eller mindre
lösa förslag kan ej förvåna. Och att man ej hyser något större
förtroende till Finlands försäkringar framgår av det jag nyss
nämnde. Hade Finlands regering under årens lopp visat en positiv
inställning till den åländska självstyelsen, hade man behandlat Finlands svenskar och ålänningarna med generositet och hade man
slutligen förknippat de uppoffringar man i det ändrade internationella läget fordrade av ålänningarna med kompensationer på
annat håll, så hade jordmånen på Åland för en förändring av
dess ställning varit en alldeles annan än nu. Och när den finländska regeringen till Ålands landsting lämnade ett förslag i
värnpliktsfrågan, som alls ej motsvarade vad man under hand
talat om i Sverige och Finland, samt ytterligare presterade oklokheten att tillfoga ett hot, tjänstgöringen i sjöfartsväsendet, så kan
man ej förvåna sig över den åländska mentalitet vilken tog sig
uttryck vid urtima landstingets första sammanträden.
På finlandssvenskt håll reagerade man i allmänhet positivt till
623
J. O. Söderhjelm
ryktena ~m ett finländskt-svenskt samarbete på Åland. Den allmänna opinionen var uppenbarligen för saken, speciellt sedan
man kommit underfund med vad de båda regeringarnas planer
egentligen avsåga. Det kom bl. a. till uttryck i en broschyr som
de finlandssvenska studenterna publicerade och distribuerade på
Åland. Det visade sig även, att ett samarbete mellan ålänningarna
och finlandssvenskarna blev nödvändigt för utformandet av de
åländska motkraven. Den svenska pQlitiken har på sådant sätt
funnit en positiv uppgift i arbetet att upplysa opinionen om nödvändigheten av att ändringarna i Ålands ställning åtföljas av nationella garantier och att i detta sammanhang den åländska självstyrelsen erhåller den utformning, som ursprungligen avsetts.
Förhandlingarna i Ålandsfrågan öppna emellertid större och
ännu mera betydelsefulla perspektiv. Det väger i våra dagars
Finland mellan det svenska inflytandet, den nordiska orienteringen
å ena sidan och de svensk-fientliga, finsk-nationella instinkterna å
den andra. Dessutom finnes sedan 1918 en inrotad tyskbeundran,
som också är antinordisk I den finska delen av Finlands folk, i
varje dess organisation, ja, i snart sagt varje individ kämpa dessa
krafter om herraväldet. Nästan överallt kan man med rätt be,
handling bringa i dagen ett nordiskt drag, en böjelse för nordiskt
tänkesätt och nordisk samhällsåskådning. Det råder intet tvivel
om att ifall blott den nordiska delen av den finska mentaliteten
uppmuntras och vårdas, i ~”inland småningom skulle växa upp
en verkligt nordisk stat och ett nordiskt folk.
För ett ungt folk och en ny stat i ett sådant utsatt läge som
Finlands måste omsorgen om tryggheten mot yttre våld gå
framom allt annat. Den, som kan giva Finland ett så gott stöd,
som i dessa tider blott är möjligt, vinner också ett dominerande
inflytande på Finlands såväl yttre som inre öden. Om den nordiska orienteringen uppfyller de förhoppningar, som nu ställas på
densamma, så vinna de nordiska elementen övertaget. Stärker det
nordiska samarbetet däremot icke Finlands försvarspolitiska ställning, förlorar det snart sitt grepp om den finska folkopinionen.
De absolutistiska och antinordiska krafterna stärkas, det nordiska
embryot i finskt väsen förkväves och det kollektivistiska purfinska
åskådningssättet vinner segern.
