Aleksander Peczenik; Än har Polen inte dött

– ·
ALEKSANDER PECZENIK:
••
An har Polen inte dött
Efter ljuga år kom Aleksander
Peczenik tillbaka till Polen. Hans
”reseskildring med reflexioner”
– som han själv kallar det – visar på såväl vardagsnära situationer som på övergripande,
livsavgörande problem i ett land
som under mer än fyrtio år varit
utsatt för kommunistisk planekonomi.
Aleksander Peczenik är professor i allmän rättslära vid Lunds
Universitet.
E
fter tjugo år fick jag inbjudan att
föreläsa i Polen. Vi har planerat
en bilresa. I tid fick vi emellertid
veta, att det kan uppstå problem med blyfri bensin. Reseplanerna ändrades så att
man i stället beställde en taxi från Swinoujscie till Krakow och tillbaka. Det
innebär knappt två tusen kilometer. Inklusive övernattningskostnaden i Krak6w
(5 nätter) begärde taxiföraren 275 dollar.
Taxiföraren tjänar långt över genomsnittet. Ändå var det för honom en helt fantastisk inkomst. Så mycket om lönenivån.
Iden att åka taxi visade sig vara bra
även ur en annan synvinkel. Bensin – inte
blyfri utan över huvud taget – fanns det
på två stationer under hela resan. Folk
köade iflera timmar. Att man i Polen står i
kö efter allt möjligt vet väl alla. Men det
intressanta är att det har uppstått ett särskilt yrke- ”köståerska”. Det är i regel en
pensionerad kvinna som ställer sig i
varenda kö och köper allt. Sedan säljer
hon det på den fria marknaden. På det
sättet kompletteras den -byråkratiska
·planekonomin med en flexibel marknad.
Förresten heter det inte längre ”planekonomi” utan ”befallnings- och fördelningsekonomi”. Man har hittat det rätta
ordet. Och marknaden har verkligen blivit mer flexibel än förut. Ett kilo bananer
kostar i Krak6w hälften så mycket som i
Sverige. Bananerna finns hos gatuförsäljare, håller fin kvalite och är tillgängliga
för alla som kan betala.
Samlingsregeringen vill införa marknadsekonomin, snabbt och över hela linjen. statsägda företag skall privatiseras så
snart det går. Man vill sätta igång en börs.
Problemet är vem som kommer att köpa
aktier i stålverket Nowa Huta och andra
gigantiska företag vars teknologiska nivå
– –
l
510
ligger under det svenska femtiotalet.
Problemet gäller inte blott den tekniska
nivån utan även sortimentet. Man producerar för produktionens skull. Ingen vet
om produkterna egentligen behövs. Den
socialistiska ekonomin sysslar med en
gigantisk halvfabrikattillverkning, till
ingen nytta.
Vissa företag kan kanske ”konverteras”, som det heter. Med andra ord kan de
göras om till något nyttigt. Andra kommer att läggas ner. Den dolda arbetslösheten kommer att förvandlas till en öppen
sådan. Den storindustriella arbetarklassen – som var solidaritets bärande kraft
– hamnar på gatan. Kan det undvikas?
Nej. Regeringen säger: håll ut.ett par år, så
blir det bättre. Jag instämmer med modifikation – kanske rör det sig om fem år,
kanske mer. Men regeringen har rätt –
någon annan väg ut ur socialismen finns
det inte. Hålla ut skall man. Det är lätt för
mig att instämma, jag har en svensk
professors!ön.
Nittio procent polacker ville ge makten
åt solidaritet. Men nu börjar de morra.
Taxiföraren säger: den här finansministern snackar skit, han måste vara en partiman. Finansministern är solidaritetsmedlem och liberal ekonom. Och han har rätt,
från början till slut. Men hur kan man
hålla ut, då lönen räcker för mindre än en
vecka?
Vi kommer till Krakow. Det blåser från
väst, från kolgruvorna och stålverken.
Lukten är obeskrivlig. Jag visste allt om
miljöförstöring i Krakow, läste alla böcker, och såg alla TV-program. Men näsan
var inte med. Nu dominerar min näsa alla
sinnen, tills jag ser den pampiga byggnaden – det Jagiellonska biblioteket. 1939
målades den med kamouflagefärg. Trettio
år senare la man puts på den, så att huset
blev snyggt. Nu är putsen borta, färgen
syns igen, men den är mycket mörkare än
den var, ty det finns en massa skit på den.
