Ålandskonventionens revidering
1938
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
ÅLANDSKONVENTIONENS
REVIDERING
l ETT radioanförande i våras talade utrikesministern bl. a. om,
att de nordiska ländernas samverkan visserligen icke finge taga
formen av något allmänt försvarsförbund, men att vissa »begränsade uppgiften kunde föreligga även för militär samverkan. Det
är numera knappast någon hemlighet, att förhandlingar redan
vid denna tidpunkt voro i gång mellan Sverige och Finland rö-
rande Ålandsöarnas ställning, och att utrikesministern med sina
ord bland annat – eller kanske huvudsakligen – avsåg att bereda den svenska opinionen på vad som kunde bli resultatet
häraY. Underhandlingarna äro icke avslutade, men de ha likväl
hunnit så långt, att regeringen givit allmänheten tydligare besked
i frågan. I ett tal i Finspång den 8 september meddelade herr
Sandler, att det visserligen icke vore fråga om befästningar på
Åland, d. v. s. det fasta Åland, men att gränsen för den demilitariserade zonen borde flyttas så långt norrut, att skärgården söder
om det egentliga Åland lämnades utanför, varjämte finländska
regeringen kunde få tillstånd att äYen på resten av ögruppen vidtaga sädana förberedelser, som vore nödvändiga för skärgårdsbefästningarnas utrustning och bemanning i fredstid. Med det senare avsågs huvudsakligen Ålandsbefolkningens vapenövning.
Hittills ha ålänningarna niimligen varit fritagna från all värnplikt, och ehuru årsklasserna äro mycket små – något ÖYer 100
man -lär det likväl icke vara omöjligt att i fred bevaka de nya
försYarsYerken med en åländsk hemYärnsorganisation, eventuellt
utökad med manskap från det egentliga Finlands svenskbygder.
Åland – även den del av dess skärgård, som nu skall kunna befästas – förblir ett neutralt område, men samtidigt skapas ett
effektivt skydd för dess neutralitet.
Utrikesministerns tal torde böra tolkas så, att den nya gränslinjen kommer att gå ungefär från Ledsunds fyr till nordändan
av Kökars skärgård. Som framgår av vidstående karta är det
en icke obetydlig skärgård som på detta sätt kommer utanför,
471
Alandskonventionens revidering
men med undantag för Kökars äro dessa holmar för närvarande
i huvudsak obebodda. Ur den åländska självstyrelsens synpunkt
är detta en rätt betydelsefull sak. Under alla förhållanden måste
man från svensk sida ovillkorligen vidhålla, att demarkationslinjens flyttning självfallet icke får medföra någon ändring av
landskapet Ålands gränser; men ett av huvudskälen för demilitariseringen har alltid varit, att alla möjligheter för förskjutning eller politisk påtryckning på ålänningarna skulle vara uteslutna. Genom att så gott som hela det bebodda Åland förblir
obefäst, kan denna fördel fortfarande anses säkrad. I synnerhet
torde detta vara fallet, om ålänningarna gå med på att åtaga sig
värnpliktsbördan. Skulle så icke bli fallet, är det tänkbart att
hela frågan måste förfalla. Det uppges emellertid, att opinionen
bland ålänningarnas breda lager numera skall befinnas vara en
annan och försvarsvänligare än som kunnat utläsas ur vissa yttranden, särskilt om finska regeringen ger landstinget tillfälle att
formligen ta ställning till hela problemet. Man får därför hoppas, att icke Sverige och Pinland ställas inför behovet av en
överenskommelse om Ålands försvar utan ålänningarnas medverkan. Det är Sveriges rätt och plikt att värna Ålands svenskhet. Men detta är möjligt först om själva Åland värnas mot främmande inkräktare. Demilitariseringen avsåg ursprungligen bl. a.
att befria ålänningarna från närvaron av finskspråkig militär på
öarna. Detta syfte kan nås trots att demilitariseringen delvis
upphör, såvida ålänningarna själva äro beredda att bära ökade
bördor. Tilläggas må, att det måste förutsättas sqm självfallet
att kommandospråket på Åland blir svenska.