Den aktuella Ålandsfrågans lyckliga lösning måste betraktas
såsom prövostenen för den nordiska orienteringens allvar och
betydelse. På finskt håll vaktar man ganska skeptiskt på om
624
Alandsfrägan i finlandssvenskt perspektiv
Sverige verkligen i Ålandsfrågan skall kunna göra Finland de
stora tjänster, man hoppats på och som den nordiska orienteringens vänner förespeglat. Föra förhandlingarna icke till resultat, vad händer då~ Sannolikt komma de nordiska festbanketterna
att fortsiitta och även ett realpolitiskt samarbete fortgå mellan
:b~inland och Skandinavien. Och det är knappast troligt att Finlands utrikesledning efter ett eventuellt avbrytande av Ålandsförhandlingarna direkt skulle kasta sig i Tysklands armar. Men att
Finlands regering i längden skulle kunna stå passiv, låta Ålands
utsatta läge fortfara att utgöra en direkt fara för landet i dess
helhet, detta är ej antagligt. Den nuvarande regeringen med sitt
starka socialdemokratiska inslag skulle väl icke vidtaga åtgärder
för Finlands avlägsnande från det nordiska blocket, men vart
skulle t. ex. en efterföljande finsk borgerlig regering vända sigf
Sådana perspektiv äro ej glada.
Vad den nordiska orienteringen betyder för finlandssvenskarna
är det onödigt att nämna. De ha från första början kämpat för
att av Finland göra en nordisk stat. Deras inflytande är ej mera
stort nog för att de ensamma skulle kunna genomföra sitt program. Men med svensk hjälp kan mycket nås, som nu synes utom
räckhåll.
För finlandssvenskarnas del betyder ett svenskt engagement i
Finland mer än man i Sverige kanske anar. Den nuvarande regeringen i F’inland och vissa dess eftersägare påstå visserligen, att
det är slut på språkstriden i vårt land. Detta är en skönmålning,
tyvärr utan motsvarighet i verkligheten. Sedan universitetet förfinskats, ha visserligen i lagstiftningsväg inga nya attacker gjorts
mot svenskarnas ställning, men desto häftigare komma angreppen
på andra fronter. Just nu är det främst namn- och skyltpolitiken som väcker uppmärksamhet. Men farligast är den med rikliga penningemedel även ur statskassan understödda förfinskningskampanjen på den svenska landsbygden. Det svenska nä-
ringslivet, som jämte den svenska landsbefolkningen utgör svenskhetens livsnerv, är även föremål för finsk uppmärksamhet.
Bindes Finlands politik till Sveriges, så 1·åder det ej tvivel om
att icke mycket från svensk sida utan någon direkt inblandning
kan göras för finlandssvenskarna, både direkt och indirekt.
Vilken hänsyn finlandssvenskarna kunna vänta under en icke
nordisk finländsk utrikespolitisk regim visas av ett exempel
från randstatspolitikens tid. I herr Holstis Warschau-avtal av
625
J. O. Söderh.ielm
1922 ingick en bestämmelse att de kontraherande staterna skulle
ömsesidigt garantera sina minoriteter »alla de rättigheter och friheter, vilka för dem trygga bevarande och den fria utvecklingen
av deras nationella kulturorganisationer». Efter litet tidningsskriveri i den finska pressen tillkom i skyndsam ordning en
tilläggsdeklaration, undertecknad liksom själva avtalet av Polens,
Lettlands, Estlands och Finlands ombud, däri det säges »att artikel V, angående folkminoriteterna, alls icke åsyftar Finland».
Som en kuriositet må även nämnas att av alla främmande nationer tyskarna, de nordiskt-germanska idealen till trots, mest målmedvetet använda finska namn, mest ivrigt ansluta sig till finskt
betraktelsesätt och mest fullständigt negligera den svenska språkgruppen och det svenska språkets existens i Finland.
Så som läget gestaltat sig avgör Ålandsfrågans öde även Finlands utrikespolitiska orientering. Från finlandssvensk synpunkt
kan man icke annat hoppas än att ett sådant resultat nås, som
öppnar möjligheter till intet mindre än till ett fullföljande av
Sveriges största historiska gärning, österlandets indragande i den
västerländska kulturkretsen.
