Åldringsvården och huvudmannaskapet
1964
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
102
ÅLDRINGSVÅRDEN OCH
HUVUDMANNAsKAPET
Av direktör JOHN MAGNUS LINDBERG
Då åldringsvårdsfrågan diskuterats har frågan om huvudmannaskapet intagit en central roll i diskussionen. I regel har man stannat
vid att fram’hålla vikten och angelägenheten av att ett intimt samarbete etableras mellan primärkommunernas socialvårdsmyndigheter
och huvudmännen för den öppna
och slutna sjukvården. Man har
därvid främst pekat på att ett rationellt och riktigt utnyttjande av de
tillgängliga resurserna förutsätter
ett sådant samarbete. Frånvaron av
mera konkreta förslag i frågan om
huvudmannaskapet får främst tillskrivas ett målmedvetet fasthållande vid principen om det kommunala
självstyret. Det synes emellertid
realistiskt att utvecklingen mot storkommuner med dess krav på en centralisering av den kommunala förvaltningen också medför ”stordrift”
inom ö•vriga kommunala verksamhetsgrenar. Många skäl talar för att
åldringsvården i detta begrepps
trängre bemärkelse – d. v. s. med
betoning på begreppet vård – är
ett av de områden där ett strängt
fasthållande vid principen om den
kommunala självbestämmanderätten kanske måste träda tillbaka för
att inte den enskilde individens rätt
till en tillfredsställande vård skall
trädas för när.
Det aktuella vårdläget ger anledning till mycket allvarliga farhågor
beträffande den enskildes möjlighet
att erhålla en tillfredsställande
vård. Mest accentuerat är detta förhållande inom långtidssjukvården,
men även ålderdomshemmen, akutsjukvården samt mentalsjukvården
uppvisar alla stora brister då det
gäller åldringsvården.
Långtidssjukvården.
En påtaglig eftersläpning i förhållande till de aktuella vårdbehoven föreligger främst inom långtidssjukvården och inom mentalsjukvården. Mot en aktuell tillgång
på totalt ca 15.500 vårdplatser för
långvarigt kroppssjuka på institutioner drivna av landstingen och de
landstingsfria städerna svarar ett
behov på ca 34.000 vårdplatser enligt Läkarprognosens beräkningar.
Det föreligger med andra ord f. n.
ett underskott på vårdplatser inom
långtidssjukvården, som uppgår till
i det närmaste 20.000 platser. Det
bör särskilt understrykas att den
beräkningsgrund som Läkarprognosutredningen använt sig av och
som legat till grund för ovannämnda beräkning av vårdplatsbehovet i
skilda sammanhang ansetts svara
mot ett minimibehov. Skulle samtliga långtidssjuka åldringar beredas
plats inom den offentliga långtidssjukvården skulle man enligt föreliggande utredningar behöva räkna
med ett totalt vårdplatsantal på
mellan 40.000 och 45.000 platser.
Mentalsjukvården.
Även inom mentalsjukvården rå-
der f. n. en omfattande eftersläpning. Företagna inventeringar visar
att ett stort behov av avlastning av
mentalsjuka åldringar från akutsjukvården, långtidssjukvården,
och inte minst från ålderdomshemmen föreligger. Inom den senare
vårdformen förekommer en stor
grupp åldringar, vilka har ansetts
ha sådana anpassningssvårigheter
på grund av senil demens, endogen psykos resp. annan psykisk
rubbning att de borde överföras till
mentalsjukvården, i regel i första
hand till mentalsjukhem.
Behovet au adekvat åldringsvård.
Utförda patientinventeringar
inom åldringsvårdens olika vårdformer har visat att ett förhållandevis stort antal åldringar borde erhålla vård inom annan vårdform.
Omfattningen av dessa ”felplaceringar” är svår att mera exakt ange
och blir ytterst beroende av de definitioner och gränsdragningar som
göres i samband med resp. undersökning. Föreliggande undersökningsresultat varierar också starkt.