Det har av båda de närmast intresserade regeringarna framhållits, att man endast önskar gå lagliga vägar och respektera
gällande fördrag. Under sådana förhållanden kräves för den nu
ifrågasatta lösningen bifall även av Ålandskonventionens signatärmakter: England, Prankrike, Italien, Danmark, Tyskland,
Polen, Lettland och Estland. Ryssland, som uttryckligen vägrat
att biträda 1921 års konvention, har ingen formell rätt att yttra
sig, men torde genom Nationernas Pörbund kunna få tillfälle att
inverka på frågans behandling. Som synes är det en rätt vansklig procedur som förestår, innan det blir möjligt att övergå från
ord till handling. Likväl måste man ge regeringen rätt i att detta
förfaringssätt är det enda möjliga. En av vinsterna med de nu
ifrågasatta försvarsåtgärderna är just att signatärmakterna och
472
Ålandskonventionens revidering
Den streckade linjen utmärker den förmodade nya södra gränsen för det neutraliserade området.
folkförbundsmakterna därigenom berövas varje förevändning att.
i överdriven välvilja »hjälpa» Finland att försvara Åland. Men.
denna vinst torde knappast kunna påräknas, om icke vederbö-
rande själva givit sitt medgivande till försvarsverkens uppfö-
rande. Då vore det i stället fara värt att någon stormakt vid lägligt tillfälle frestades att »ingripa» mot Finlands befästningsverk
på ögruppen. Det är ett nordiskt neutralitetsintresse att undanröja varje skymt av anledning till dylika företag; det är likaledes för de nordiska ländernas självaktning nödvändigt att bevara respekten för mellanfolkliga fördrag, även i en tid då så-
dana eljest stå synnerligen lågt i kurs.
Viktigast är dock frågan vad Sverige över huvud taget vinner
och riskerar på uppgörelsen. Att det här är fråga om att uppgöra en balansräkning, icke blott oin att tacka och ta emot, måste·
även den medgiva som hälsar den ökade försvarsberedskapen med
tillfredsställelse. Det är icke tu tal om att den ifrågasatta överenskommelsen, också om den icke formligen ställer några kravpå svenskt militärt ingripande, i verkligheten ökar våra förpliktelser. De åländska försvarsverken kunna göras effektiva endast
under förutsättning att det svenska kustförsvaret hinsides Ålands
hav medverkar. Och vidare: om vi under alla förhållanden ha
Alandskonventionens revidering
stort intresse för vem som under ofredstid behärskar Åland, blir
detta intresse ännu större med förefintligheten av befästningar,
även när dessa, såsom nu synes bliva fallet och såsom Sverige
eljest ovillkorligen måste fordra, äro av sådan art att de icke
direkt kunna hota svenskt område. För vår säkerhet är det nödvändigt icke blott att ingen mot Sverige fientlig makt behärskar
Åland, utan även att den makt, som behärskar Åland, för en utrikespolitik och neutralitetspolitik i nära samförstånd med den
svenska. Något allmänt försvarsförbund erfordras icke för den
skull, men däremot visshet om att Finlands nordiska orientering
skall bli bestående. Och till slut: allt detta kan också komma att
ställa ökade krav på Sveriges militära beredskap, framför allt på
flottan och kustartilleriet, men även på flyget. Har det en gång
sagts ifrån av Sveriges och Finlands regeringar att Åland skall
försvaras, kan den svenska regeringen, även om den formellt står
obunden, icke komma ifrån sin andel i det moraliska ansvaret.
Vi ha tagit det första steget mot en aktiv neutralitetspolitik för
norra Östersjön, och vi kunna omöjligt undandraga oss konsekvenserna.
Likafullt kan det knappast råda någon allvarlig tvekan om att
Sverige har mera att vinna än att förlora på den ifrågasatta
uppgörelsen. Det är ett svenskt intresse av första ordningen att
ingen tredje makt sätter sig i besittning av ögruppen. Ett helt
oskyddat Åland torde vara lätt att intaga med överraskning, och
den som en gång satt sig fast där vore säkerligen i stånd att på
kort tid uppföra försvarsverk, vilka på ett helt annat sätt än de
nu tilltänkta skulle hota både Sveriges och Finlands kuster. U:nder dylika omständigheter bleve den nordiska neutraliteten så
gott som omöjlig att bevara. A andra sidan är en överraskning
sjövägen i stort sett utesluten, om holmarna mellan Ledsund,
Bogskären och Kökar äro bevakade och skyddade, och detsamma
torde gälla en landstigning från luften, om nödiga luftvärnsbatterier finnas. Att taga Aland från en väl förberedd neutralitetsvakt är ett företag av helt annan storleksordning.