626
— —~————-
I FINLANDSSVENSKT PERSPEKTIV
Av riksdagsmannen, jur. d:r J. O. SÖDERI-IJELJ\1, Helsingfors
SEDAN tyskarna senhösten 1918 lämnat Finland, och sedan ententepolitiken något år senare upphört med sin aktivitet i det
forna tsarrikets periferiska delar samt i följd härav den engelska
flottan dragits bort från Finska viken, stod Finland isolerat och
ensamt utan annat stöd eller skydd än det, man hoppades Nationernas Förbund i framtiden skulle komma att kunna lämna. Ett
samgående med Sverige var vid denna tidpunkt uteslutet. Den
finska folkmentaliteten, som betraktade svenskheten i Finland som
en fiende, kunde omöjligt bortse från sambandet mellan svenskt i
Finland och svenskt i Sverige. Ålandsfrågan var dessutom aktuell,
och slutligen saknades vid denna tidpunkt i Sverige en vidare bas
för ett samgående med Finland.
I denna situation uppbyggde herr Holsti, nästan enväldig ledare för den finländska utrikespolitiken under åren 1919-1922, det
s. k. baltiska samarbetet. Meningen var att mellan Finland i norr
och Polen i söder skulle skapas ett statsblock (där Litauen dock
t. v. måste lämnas åsido), som genom ömsesidig hjälp skulle giva
medlemmarna garantier mot angrepp från öster. Trots att upprepade ministermöten höllos och trots vältaliga’ bankettal visade det
sig dock svårt att denna väg få till stånd något positivt. De fördelar, samarbetet med de s. k. randstaterna kunde bjuda Finland,
voro icke vidare betydande, men riskerna desto större. När herr
Holsti, fullföljande randstatspolitiken till dess logiska slutmål,
år 1922 undertecknade det s. k. Warschau-avtalet, varigenom ett
defensivförbund, visserligen mycket löst och högst vagt formulerat, ingicks mellan Polen, Estland, Lettland och Finland fick han
varken sin egen regering eller ännu mindre riksdagen med sig
samt lämnade politiken för mer än ett årtionde. Efter hans fall
fortgingo visserligen de baltiska ministermötena, men intresset
för randstatspolitiken avtynade småningom helt och hållet.
619
J. O. Söderhjelm
Under cirka tio år var Finland utan utrikespolitik. Våra herrar
gonade sig visserligen såsom andra staters i de internationella
storheternas sol i Geneve och excellerade i N. ];’.-trohet, men någon
utrikespolitik drevs icke. Märkligt är att under dessa samma år
även intresset för försvarsfrågor svalnade; man levde i en viss
reaktion efter de jätteansträngningar, som den första självständighetstidens uppbyggande arbete på försvarsväsendets område fordrat. De ekonomiska och sociala frågorna upptogo nu regeringarnas och riksdagarnas intresse. Det var ju dessutom relativt lugnt i Europa; varför tänka på en så osannolik eventualitet
som allmänt krig7 Och även om man någon gång reflekterade
över sin isolering, huru bryta denna? Den baltiska orienteringens
saga var all, ’l’yskland var svagt och Sverige var ej heller starkt.
Folkopinionen var dessutom varken i Sverige eller Finland mogen
för realpolitiskt handlande; som bevis härpå må endast hänvisas
till fallet Hederstierna.