103
Alderdomshemmen synes vara
den vårdform inom vilken bristen
på adekvat vård synes mest svårartad. Socialpolitiska kommitten anger att omkring 8 % av ålderdomshemmens gäster borde erhålla vård
inom annan vårdform. Andra undersökningar visar avsevärt högre
procenttal. Bland dessa kan nämnas
undersökningar företagna av Stockholms stad och Uppsala läns landsting. En nyligen redovisad undersökning inom socialstyrelsen visar
att Vs av ålderdomshemmens gäster
är så svårt sjuka att de borde erhålla kvalificerad sjukvård inom
akutsjukvården, långtidssjukvården eller mentalsjukvården.
Den sjukvård, som kan lämnas
på ålderdomshemmen är i det helt
övervägande antalet fall inte godtagbar. Alderdomshemmen är ej inrättade för tung sjukvård, vartill
kommer att ålderdomshemmens
personal är otillräcklig och ej kvalificerad för denna typ av vård. Särskild uppmärksamhet kräver i detta sammanhang den mycket stora
gruppen mentalsjuka såsom visats
ovan.
Den institutionella vården.
sett ur primärkommunernas synvinkel har de bristande vårdresurserna medfört att dessa, i första
hand inom ramen för ålderdomshemmen, tvingats lösa vårdfrågorna för de sjuka åldringar, som ej
kunnat omhändertagas av sekundärkommunerna. Att primärkommunerna verkligen har ett tvingan- 104
de sistahandsansvar framgår av lagen av den 4 januari 1956 om socialhjälp, som ålägger kommun att
anordna och driva hem för åldringar och andra personer, vilka är i behov av vård eller tillsyn som inte
tillgodoses på annat sätt. Var sjunde av ålderdomshemmens gäster
hör f. n. till denna kategori. (Därutöver måste man räkna med åtskilliga åldringar, vilka medan de
väntar på att erhålla erforderlig
sluten vård återfinnas bland dem
hemvårdarinnor och hemsamariter
ägnar sina krafter.)
Då primärkommunerna ej sett
någon lösning på detta problem –
som egentligen ej är deras – har
man i allt fler och fler kommuner
börjat förse ålderdomshemmen med
sjukavdelningar för långtidsvård.
Detta avspeglas bl. a. i de investeringar som kommunerna under de
senaste åren har gjort i ålderdomshem. Byggnadskostnaderna under
åren 1959-61 beräknades till drygt
60 miljoner kronor per år. Samtidigt investerades i hem för långtidssjuka omkring 20 miljoner kr.
Denna utveckling har lett till en
snedvridning av vårdresursernas
fördelning mellan ålderdomshemmen och långtidssjukvården. Detta
förhållande framstår i än skarpare
relief mot bakgrunden av att de tillgängliga resurserna totalt uppgår
till 99 vårdplatser per 1.000 personer i åldern 70 år och däröver, vilka
fördelas med 66 platser på ålderdomshem och 33 inom långtidssjukvården, medan det framräknade behovet inom den senare vårdformen ligger mellan 50 och 75 och
behovet av ålderdomshemsplatser
på ca 50. Därtill kommer det faktum att den sjukvård, som kan lämnas på ålderdomshemmen till följd
av brister i vårdutrustning och inredning samt inte minst till följd av
bristen på kvalificerad sjukvårdspersonal måste betecknas som ej
likvärdig den som lämnas på akutsjukhusens geriatriska avdelningar
och på hemmen för långtidssjuka.
Ålderdomshemmens sjukvård har
också med visst fog erhållit beteckningen ’tredje klassens vård”. I detta sammanhang finns det vidare anledning att beakta de stora kvalitativa skillnader som föreligger ålderdomshemmen emellan. Det är skillnader som inte enbart kan hänföras
till skillnader i ålder mellan hemmen. Även till synes självklara krav
på viss minimistandard i fråga om
inredning och utrustning har många
gånger ej uppfyllts.
Den öppna vården.
Den aktuella eftersläpningen
inom åldringsvården kan synas
mest påtaglig och iögonenfallande
inom den slutna vården. Men man
kan också visa på motsvarande eftersläpningar inom den öppna vården. Efter en period av snabb expansion tenderar sålunda hemvårdarinneverksamheten att stagnera.