Kommunismen har förstört miljön på
ett sätt som man inte kan begripa innan
man har andats Krakows luft. Kommunismen har också förstört människor. En
privat byggnadsfirma försöker renovera
ett gammalt hus i stadsdelen Kazimierz.
Huset är ett kulturminne av världsklass.
Men det påminner nu snarare om romerska ruiner. stadsdelen var före kriget
judisk. Ingen renoverade någonting sedan
judarna mördades under kriget. Nu vill
man göra något. Den privata entreprenö-
ren som fick uppdraget skulle gärna betaJa rätt hyggligt, bara man arbetade i stället
för att supa. Men jobbarna föredrar
vodka framför pengar. Kommunismen
har förstört inte bara miljön, produktionssystemet och byggnaderna. Den har
framför allt förstört människorna. En
gamm~J visa kommer plötsligt fram: Det
kvittar om man ligger, det kvittar om man
står, våra polska tvåtusen alltid man får.
Nåväl. Inflationen har förvandlat dessa
tvåtusen till kanske tvåhundratusen.
Ett seminarium i Krakow. Jag inleder
på ett svårt rättsfilosofiskt tema. Diskussionen visar att den polska rättsteorin
fortfarande håller världsklass. En föreläsning till studenter. Igen, studenterna är
fantastiskt bra. Dessutom är man berusad
av frihet. Man diskuterar förutsättningslöst och på en hög nivå.
Tidningarna är sagolika. Man märker
ingen skillnad mellan partipressen och
solidaritetspressen. Pressen har blivit bå-
de fri och kompetent. TV-nyheterna är
världens bästa – innehållsrika och journalistiskt sett fenomenala. De polska akademikerna är så bra som de alltid har varit, om de bara fick.
Men taxiföraren är inte imponerad.
Han talar ett annat språk än de intellektuella. Precis som i England har Polen
olika klassdialekter. Säg mig en mening så
vet jag om din far var lärare eller jobbare.
Och självfallet har de rika sina betjänter.
Förresten har jag sett privata hem som
när det gäller inredning saknar motstycke
i Sverige. De gamla rikedomarna finns
kvar och nya uppstår ständigt, självfallet
hos ett fåtal. Kommunismen har inte velat
bevara vare sig någon vettig produktion
eller ren miljö. Men den har lyckats att
konservera artonhundratalets klassamhälle.
Regeringen måste på en gång skapa
de marknadsekonomiska lagstiftningsramarna, återskapa arbetsmoralen, rädda
miljön, inge samhörighetskänsla mellan
de antagonistiska klasserna och få fram
de demokratiska institutioner som är en
nödvändig betingelse för allt detta. De
demokratiska institutionerna omfattar
inte bara fria val, utan även de mänskliga
rättigheter, inklusive den fria äganderätten, som ger väljarna självförtroende~
De innebär vidare en fri åsiktsbildning
och en samhällelig kontroll över makthavarna. Men v.em kan lita på att äganderätten kommer att respekteras – efter att
man någon gång exproprierat så mycket
utan ersättning? Vem kan tro på folkets
kontroll över de makthavare som i fyrtio
år hade alla förtrycksmedel i sina händer?
Och hur är det med den fria åsiktsbildningen då folk har lärt sig att okritiskt
lyssna på allt skvaller? En doktor i historia sa till mig att det finns tre miljoner
ryska militärer i Polen. Han fattade inte
att hela den sovjetiska hären inte över- 511
skrider fyra miljoner, varav de flesta faktiskt har annat att göra. Den rätta siffran
är kanske åttiotusen. Men i Polen kan
man tro på vad som helst.
Vidare innebär demokratin en maktfördelning, ty makten fördärvar och den
absoluta makten fördärvar absolut. Men
då måste den ekonomiska makten tas
ifrån den politiska eliten. En polsk filosof
talar om ”trefaldiga herrar” – över ideologin, politiken och ekonomin. Nu måste
man beröva de trefaldiga herrarna minst
två tredjedelar av makten. Än så länge gör
nomenklaturan inget motstånd. Men hur
länge än? De trefaldiga herrarna må vara
cyniska men de är inte enfaldiga.