Men tiden red fort dessa år. Under inverkan av faktorer, vilkas
analys här skulle föra för långt, framkommo i Finland åren 1934-
1935 två märkliga förslag, det ena rörande försvarsmaktens utrustning och det andra rörande den nordiska orienteringen. Båda
hade samband icke blott med det världspolitiska läget, utan även
och kanske allra främst med den växande försvarsviljan och nya
inställningen till försvarsfrågan i Sverige. När man i Sverige började med sakliga ögon betrakta världssituationen och den egna försvarsberedskapen, då började man det även i Finland, och då fingo
militärerna mod att framlägga sina krav och vunno det gehör de
tidigare saknat. När man i Finland fick klart för sig styrkan av
den svenska opinionen för stärkande av försvarsmakten, fick man
även ögonen öppnade för den väg Finlands utrikespolitik borde
följa. Det är ingen tillfällighet att i Finlands riksdag den nordiska orienteringen proklamerades den 5 december 1935, några
månader efter publicerandet av den svenska försvarsberedningens
betänkande. Finlands officiella anslutning till en nordisk politik
hade i de flesta kretsar övervägande, i vissa kretsar t. o. m. uteslutande militärpolitiska bevekelsegrunder. Motiveringen för den
nordiska politiken var i verkligheten tillförselfrågan i krigstid,
nyttan av den svenska flottans skydd för trafiken till och från vårt
land, den svenska industriens produktionsförmåga och Sveriges
fördelaktiga läge som transitoland.
Den nordiska orienteringen har under de tre åren sedan dess
620
Ålandsfrågan i finlandssvenskt perspektiv
officiella proklamerande utlöst en massa tal och icke obetydligt
ökat konsumtionen av brända och destillerade drycker också i
Finland. Även mycket av positiv betydelse har den uträttat. En
avgörande vändning i Finlands politiska utveckling har deklarationen av den 5 december 1935 dock ännu icke medfört. På djupet äro de icke-nordiska krafterna fortfarande i full verksamhet.
I detta ännu helt labila läge har Ålandsfrågan kommit upp.
Från första början har Ålandskonventionen varit så konstruerad,
att dess garantisystem saknat reellt värde. Det må nämnas att
redan i december 1921, när Ålandskonventionen var före i Finlands riksdag för ratificering, den svenska riksdagsgruppens ledare, herr Estlander, påyrkade att garantien för Åland skulle
stärkas genom den finländska· utrikespolitikens inriktning mot
Sverige. Men det har tidigare varit utsiktslöst att alls tänka på
en förstärkning av garantierna. I Finland har man visserligen
hela tiden varit fullt medveten om deras bräcklighet, men i Sverige
har detta knappast varit fallet. Det behövdes att på en gång krigshotet blivit överhängande, N. F:s svaghet uppenbar och den nordiska vänskapen högljutt proklamerad, för att betingelserna för
de nödvändiga ändringarna av konventionen skulle inträda. Detta
exceptionellt gynnsamma läge måste den finländska regeringen
självfallet utnyttja. Och lika givet var att dess första åtgärd bestod i en hänvändning till Sveriges regering.
På det militära området har det visat sig att de båda regeringarna utan svårighet nått enighet. På det nationella möta ännu
svårigheter.
Som självklar förutsättning för de föreslagna modifikationerna
i Ålandsbestämmelserna synes mig böra uppställas att dessa ej i
någon del få äventyra svenskheten på Åland. Blott uttryckliga
garantier formulerade i klara lagstadganden kunna giva ålänningarna full trygghet. Bland de fordringar, som böra uppställas,
synes mig kravet att de trupper, som förläggas till Åland, skola
ha en klart svensk karaktär vara mest betydelsefullt. Dessa trupper skola höra hemma antingen på Åland eller i det svenska Finland. Icke endast de åländska värnpliktiga, utan alla trupper
skola kommenderas på svenska; detta är redan nödvändigt ur
synpunkten av samarbetet mellan fastlandstrupperna och ålänningarna, och alldeles oundgängligt om man opererar med hypotesen om rikssvenska styrkors uppträdande på Åland i vissa förutsatta fall. Av stor betydelse är att garantier skapas för befälets
621
p-··
J. O. Söderhjelm
och underbefälets svenskhet. Det är icke nog att officerare och
underofficerare skola kunna svenska, utan de böra även vara
svenskar; skillnaden mellan dessa två begrepp är i våra dagars
Finland betydande. De åländska värnpliktiga böra icke mot sin
vilja kunna förläggas utom Åland. I den finländska regeringens
förslag tilllandstinget hette det, att ålänning icke kunde »åläggas
att varaktigt fullgöra sin värnplikt utanför landskapet». Ordet
varaktigt innebär emellertid en fara. Värnpliktiga sändas ju på
allehanda sådana kurser, vilka utgöra en väsentlig del av modern utbildning; alla studenter och likställda i Finland skola genomgå reservofficersskola. Men i dessa kurser är mestadels reservofficersutbildningen uteslutande finsk. Ett stadgande, som
möjliggör kommenderingar av ålänningar utom Åland, kan icke
godtagas på andra villkor än att de skolor, kurser eller truppdelar,
dit kommenderingen sker, äro helt svenska.