Hemsamaritverksamheten, som
kompletterat hemvårdarinneverksamheten, har i många fall erhållit
en föredömlig utformning. I en lång
rad kommuner saknas emellertid
hemsamaritorganisationen helt, i
andra är den ännu outvecklad. Den
öppna åldringsvårdens kanske mest
karakteristiska drag är i övrigt
bristen på en fast och enhetlig organisation. Samtidigt har emellertid
en mångfacetterad försöks- och experimentverksamhet – ofta igångsatt på enskilt initiativ – givit erfarenheter för den fortsatta utvecklingen.
Även då det gäller den öppna vården föreligger vissa gränsdragningsproblem. Det är emellertid svårt att
statistiskt fastställa i vilken omfattning primärkommunerna tvingas
svara för sådana delar av den öppna sjukvård, som ligger inom sekundärkommunernas ansvarsområde. Det råder för övrigt också
oklarhet om var gränsen går mellan
hemvårdarinne- och hemsamaritverksamheterna och den öppna
sjukvård, som sekundärkommunerna har att svara för.
Såsom en definition på hemvårdarinnornas sjukvårdande insats
kan följande beskrivning användas:
Hemvårdarinnan ”skall se till att
ordinationer och föreskrifter av lä-
kare följes och behöver därför ha
vissa insikter i sjukdomars förlopp
och även känna till de beteendemönster sjuka människor kan uppvisa”. För hemsamariterna gäller
på samma sätt: ”Hemsamarit bör ej
handha direkt sjukvård mer än vad
som ordineras av läkare och sjuksköterska …”.
Att såväl hemvårdarinnorna som
105
hemsamariterna tvingas att svara
för vårduppgifter av sjukvårdskaraktär i en annan mening än ovan
angivna definitioner anger, har bl. a.
den offentliga utredningen ”Sjukhus och öppen vård” visat.
Det måste förutsättas att då läkarens och distriktssköterskans sjukvårdande insats ej räcker till, måste
i många fall hemvårdarinnor och
hemsamariter ersätta dessa.
Den öppna vård som lämnas av
hemvårdarinnor och hemsamariter
har sedan 1950-talets början utvecklats snabbt inom många kommuner. Det föreligger emellertid
anmärkningsvärt stora skillnader
mellan kommunerna då det gäller
dessa verksamheters kvantitativa
omfattning. Sålunda saknas fortfarande hemsamaritverksamhet i ca
tjugo procent av landets kommuner. Denna synnerligen ojämna utveckling av hemvårdarinne- och
hemsamaritverksamheten tyder på
betydande vårdbrister inom stora
delar av vårt land. De här påvisade
kvalitetsskillnaderna inom den
öppna åldringsvården ger anledning
fråga om huvudmännen, primärkommunerna, har de organisatoriska förutsättningarna att utveckla den öppna åldringsvården i den
takt och med den bredd som måste
förutsättas mot bakgrunden av de
stora anspråk, som bl. a. de starkt
ökande åldringsgrupperna kräver.
Därtill kommer att en samordnad
och enhetlig organisation på åldringsvårdens område skulle ha de
bästa förutsättningarna för att på
…:t’ .
106
ett tillfredsställande sätt tillvarataga de knappa materiella och personella resurser som finns att tillgå.
Av särskild betydelse är inte
minst sådana frågor som rekrytering, utbildning, arbetsledning och
överhuvud hemvårdens lokala organisation. En centralisering av dessa
funktioner skulle otvivelaktigt medföra större effektivitet.
Vilka skäl talar för ett bibehållande
au nuvarande gränsdragning {ö1·
huvudmannaskapet?
Den kommunala självbestämmanderätten har ett så stort egenvärde att ev. merkostnader och organisatoriska brister inom den sektor av den institutionella och öppna
åldringsvården som ålderdomshemmen resp. hemvårdarinne- och hemsamaritverksamheten täcker, ej ger
tillräcklig anledning till att företaga någon förändring. Därtill kommer att en inte ringa del av förekommande brister orsakats av otillräckliga resurser inom sekundärkommunernas ansvarsområde.
Man kan vidare peka på att ett
överförande av ansvaret från primärkommunerna till sekundärkommunerna ej skulle komma att ge
några omedelbara mera väsentliga
förbättringar.