Ingen demokrati är möjlig utan att den
kommunistiska trefaldigheten splittras,
och den ekonomiska makten görs oberoende. Marknadsekonomin är nödvändig inJe blott för effektivitetens skull utan
även för demokratins. Men vägen till
marknadsekonomin leder genom hyperinflation och massarbetslöshet. Inflationen kommer då de dyrbara subventionerna och administrativa regleringarna avskaffas. Dessutom har folk sedan länge
haft för mycket pengar för vilka ingenting
gick att köpa. Inför man marknadsmekanismerna finns det plötsligt lyxvaror att
köpa (bananer!) och eftersom efterfrågan
fortfarande överstiger tillgången börjar
penningkarusellen rulla. Den rullar desto
snabbare eftersom regeringen inte längre
har förtrycksmedel att sätta emot naturliga men orealistiska lönekrav. Och så
vidare.
Arbetslösheten kommer då man lägger
ner olönsamma företag. Arbetslösheten
ökar vidare då man rationaliserar produktionen och friställer de massvis förekommande döda själarna. Min fru har sett
512
fyra expediter som i en liten lokal försökte sälja fyra mattor. En expedit per matta.
Exemplet är extremt men fenomenet helt
vanligt. Nu måste tre av dessa fyra expediter bort. Sedan säljer man mattorna och
kanske lägger ner företaget.
Innan Polen blir ett Sverige, måste det
bli ett Argentina. Stoppas den processen,
blir det ett Afrika i stället. Alltså måste
man hålla ut. Enkelt, eller hur?
Regeringen har mycket lite tid. Folk
kommer inte att hålla ut i oändlighet.
Tankarna går till en rad mörka gestalter
som utnyttjade folkets missnöje för att få
makten. Vem blir en polsk Slobodan
Milosevic, var finns en polsk Benito
Mussolini, en polsk Juan Peron? I alla fall
kommer nu ingen polsk Lenin.
Kommunismen var en massparanoja
och den har amputerat folkets högra
hand. Nu har regeringen ett par månader
för att tillverka en fungerande protes.
Misslyckas den, blir det ännu värre, och
ännu värre, och ännu värre, tills folk lärt
sig att hålla ut. Sådana processer kan ta
århundraden.
Är det bara Polen som det gäller? Eller
är det kanske ännu värre i Sovjet? Sovjetunionen är ett multinatonellt imperium
som måste hållas ihop. Men imperiets beståndsdelar binds inte samman genom
tillräckligt starka gemensamma intressen.
Det enda praktiska sättet att bevara imperiet är därför att upprätthålla en viss nivå
av rädsla. Nu försvinner rädslan och
armenier slåss mot aserbeidjaner. Får
man full frihet kan alla lätt slåss mot alla.
Den ryska regeringen har alla de problem
som den polska har, och dessutom ett
multinationellt getingbo, utrustat med
stora kärnvapenbärande robotar. Frågan
kommer osökt -Vem blir en rysk Hitler?
Nej, det blir ingen Hitler, ty Sovjetunionen har redan haft sin egen djävul. Efter
Stalin är Hitler en omöjlighet. Men vad är
det som återstår? Gorbatjov är vår tids
största politiska geni. Men räcker ens han
till att balansera de enormt explosiva
krafterna och fullfölja omdaningen innan
det är för sent? En romersk historiker sa
en gång om Hannibal: allt som hände så-
väl romarna som kartagerna var en mans
verk. Allt som händer såväl polackerna
som ryssarna är nu en mans verk. Allt
som händer oss alla är en mans verk. Må
han bli större än Hannibal. Må han leva
länge. Men kan en individ bemästra
problem av sådana dimensioner? Kan
människorna över huvud taget råda över
historiens gång? Vet vi något om den dolda, av generationers spontana utveckling
skapade rationaliteten bakom vårt samhälle? Vet bina något om bisamhällets
rationalitet?
Kommunismen faller sönder, och drar
oss alla i fördärvet. Vi bevittnar en gigantisk tävling mellan spontana förfallsprocesser och det mänskliga förnuftet.
Vinner förnuftet räddas inte bara Polen,
inte bara Östeuropa, utan vi själva. Vinner sönderfallet, kommer branden att ta
oss lika säkert som våra fattiga polska
bröder. Sönderfallande imperier har aldrig varit säkra för sina grannar. Sönderfallande kärnvapenmakter vill jag inte
tänka på.
Vi kan bara vänta och se.