Lämpligast vore att den åländska vapentjänsten skulle få formen av ett hemvärn, kort aktiv tjänstgöring och längre beredskapsskyldighet, t. ex. med handvapnen i hemmen. Det finnes specialformationer i Finland av olika slag, där liknande system tillämpas,
t. ex. i fråga om de halvaktiva skyddskårerna på Karelska näset,
vilka i händelse av mobilisering eller krigsfara omedelbart skola
samarbeta med de aktiva täcktrupperna vid gränsen.
Men icke endast i fråga om värnplikten böra ålänningarnas berättigade fordringar tillgodoses. Förhållandet mellan den finländska regeringen och ålänningarna har ej alltid varit det bästa. Tilllämpningen och tolkningen av självstyrelselagen för Åland har förorsakat många slitningar. Felet härtill har uppenbarligen främst
legat på fastlandet; man har varit njugg och oförstående mot
ålänningarna. I de minsta frågor har man trakasserat dem och
alltför ofta i onödan åberopat riksintresset som en förevändning
att upphäva av landskapet fattade beslut. Knappast någon enda
åländsk motion har godkänts av finska riksdagen. Ålänningarna
ha kanske ibland varit svåra att tillfredsställa, men detta har ej
varit tillräcklig orsak till den småaktighet, som visats. När t. ex.
Ålands landsting beslöt förlänga fridlysningstiden för kräftor på
Åland med två veckor, upphävdes detta beslut av republikens president såsom stridande mot riksintresset.
Överdriven är heller icke ålänningarnas fordran att de garantier, de erhållit genom Geneve-besluten 1921 vid Ålandskonfliktens
lösning, lojalt iakttagas. De stadganden i den s. k. åländska ga- 622
—-···————–
Alandsfrågan i finlandssvenskt perspektiv
rantilagen, som avse jordbesittningens tryggande, ha emellertid
så utformats att de icke motsvara vad som med dem avsetts. Nå-
gon aktuell fara för den åländska jorden föreligger väl ej, men väl
en permanent orsak till bekymmer och missnöje, som utan svå-
righet kan avlägsnas.
Det kan icke anses vara oskäligt, om ålänningarna i utbyte
mot att de frivilligt påtaga sig en så tung börda som värnplikten
skulle erhålla gottgörelse i form av sådana förtydliganden i självstyrelselagen och garantilagen, att konflikterna med riksmyndigheterna skulle upphöra. Ålänningarna fordra ej mera än vad som
ursprungligen gavs dem, och det är därför ej inkorrekt, om Sverige, som i Geneve 1921 främst arbetade på dessa bestämmelsers
antagande, nu fordrar sådana omformuleringar, som göra slut på
vidare vantolkningar.
Ålänningarnas motstånd mot alla ändringar i Ålands rättsliga
ställning måste man förstå. För ålänningarna har neutraliseringen och demilitäriseringen, friheten från värnplikt, självstyrelsen och självförvaltningen, allt tett sig som rättigheter på evig
tid, genom N. F. tilldelade Ålands befolkning av Europas alla makter. Nära tjugo års inlevelse i känslan av den mest fullständiga
trygghet och därtill en viss isolering såväl från Sverige som från
Finland ha åstadkommit en sinnesstämning, ur vilken uppvaknandet till våra dagars krassa verklighet varit allt annat än behagligt.