Ett ytterligare skäl är att den stora kunskaps- och erfarenhetsfond
beträffande de enskilda åldringarna
och deras förhållanden som finns
samlad inom primärkommunerna
måhända skulle gå förlorad vid en
ändring av huvudmannaskapet.
Många skäl talar emellertid för en
överföring au huvudmannaskapet
för ålderdomshemmen resp. för
hemtjänsten från primärkommunerna till sekundärkommunerna.
Det föreligger stor svårighet att
f. n. draga en klar gräns mellan det
primär- och sekundärkommunala
ansvaret. Vidare sker en alltför omfattande satsning på sjukvård inom
ramen för ålderdomshemmen, vilken leder till betydande felinvesteringar och till sämre sjukvårdsstandard för de berörda åldringarna.
Påtaglig risk skulle föreligga att
detta förhållande skulle komma att
accentueras under den stora utbyggnadsperiod som förestår.
I detta sammanhang framträder
också behovet av en samordnad planering, vilken bl. a. skulle ge större
möjlighet att fördela de tillgängliga
resurserna så att de mest eftersatta
områdena prioriterades. Inom den
öppna åldringsvården leder det nuvarande systemet till avsevärda
kvalitetsskillnader mellan kommunerna till förfång för den enskilde
vårdbehövande.
Den öppna åldringsvården ger
stora möjligheter till avlastning av
den institutionella vården. Denna
möjlighet utnyttjas ej i den utsträckning som erfarenheterna på
detta område ger anledning till.
Förutsättningarna för en samordnad och därmed välplanerad insats
på åldringsvårdens område är stora.
Dessa möjligheter tar man ej vara
på med nuvarande fördelning av
huvudmannaskapet.
Det måste kraftigt understrykas
att det finns ett starkt samband
mellan den öppna sjukvården och
hemtjänsten — mellan somatiska
och mentala sjukdomsbilder och so- 107
ciala behov. Ett odelat huvudmannaskap skulle skapa de bästa förutsättningarna för en god och samlad
lösning av den öppna och slutna
åldringsvården.
ÅLDRINGSVÅRDEN OCH
HUVUDMANNAsKAPET
Av direktör JOHN MAGNUS LINDBERG
Då åldringsvårdsfrågan diskuterats har frågan om huvudmannaskapet intagit en central roll i diskussionen. I regel har man stannat
vid att fram’hålla vikten och angelägenheten av att ett intimt samarbete etableras mellan primärkommunernas socialvårdsmyndigheter
och huvudmännen för den öppna
och slutna sjukvården. Man har
därvid främst pekat på att ett rationellt och riktigt utnyttjande av de
tillgängliga resurserna förutsätter
ett sådant samarbete. Frånvaron av
mera konkreta förslag i frågan om
huvudmannaskapet får främst tillskrivas ett målmedvetet fasthållande vid principen om det kommunala
självstyret. Det synes emellertid
realistiskt att utvecklingen mot storkommuner med dess krav på en centralisering av den kommunala förvaltningen också medför ”stordrift”
inom ö•vriga kommunala verksamhetsgrenar. Många skäl talar för att
åldringsvården i detta begrepps
trängre bemärkelse – d. v. s. med
betoning på begreppet vård – är
ett av de områden där ett strängt
fasthållande vid principen om den
kommunala självbestämmanderätten kanske måste träda tillbaka för
att inte den enskilde individens rätt
till en tillfredsställande vård skall
trädas för när.
Det aktuella vårdläget ger anledning till mycket allvarliga farhågor
beträffande den enskildes möjlighet
att erhålla en tillfredsställande
vård. Mest accentuerat är detta förhållande inom långtidssjukvården,
men även ålderdomshemmen, akutsjukvården samt mentalsjukvården
uppvisar alla stora brister då det
gäller åldringsvården.
Långtidssjukvården.
En påtaglig eftersläpning i förhållande till de aktuella vårdbehoven föreligger främst inom långtidssjukvården och inom mentalsjukvården. Mot en aktuell tillgång
på totalt ca 15.500 vårdplatser för
långvarigt kroppssjuka på institutioner drivna av landstingen och de
landstingsfria städerna svarar ett
behov på ca 34.000 vårdplatser enligt Läkarprognosens beräkningar.