Det är också ur svensk synpunkt önskvärt att Bottniska viken
skall kunna avspärras från obehöriga krigsfartyg. I vissa lägen
är en dylik avspärrning nödvändig för bevarande av vår handlingsfrihet i politiskt och handelspolitiskt avseende, kanske också
för själva neutralitetsförsvarets organisation. Men en dylik avspärrning kan ej göras effektiv endast genom utläggning av mi- 474
Alandskonventionens revidering
nor, såvida icke ytterst betydande sjöstridskrafter kunna avdelas
för mineringarnas försvar. Finnes även kustartilleri, ställer sig
saken annorlunda.
På ett tidigare stadium av diskussionen har vänsterpressen
gjort stort nummer av den fara som direkt eller indirekt skulle
hota från Finland. I den mån det är fråga om direkt hot mot
Sverige torde dylika fantasier saklöst kunna lämnas åt sitt värde.
Däremot har man onekligen rätt att ställa frågan, i vad mån
Finlands vilja till nordiskt samarbete och neutralitet är lika levande och påtaglig som den svenska. Kan vår egen neutralitet
äventyras genom t. o. m. detta begränsade militära samarbete~
Ja, allt är ju tänkbart. Men det förefaller knappast sannolikt,
att ett icke-neutralt Finland, helst om de extrema chauvinisterna
tagit makten, under några förhållanden skulle ha respekterat
Ålandskonventionen. Skillnaden är egentligen den, att Sveriges
medverkan till dess revidering ger prov på allvaret i vår samarbetsvilja och – icke minst med tanke på Tysklands trevare i
syfte att ernå ett intimt tyskt-finländskt samarbete – därigenom
stärker de krafter i Finland, vilka arbeta för den nordiska orienteringens bevarande; att Sverige med större rätt än förut kan
hävda, att Finlands neutralitet är ett gemensamt nordiskt intresse; och att främmande makter berövats en anledning att lägga
sig i våra inbördes angelägenheter. Politisk säkerhet står icke att
vinna i 1938 års Europa. Det är endast fråga om graden av osä-
kerhet. Och hittillsvarande erfarenheter ge knappast vid handen,
att lugnet är störst hos dem som visa benägenhet att motståndslöst låta sig ryckas mod av händelsernas ström. Det betyder icke
att dumdristigt uppsöka farorna, om man i detta läge föredrar
den aktiva utrikespolitiken framför den passiva.
För sex år sedan skrevs i denna tidskrift om »den nya Ålands·
frågan»: »Lugnet vid Östersjön har ännu icke blivit direkt hotat.
Men tiden går fort i dessa dagar, och det kan icke förnekas, att
vårt land är sällsynt illa rustat för den storm, som möjligen eller
kanske troligen är att vänta. – – – Konventionen om Ålands
demilitarisering och neutralisering har såsom garanti för lugnet
i Östersjön icke någon betydelse . . . Men när det gäller förberedelserna till försvar mot en hotande inkräktare har den en endast
alltför skrämmande realitet. – – -» En revision av konventionen, »till fromma för båda ländernas säkerhet och för samförståndet dem emellan», rekommenderades därför. År 1932 väckte dy- 475
33- 38339. Svensk Tiäskrift 1938.
Alandskonventionens revidering
lika tankar intet nämnvärt gehör i vårt land, framför allt icke
inom vänsterkretsar. Kanske var frågan också väl tidigt väckt.
Åven senare har Svensk Tidskrift berört faran av att ögruppen
var helt obefästad. Ånnu är icke betänksamheten försvunnen;
men den övervägande delen av vårt lands opinion torde dock nu
ha blivit övertygad om, att Ålandsöarnas försvar är ett ytterst
viktigt problem ej minst för vår egen säkerhet. Man bör dock
hålla i minnet, att saken ännu är långt ifrån utagerad. Både
signatärmakterna och folkförbundet kunna, om det faller dem in,
draga ut på tiden, även om de icke ställa sig definitivt avvisande.
Ej heller äro befästningarna färdiga i samma stund som man beslutar att uppföra dem. I dessa dagar, då krigshotet är överhängande snart sagt varje timme, kan man därför icke annat än
beklaga, att svenska inrikespolitiska hänsyn gjort det nödvändigt
att så länge skjuta på avgörandet. De skäl som talade rnot förändringen äro i och för sig lika starka som för några år sedan,
ja kanske starkare. Det förhåller sig helt enkelt så, att skälen
för Ålandskonventionens revidering visade sig betydelsefullare, så
snart det yttre trycket tvang våra ledande män att på allvar
tänka över problemet och inse krigsfarans verklighet.