Att de ej omedelbart med förtjusning accepterat mer eller mindre
lösa förslag kan ej förvåna. Och att man ej hyser något större
förtroende till Finlands försäkringar framgår av det jag nyss
nämnde. Hade Finlands regering under årens lopp visat en positiv
inställning till den åländska självstyelsen, hade man behandlat Finlands svenskar och ålänningarna med generositet och hade man
slutligen förknippat de uppoffringar man i det ändrade internationella läget fordrade av ålänningarna med kompensationer på
annat håll, så hade jordmånen på Åland för en förändring av
dess ställning varit en alldeles annan än nu. Och när den finländska regeringen till Ålands landsting lämnade ett förslag i
värnpliktsfrågan, som alls ej motsvarade vad man under hand
talat om i Sverige och Finland, samt ytterligare presterade oklokheten att tillfoga ett hot, tjänstgöringen i sjöfartsväsendet, så kan
man ej förvåna sig över den åländska mentalitet vilken tog sig
uttryck vid urtima landstingets första sammanträden.
På finlandssvenskt håll reagerade man i allmänhet positivt till
623
J. O. Söderhjelm
ryktena ~m ett finländskt-svenskt samarbete på Åland. Den allmänna opinionen var uppenbarligen för saken, speciellt sedan
man kommit underfund med vad de båda regeringarnas planer
egentligen avsåga. Det kom bl. a. till uttryck i en broschyr som
de finlandssvenska studenterna publicerade och distribuerade på
Åland. Det visade sig även, att ett samarbete mellan ålänningarna
och finlandssvenskarna blev nödvändigt för utformandet av de
åländska motkraven. Den svenska pQlitiken har på sådant sätt
funnit en positiv uppgift i arbetet att upplysa opinionen om nödvändigheten av att ändringarna i Ålands ställning åtföljas av nationella garantier och att i detta sammanhang den åländska självstyrelsen erhåller den utformning, som ursprungligen avsetts.
Förhandlingarna i Ålandsfrågan öppna emellertid större och
ännu mera betydelsefulla perspektiv. Det väger i våra dagars
Finland mellan det svenska inflytandet, den nordiska orienteringen
å ena sidan och de svensk-fientliga, finsk-nationella instinkterna å
den andra. Dessutom finnes sedan 1918 en inrotad tyskbeundran,
som också är antinordisk I den finska delen av Finlands folk, i
varje dess organisation, ja, i snart sagt varje individ kämpa dessa
krafter om herraväldet. Nästan överallt kan man med rätt be,
handling bringa i dagen ett nordiskt drag, en böjelse för nordiskt
tänkesätt och nordisk samhällsåskådning. Det råder intet tvivel
om att ifall blott den nordiska delen av den finska mentaliteten
uppmuntras och vårdas, i ~”inland småningom skulle växa upp
en verkligt nordisk stat och ett nordiskt folk.
För ett ungt folk och en ny stat i ett sådant utsatt läge som
Finlands måste omsorgen om tryggheten mot yttre våld gå
framom allt annat. Den, som kan giva Finland ett så gott stöd,
som i dessa tider blott är möjligt, vinner också ett dominerande
inflytande på Finlands såväl yttre som inre öden. Om den nordiska orienteringen uppfyller de förhoppningar, som nu ställas på
densamma, så vinna de nordiska elementen övertaget. Stärker det
nordiska samarbetet däremot icke Finlands försvarspolitiska ställning, förlorar det snart sitt grepp om den finska folkopinionen.
De absolutistiska och antinordiska krafterna stärkas, det nordiska
embryot i finskt väsen förkväves och det kollektivistiska purfinska
åskådningssättet vinner segern.