Det föreligger med andra ord f. n.
ett underskott på vårdplatser inom
långtidssjukvården, som uppgår till
i det närmaste 20.000 platser. Det
bör särskilt understrykas att den
beräkningsgrund som Läkarprognosutredningen använt sig av och
som legat till grund för ovannämnda beräkning av vårdplatsbehovet i
skilda sammanhang ansetts svara
mot ett minimibehov. Skulle samtliga långtidssjuka åldringar beredas
plats inom den offentliga långtidssjukvården skulle man enligt föreliggande utredningar behöva räkna
med ett totalt vårdplatsantal på
mellan 40.000 och 45.000 platser.
Mentalsjukvården.
Även inom mentalsjukvården rå-
der f. n. en omfattande eftersläpning. Företagna inventeringar visar
att ett stort behov av avlastning av
mentalsjuka åldringar från akutsjukvården, långtidssjukvården,
och inte minst från ålderdomshemmen föreligger. Inom den senare
vårdformen förekommer en stor
grupp åldringar, vilka har ansetts
ha sådana anpassningssvårigheter
på grund av senil demens, endogen psykos resp. annan psykisk
rubbning att de borde överföras till
mentalsjukvården, i regel i första
hand till mentalsjukhem.
Behovet au adekvat åldringsvård.
Utförda patientinventeringar
inom åldringsvårdens olika vårdformer har visat att ett förhållandevis stort antal åldringar borde erhålla vård inom annan vårdform.
Omfattningen av dessa ”felplaceringar” är svår att mera exakt ange
och blir ytterst beroende av de definitioner och gränsdragningar som
göres i samband med resp. undersökning. Föreliggande undersökningsresultat varierar också starkt.
103
Alderdomshemmen synes vara
den vårdform inom vilken bristen
på adekvat vård synes mest svårartad. Socialpolitiska kommitten anger att omkring 8 % av ålderdomshemmens gäster borde erhålla vård
inom annan vårdform. Andra undersökningar visar avsevärt högre
procenttal. Bland dessa kan nämnas
undersökningar företagna av Stockholms stad och Uppsala läns landsting. En nyligen redovisad undersökning inom socialstyrelsen visar
att Vs av ålderdomshemmens gäster
är så svårt sjuka att de borde erhålla kvalificerad sjukvård inom
akutsjukvården, långtidssjukvården eller mentalsjukvården.
Den sjukvård, som kan lämnas
på ålderdomshemmen är i det helt
övervägande antalet fall inte godtagbar. Alderdomshemmen är ej inrättade för tung sjukvård, vartill
kommer att ålderdomshemmens
personal är otillräcklig och ej kvalificerad för denna typ av vård. Särskild uppmärksamhet kräver i detta sammanhang den mycket stora
gruppen mentalsjuka såsom visats
ovan.
Den institutionella vården.
sett ur primärkommunernas synvinkel har de bristande vårdresurserna medfört att dessa, i första
hand inom ramen för ålderdomshemmen, tvingats lösa vårdfrågorna för de sjuka åldringar, som ej
kunnat omhändertagas av sekundärkommunerna. Att primärkommunerna verkligen har ett tvingan- 104
de sistahandsansvar framgår av lagen av den 4 januari 1956 om socialhjälp, som ålägger kommun att
anordna och driva hem för åldringar och andra personer, vilka är i behov av vård eller tillsyn som inte
tillgodoses på annat sätt. Var sjunde av ålderdomshemmens gäster
hör f. n. till denna kategori. (Därutöver måste man räkna med åtskilliga åldringar, vilka medan de
väntar på att erhålla erforderlig
sluten vård återfinnas bland dem
hemvårdarinnor och hemsamariter
ägnar sina krafter.)
Då primärkommunerna ej sett
någon lösning på detta problem –
som egentligen ej är deras – har
man i allt fler och fler kommuner
börjat förse ålderdomshemmen med
sjukavdelningar för långtidsvård.