476
REVIDERING
l ETT radioanförande i våras talade utrikesministern bl. a. om,
att de nordiska ländernas samverkan visserligen icke finge taga
formen av något allmänt försvarsförbund, men att vissa »begränsade uppgiften kunde föreligga även för militär samverkan. Det
är numera knappast någon hemlighet, att förhandlingar redan
vid denna tidpunkt voro i gång mellan Sverige och Finland rö-
rande Ålandsöarnas ställning, och att utrikesministern med sina
ord bland annat – eller kanske huvudsakligen – avsåg att bereda den svenska opinionen på vad som kunde bli resultatet
häraY. Underhandlingarna äro icke avslutade, men de ha likväl
hunnit så långt, att regeringen givit allmänheten tydligare besked
i frågan. I ett tal i Finspång den 8 september meddelade herr
Sandler, att det visserligen icke vore fråga om befästningar på
Åland, d. v. s. det fasta Åland, men att gränsen för den demilitariserade zonen borde flyttas så långt norrut, att skärgården söder
om det egentliga Åland lämnades utanför, varjämte finländska
regeringen kunde få tillstånd att äYen på resten av ögruppen vidtaga sädana förberedelser, som vore nödvändiga för skärgårdsbefästningarnas utrustning och bemanning i fredstid. Med det senare avsågs huvudsakligen Ålandsbefolkningens vapenövning.
Hittills ha ålänningarna niimligen varit fritagna från all värnplikt, och ehuru årsklasserna äro mycket små – något ÖYer 100
man -lär det likväl icke vara omöjligt att i fred bevaka de nya
försYarsYerken med en åländsk hemYärnsorganisation, eventuellt
utökad med manskap från det egentliga Finlands svenskbygder.
Åland – även den del av dess skärgård, som nu skall kunna befästas – förblir ett neutralt område, men samtidigt skapas ett
effektivt skydd för dess neutralitet.
Utrikesministerns tal torde böra tolkas så, att den nya gränslinjen kommer att gå ungefär från Ledsunds fyr till nordändan
av Kökars skärgård. Som framgår av vidstående karta är det
en icke obetydlig skärgård som på detta sätt kommer utanför,
471
Alandskonventionens revidering
men med undantag för Kökars äro dessa holmar för närvarande
i huvudsak obebodda. Ur den åländska självstyrelsens synpunkt
är detta en rätt betydelsefull sak. Under alla förhållanden måste
man från svensk sida ovillkorligen vidhålla, att demarkationslinjens flyttning självfallet icke får medföra någon ändring av
landskapet Ålands gränser; men ett av huvudskälen för demilitariseringen har alltid varit, att alla möjligheter för förskjutning eller politisk påtryckning på ålänningarna skulle vara uteslutna. Genom att så gott som hela det bebodda Åland förblir
obefäst, kan denna fördel fortfarande anses säkrad. I synnerhet
torde detta vara fallet, om ålänningarna gå med på att åtaga sig
värnpliktsbördan. Skulle så icke bli fallet, är det tänkbart att
hela frågan måste förfalla. Det uppges emellertid, att opinionen
bland ålänningarnas breda lager numera skall befinnas vara en
annan och försvarsvänligare än som kunnat utläsas ur vissa yttranden, särskilt om finska regeringen ger landstinget tillfälle att
formligen ta ställning till hela problemet. Man får därför hoppas, att icke Sverige och Pinland ställas inför behovet av en
överenskommelse om Ålands försvar utan ålänningarnas medverkan. Det är Sveriges rätt och plikt att värna Ålands svenskhet. Men detta är möjligt först om själva Åland värnas mot främmande inkräktare. Demilitariseringen avsåg ursprungligen bl. a.
att befria ålänningarna från närvaron av finskspråkig militär på
öarna. Detta syfte kan nås trots att demilitariseringen delvis
upphör, såvida ålänningarna själva äro beredda att bära ökade
bördor. Tilläggas må, att det måste förutsättas sqm självfallet
att kommandospråket på Åland blir svenska.