Den aktuella Ålandsfrågans lyckliga lösning måste betraktas
såsom prövostenen för den nordiska orienteringens allvar och
betydelse. På finskt håll vaktar man ganska skeptiskt på om
624
Alandsfrägan i finlandssvenskt perspektiv
Sverige verkligen i Ålandsfrågan skall kunna göra Finland de
stora tjänster, man hoppats på och som den nordiska orienteringens vänner förespeglat. Föra förhandlingarna icke till resultat, vad händer då~ Sannolikt komma de nordiska festbanketterna
att fortsiitta och även ett realpolitiskt samarbete fortgå mellan
:b~inland och Skandinavien. Och det är knappast troligt att Finlands utrikesledning efter ett eventuellt avbrytande av Ålandsförhandlingarna direkt skulle kasta sig i Tysklands armar. Men att
Finlands regering i längden skulle kunna stå passiv, låta Ålands
utsatta läge fortfara att utgöra en direkt fara för landet i dess
helhet, detta är ej antagligt. Den nuvarande regeringen med sitt
starka socialdemokratiska inslag skulle väl icke vidtaga åtgärder
för Finlands avlägsnande från det nordiska blocket, men vart
skulle t. ex. en efterföljande finsk borgerlig regering vända sigf
Sådana perspektiv äro ej glada.
Vad den nordiska orienteringen betyder för finlandssvenskarna
är det onödigt att nämna. De ha från första början kämpat för
att av Finland göra en nordisk stat. Deras inflytande är ej mera
stort nog för att de ensamma skulle kunna genomföra sitt program. Men med svensk hjälp kan mycket nås, som nu synes utom
räckhåll.
För finlandssvenskarnas del betyder ett svenskt engagement i
Finland mer än man i Sverige kanske anar. Den nuvarande regeringen i F’inland och vissa dess eftersägare påstå visserligen, att
det är slut på språkstriden i vårt land. Detta är en skönmålning,
tyvärr utan motsvarighet i verkligheten. Sedan universitetet förfinskats, ha visserligen i lagstiftningsväg inga nya attacker gjorts
mot svenskarnas ställning, men desto häftigare komma angreppen
på andra fronter. Just nu är det främst namn- och skyltpolitiken som väcker uppmärksamhet. Men farligast är den med rikliga penningemedel även ur statskassan understödda förfinskningskampanjen på den svenska landsbygden. Det svenska nä-
ringslivet, som jämte den svenska landsbefolkningen utgör svenskhetens livsnerv, är även föremål för finsk uppmärksamhet.
Bindes Finlands politik till Sveriges, så 1·åder det ej tvivel om
att icke mycket från svensk sida utan någon direkt inblandning
kan göras för finlandssvenskarna, både direkt och indirekt.
Vilken hänsyn finlandssvenskarna kunna vänta under en icke
nordisk finländsk utrikespolitisk regim visas av ett exempel
från randstatspolitikens tid. I herr Holstis Warschau-avtal av
625
J. O. Söderh.ielm
1922 ingick en bestämmelse att de kontraherande staterna skulle
ömsesidigt garantera sina minoriteter »alla de rättigheter och friheter, vilka för dem trygga bevarande och den fria utvecklingen
av deras nationella kulturorganisationer». Efter litet tidningsskriveri i den finska pressen tillkom i skyndsam ordning en
tilläggsdeklaration, undertecknad liksom själva avtalet av Polens,
Lettlands, Estlands och Finlands ombud, däri det säges »att artikel V, angående folkminoriteterna, alls icke åsyftar Finland».
Som en kuriositet må även nämnas att av alla främmande nationer tyskarna, de nordiskt-germanska idealen till trots, mest målmedvetet använda finska namn, mest ivrigt ansluta sig till finskt
betraktelsesätt och mest fullständigt negligera den svenska språkgruppen och det svenska språkets existens i Finland.
Så som läget gestaltat sig avgör Ålandsfrågans öde även Finlands utrikespolitiska orientering. Från finlandssvensk synpunkt
kan man icke annat hoppas än att ett sådant resultat nås, som
öppnar möjligheter till intet mindre än till ett fullföljande av
Sveriges största historiska gärning, österlandets indragande i den
västerländska kulturkretsen.
626
— —~————-