Detta avspeglas bl. a. i de investeringar som kommunerna under de
senaste åren har gjort i ålderdomshem. Byggnadskostnaderna under
åren 1959-61 beräknades till drygt
60 miljoner kronor per år. Samtidigt investerades i hem för långtidssjuka omkring 20 miljoner kr.
Denna utveckling har lett till en
snedvridning av vårdresursernas
fördelning mellan ålderdomshemmen och långtidssjukvården. Detta
förhållande framstår i än skarpare
relief mot bakgrunden av att de tillgängliga resurserna totalt uppgår
till 99 vårdplatser per 1.000 personer i åldern 70 år och däröver, vilka
fördelas med 66 platser på ålderdomshem och 33 inom långtidssjukvården, medan det framräknade behovet inom den senare vårdformen ligger mellan 50 och 75 och
behovet av ålderdomshemsplatser
på ca 50. Därtill kommer det faktum att den sjukvård, som kan lämnas på ålderdomshemmen till följd
av brister i vårdutrustning och inredning samt inte minst till följd av
bristen på kvalificerad sjukvårdspersonal måste betecknas som ej
likvärdig den som lämnas på akutsjukhusens geriatriska avdelningar
och på hemmen för långtidssjuka.
Ålderdomshemmens sjukvård har
också med visst fog erhållit beteckningen ’tredje klassens vård”. I detta sammanhang finns det vidare anledning att beakta de stora kvalitativa skillnader som föreligger ålderdomshemmen emellan. Det är skillnader som inte enbart kan hänföras
till skillnader i ålder mellan hemmen. Även till synes självklara krav
på viss minimistandard i fråga om
inredning och utrustning har många
gånger ej uppfyllts.
Den öppna vården.
Den aktuella eftersläpningen
inom åldringsvården kan synas
mest påtaglig och iögonenfallande
inom den slutna vården. Men man
kan också visa på motsvarande eftersläpningar inom den öppna vården. Efter en period av snabb expansion tenderar sålunda hemvårdarinneverksamheten att stagnera.
Hemsamaritverksamheten, som
kompletterat hemvårdarinneverksamheten, har i många fall erhållit
en föredömlig utformning. I en lång
rad kommuner saknas emellertid
hemsamaritorganisationen helt, i
andra är den ännu outvecklad. Den
öppna åldringsvårdens kanske mest
karakteristiska drag är i övrigt
bristen på en fast och enhetlig organisation. Samtidigt har emellertid
en mångfacetterad försöks- och experimentverksamhet – ofta igångsatt på enskilt initiativ – givit erfarenheter för den fortsatta utvecklingen.
Även då det gäller den öppna vården föreligger vissa gränsdragningsproblem. Det är emellertid svårt att
statistiskt fastställa i vilken omfattning primärkommunerna tvingas
svara för sådana delar av den öppna sjukvård, som ligger inom sekundärkommunernas ansvarsområde. Det råder för övrigt också
oklarhet om var gränsen går mellan
hemvårdarinne- och hemsamaritverksamheterna och den öppna
sjukvård, som sekundärkommunerna har att svara för.
Såsom en definition på hemvårdarinnornas sjukvårdande insats
kan följande beskrivning användas:
Hemvårdarinnan ”skall se till att
ordinationer och föreskrifter av lä-
kare följes och behöver därför ha
vissa insikter i sjukdomars förlopp
och även känna till de beteendemönster sjuka människor kan uppvisa”. För hemsamariterna gäller
på samma sätt: ”Hemsamarit bör ej
handha direkt sjukvård mer än vad
som ordineras av läkare och sjuksköterska …”.
Att såväl hemvårdarinnorna som
105
hemsamariterna tvingas att svara
för vårduppgifter av sjukvårdskaraktär i en annan mening än ovan
angivna definitioner anger, har bl. a.
den offentliga utredningen ”Sjukhus och öppen vård” visat.
Det måste förutsättas att då läkarens och distriktssköterskans sjukvårdande insats ej räcker till, måste
i många fall hemvårdarinnor och
hemsamariter ersätta dessa.