Det har av båda de närmast intresserade regeringarna framhållits, att man endast önskar gå lagliga vägar och respektera
gällande fördrag. Under sådana förhållanden kräves för den nu
ifrågasatta lösningen bifall även av Ålandskonventionens signatärmakter: England, Prankrike, Italien, Danmark, Tyskland,
Polen, Lettland och Estland. Ryssland, som uttryckligen vägrat
att biträda 1921 års konvention, har ingen formell rätt att yttra
sig, men torde genom Nationernas Pörbund kunna få tillfälle att
inverka på frågans behandling. Som synes är det en rätt vansklig procedur som förestår, innan det blir möjligt att övergå från
ord till handling. Likväl måste man ge regeringen rätt i att detta
förfaringssätt är det enda möjliga. En av vinsterna med de nu
ifrågasatta försvarsåtgärderna är just att signatärmakterna och
472
Ålandskonventionens revidering
Den streckade linjen utmärker den förmodade nya södra gränsen för det neutraliserade området.
folkförbundsmakterna därigenom berövas varje förevändning att.
i överdriven välvilja »hjälpa» Finland att försvara Åland. Men.
denna vinst torde knappast kunna påräknas, om icke vederbö-
rande själva givit sitt medgivande till försvarsverkens uppfö-
rande. Då vore det i stället fara värt att någon stormakt vid lägligt tillfälle frestades att »ingripa» mot Finlands befästningsverk
på ögruppen. Det är ett nordiskt neutralitetsintresse att undanröja varje skymt av anledning till dylika företag; det är likaledes för de nordiska ländernas självaktning nödvändigt att bevara respekten för mellanfolkliga fördrag, även i en tid då så-
dana eljest stå synnerligen lågt i kurs.
Viktigast är dock frågan vad Sverige över huvud taget vinner
och riskerar på uppgörelsen. Att det här är fråga om att uppgöra en balansräkning, icke blott oin att tacka och ta emot, måste·
även den medgiva som hälsar den ökade försvarsberedskapen med
tillfredsställelse. Det är icke tu tal om att den ifrågasatta överenskommelsen, också om den icke formligen ställer några kravpå svenskt militärt ingripande, i verkligheten ökar våra förpliktelser. De åländska försvarsverken kunna göras effektiva endast
under förutsättning att det svenska kustförsvaret hinsides Ålands
hav medverkar. Och vidare: om vi under alla förhållanden ha
Alandskonventionens revidering
stort intresse för vem som under ofredstid behärskar Åland, blir
detta intresse ännu större med förefintligheten av befästningar,
även när dessa, såsom nu synes bliva fallet och såsom Sverige
eljest ovillkorligen måste fordra, äro av sådan art att de icke
direkt kunna hota svenskt område. För vår säkerhet är det nödvändigt icke blott att ingen mot Sverige fientlig makt behärskar
Åland, utan även att den makt, som behärskar Åland, för en utrikespolitik och neutralitetspolitik i nära samförstånd med den
svenska. Något allmänt försvarsförbund erfordras icke för den
skull, men däremot visshet om att Finlands nordiska orientering
skall bli bestående. Och till slut: allt detta kan också komma att
ställa ökade krav på Sveriges militära beredskap, framför allt på
flottan och kustartilleriet, men även på flyget. Har det en gång
sagts ifrån av Sveriges och Finlands regeringar att Åland skall
försvaras, kan den svenska regeringen, även om den formellt står
obunden, icke komma ifrån sin andel i det moraliska ansvaret.
Vi ha tagit det första steget mot en aktiv neutralitetspolitik för
norra Östersjön, och vi kunna omöjligt undandraga oss konsekvenserna.
Likafullt kan det knappast råda någon allvarlig tvekan om att
Sverige har mera att vinna än att förlora på den ifrågasatta
uppgörelsen. Det är ett svenskt intresse av första ordningen att
ingen tredje makt sätter sig i besittning av ögruppen. Ett helt
oskyddat Åland torde vara lätt att intaga med överraskning, och
den som en gång satt sig fast där vore säkerligen i stånd att på
kort tid uppföra försvarsverk, vilka på ett helt annat sätt än de
nu tilltänkta skulle hota både Sveriges och Finlands kuster. U:nder dylika omständigheter bleve den nordiska neutraliteten så
gott som omöjlig att bevara. A andra sidan är en överraskning
sjövägen i stort sett utesluten, om holmarna mellan Ledsund,
Bogskären och Kökar äro bevakade och skyddade, och detsamma
torde gälla en landstigning från luften, om nödiga luftvärnsbatterier finnas. Att taga Aland från en väl förberedd neutralitetsvakt är ett företag av helt annan storleksordning.
