Alevitiska demonstrationer
Att assimilera turkiska invandrare i Tyskland är ett brott mot mänskligheten. Det har Turkiets regeringschef Erdoğan inte dragit sig för att klargöra. Men hur är det egentligen på hemmaplan? De senaste dagarna har landets styre utsatts för massiv kritik för att utsätta landets religiösa minoriteter för just det, skriver Bo Ture Larsson.
 |
|
|---|---|
|
|
I januari besöktes Turkiet av nästan en miljon turister, en ökning med 20 procent jämfört med samma månad i fjol. Trenden lär stå sig när säsongen drar igång och turisterna söker alternativ till destinationerna söder om Medelhavet, så länge de upplevs osäkra.
Turkiet, som i fjol välkomnade 27 miljoner besökare, åtta i världen, väntas alltså tjäna på den politiska oron i Nordafrika.
Såvida man inte själv kommer att betraktas som politiskt instabilt.
Tänk om besökarna som kommer hit efter parlamentsvalet 12 juni oroas av att Turkiet skulle vara på väg att styras av en Hitler eller Mussolini?
Denna dystra prognos för Turkiets regeringschef Recep Tayyip Erdoğan levererades häromdagen av Ali Balkiz, ledare för en alevitisk organisation, i ett tal inför 60 000 trosfränder i staden Izmir.
Aleviterna är en för Turkiet speciell religiös riktning med åtminstone tio miljoner anhängare. Ortodoxa sunnimuslimer ser dem som kättare. De politiska makthavarna ser dem som ett hot mot den nationella sammanhållningen.
Aleviterna vill avskaffa den statliga myndighet som handlägger religiösa angelägenheter, likaså obligatorisk skolundervisning i religion. De vill att deras bönehus ska ges samma ställning som moskéer.
En del aleviter anser, liksom kurder, att regeringen trots sina eftergifter mot religiösa och nationella minoriteter ändå vill assimilera dem, alltså precis det Erdoğan kallat ett brott mot mänskligheten när det gäller turkiska invandrare i Tyskland. Nyligen var Erdoğan där och upprepade att inget fick göras för att skilja dem från deras språk och kultur.
60 000 demonstranter i Izmir låter mycket. Men i Turkiet är man duktig på sådant. Man kan jämföra med uppslutningen av, enligt tidningen Zaman, hundratusentals sörjande vid begravningen 1 mars av Necmettin Erbakan, en kort tid premiärminister innan han 1997 tvingades bort av militären och med den förbundna krafter därför att han sågs som en farlig islamist.
Men nu hyllades Erbakan av alla, ett mått på Turkiets förvandling.
För Erdoğan och president Abullah Gül är Erbakan ”läraren.” De inledde sin karriär under Erbakan, men de bildade eget. De fann att Erbakans person och politik (med västfientlighet) motverkade målet – en självklar roll för islam i ett demokratiskt Turkiet.
Erdoğans och Güls parti AK, Rättvisa och utveckling, vid makten sedan 2002, är favorit även i valet 12 juni. Oppositionen har ingen ledare som kan mäta sig med Erdoğan, ekonomin har skötts bättre än förr och Turkiet är etablerat som regional stormakt med globalt inflytande.
Kanske är det just därför kritiken från oppositionen blir så gäll. Från det största oppositionspartiet CHP om att Turkiet riskerar bli en muslimsk motsvarighet till Putins Ryssland. Och från kurder, aleviter och den minimala kristna minoriteten, om att deras rättigheter behandlas på ett sätt som förtar verkan av den kritik regeringens företrädare riktar mot hur turkar och muslimer behandlas i väst. (SNB)
Bo Ture Larsson är utrikesredaktör i Svenska Nyhetsbyrån (SNB).
Läs mer om Turkiet:
Folkomröstningen i Turkiet – från sekularisering till islamisering eller från militarisering till demokratisering? (22/10 2010) av Erika Aldenberg
Turkiet gör upp med kupplaner (9/4 2010) av Thomas Gür
Mer yuppifiering än islamisering (5/6 2009) av Staffan Heimerson