Den öppna vård som lämnas av
hemvårdarinnor och hemsamariter
har sedan 1950-talets början utvecklats snabbt inom många kommuner. Det föreligger emellertid
anmärkningsvärt stora skillnader
mellan kommunerna då det gäller
dessa verksamheters kvantitativa
omfattning. Sålunda saknas fortfarande hemsamaritverksamhet i ca
tjugo procent av landets kommuner. Denna synnerligen ojämna utveckling av hemvårdarinne- och
hemsamaritverksamheten tyder på
betydande vårdbrister inom stora
delar av vårt land. De här påvisade
kvalitetsskillnaderna inom den
öppna åldringsvården ger anledning
fråga om huvudmännen, primärkommunerna, har de organisatoriska förutsättningarna att utveckla den öppna åldringsvården i den
takt och med den bredd som måste
förutsättas mot bakgrunden av de
stora anspråk, som bl. a. de starkt
ökande åldringsgrupperna kräver.
Därtill kommer att en samordnad
och enhetlig organisation på åldringsvårdens område skulle ha de
bästa förutsättningarna för att på
…:t’ .
106
ett tillfredsställande sätt tillvarataga de knappa materiella och personella resurser som finns att tillgå.
Av särskild betydelse är inte
minst sådana frågor som rekrytering, utbildning, arbetsledning och
överhuvud hemvårdens lokala organisation. En centralisering av dessa
funktioner skulle otvivelaktigt medföra större effektivitet.
Vilka skäl talar för ett bibehållande
au nuvarande gränsdragning {ö1·
huvudmannaskapet?
Den kommunala självbestämmanderätten har ett så stort egenvärde att ev. merkostnader och organisatoriska brister inom den sektor av den institutionella och öppna
åldringsvården som ålderdomshemmen resp. hemvårdarinne- och hemsamaritverksamheten täcker, ej ger
tillräcklig anledning till att företaga någon förändring. Därtill kommer att en inte ringa del av förekommande brister orsakats av otillräckliga resurser inom sekundärkommunernas ansvarsområde.
Man kan vidare peka på att ett
överförande av ansvaret från primärkommunerna till sekundärkommunerna ej skulle komma att ge
några omedelbara mera väsentliga
förbättringar.
Ett ytterligare skäl är att den stora kunskaps- och erfarenhetsfond
beträffande de enskilda åldringarna
och deras förhållanden som finns
samlad inom primärkommunerna
måhända skulle gå förlorad vid en
ändring av huvudmannaskapet.
Många skäl talar emellertid för en
överföring au huvudmannaskapet
för ålderdomshemmen resp. för
hemtjänsten från primärkommunerna till sekundärkommunerna.
Det föreligger stor svårighet att
f. n. draga en klar gräns mellan det
primär- och sekundärkommunala
ansvaret. Vidare sker en alltför omfattande satsning på sjukvård inom
ramen för ålderdomshemmen, vilken leder till betydande felinvesteringar och till sämre sjukvårdsstandard för de berörda åldringarna.
Påtaglig risk skulle föreligga att
detta förhållande skulle komma att
accentueras under den stora utbyggnadsperiod som förestår.
I detta sammanhang framträder
också behovet av en samordnad planering, vilken bl. a. skulle ge större
möjlighet att fördela de tillgängliga
resurserna så att de mest eftersatta
områdena prioriterades. Inom den
öppna åldringsvården leder det nuvarande systemet till avsevärda
kvalitetsskillnader mellan kommunerna till förfång för den enskilde
vårdbehövande.
Den öppna åldringsvården ger
stora möjligheter till avlastning av
den institutionella vården. Denna
möjlighet utnyttjas ej i den utsträckning som erfarenheterna på
detta område ger anledning till.
Förutsättningarna för en samordnad och därmed välplanerad insats
på åldringsvårdens område är stora.
Dessa möjligheter tar man ej vara
på med nuvarande fördelning av
huvudmannaskapet.
Det måste kraftigt understrykas
att det finns ett starkt samband
mellan den öppna sjukvården och
hemtjänsten — mellan somatiska
och mentala sjukdomsbilder och so- 107
ciala behov. Ett odelat huvudmannaskap skulle skapa de bästa förutsättningarna för en god och samlad
lösning av den öppna och slutna
åldringsvården.