Det är också ur svensk synpunkt önskvärt att Bottniska viken
skall kunna avspärras från obehöriga krigsfartyg. I vissa lägen
är en dylik avspärrning nödvändig för bevarande av vår handlingsfrihet i politiskt och handelspolitiskt avseende, kanske också
för själva neutralitetsförsvarets organisation. Men en dylik avspärrning kan ej göras effektiv endast genom utläggning av mi- 474
Alandskonventionens revidering
nor, såvida icke ytterst betydande sjöstridskrafter kunna avdelas
för mineringarnas försvar. Finnes även kustartilleri, ställer sig
saken annorlunda.
På ett tidigare stadium av diskussionen har vänsterpressen
gjort stort nummer av den fara som direkt eller indirekt skulle
hota från Finland. I den mån det är fråga om direkt hot mot
Sverige torde dylika fantasier saklöst kunna lämnas åt sitt värde.
Däremot har man onekligen rätt att ställa frågan, i vad mån
Finlands vilja till nordiskt samarbete och neutralitet är lika levande och påtaglig som den svenska. Kan vår egen neutralitet
äventyras genom t. o. m. detta begränsade militära samarbete~
Ja, allt är ju tänkbart. Men det förefaller knappast sannolikt,
att ett icke-neutralt Finland, helst om de extrema chauvinisterna
tagit makten, under några förhållanden skulle ha respekterat
Ålandskonventionen. Skillnaden är egentligen den, att Sveriges
medverkan till dess revidering ger prov på allvaret i vår samarbetsvilja och – icke minst med tanke på Tysklands trevare i
syfte att ernå ett intimt tyskt-finländskt samarbete – därigenom
stärker de krafter i Finland, vilka arbeta för den nordiska orienteringens bevarande; att Sverige med större rätt än förut kan
hävda, att Finlands neutralitet är ett gemensamt nordiskt intresse; och att främmande makter berövats en anledning att lägga
sig i våra inbördes angelägenheter. Politisk säkerhet står icke att
vinna i 1938 års Europa. Det är endast fråga om graden av osä-
kerhet. Och hittillsvarande erfarenheter ge knappast vid handen,
att lugnet är störst hos dem som visa benägenhet att motståndslöst låta sig ryckas mod av händelsernas ström. Det betyder icke
att dumdristigt uppsöka farorna, om man i detta läge föredrar
den aktiva utrikespolitiken framför den passiva.
För sex år sedan skrevs i denna tidskrift om »den nya Ålands·
frågan»: »Lugnet vid Östersjön har ännu icke blivit direkt hotat.
Men tiden går fort i dessa dagar, och det kan icke förnekas, att
vårt land är sällsynt illa rustat för den storm, som möjligen eller
kanske troligen är att vänta. – – – Konventionen om Ålands
demilitarisering och neutralisering har såsom garanti för lugnet
i Östersjön icke någon betydelse . . . Men när det gäller förberedelserna till försvar mot en hotande inkräktare har den en endast
alltför skrämmande realitet. – – -» En revision av konventionen, »till fromma för båda ländernas säkerhet och för samförståndet dem emellan», rekommenderades därför. År 1932 väckte dy- 475
33- 38339. Svensk Tiäskrift 1938.
Alandskonventionens revidering
lika tankar intet nämnvärt gehör i vårt land, framför allt icke
inom vänsterkretsar. Kanske var frågan också väl tidigt väckt.
Åven senare har Svensk Tidskrift berört faran av att ögruppen
var helt obefästad. Ånnu är icke betänksamheten försvunnen;
men den övervägande delen av vårt lands opinion torde dock nu
ha blivit övertygad om, att Ålandsöarnas försvar är ett ytterst
viktigt problem ej minst för vår egen säkerhet. Man bör dock
hålla i minnet, att saken ännu är långt ifrån utagerad. Både
signatärmakterna och folkförbundet kunna, om det faller dem in,
draga ut på tiden, även om de icke ställa sig definitivt avvisande.
Ej heller äro befästningarna färdiga i samma stund som man beslutar att uppföra dem. I dessa dagar, då krigshotet är överhängande snart sagt varje timme, kan man därför icke annat än
beklaga, att svenska inrikespolitiska hänsyn gjort det nödvändigt
att så länge skjuta på avgörandet. De skäl som talade rnot förändringen äro i och för sig lika starka som för några år sedan,
ja kanske starkare. Det förhåller sig helt enkelt så, att skälen
för Ålandskonventionens revidering visade sig betydelsefullare, så
snart det yttre trycket tvang våra ledande män att på allvar
tänka över problemet och inse krigsfarans verklighet.
476