Alla dessa nationaldagar

Just har vi firat svenska flaggans dag, jobbat eller klämt annandag pingst, och ser fram emot midsommarafton. Lika återkommande är debatten om var som är den rätta nationaldagen. Peter J Olsson reder ut begreppen.

Argumenten är ofta som följer: Den sjätte juni, flaggdagen som upphöjdes till nationaldag genom riksdagsbeslut –ja, sjätte juni började förstås på privat initiativ firas på Skansen som nationaldag redan på 1890-talet – har en stark knytning till Sverige som stat.

Sjätte juni är Gustafsdagen och symboliserar Gustav Vasas maktövertagande och intåg i huvudstaden Stockholm. Men också vår fantastiska grundlag från 1809, och de sämre från 1974.

Midsommarafton är då mer den svenska kulturen som koncentreras då i sommarens vackra, om än ofta regniga, dagar. Den spontana ordningen har gett oss snaps, sill och potatis, majstänger på midsommar, fåniga lekar och ringdanser. Och en äkta folklig gemenskap.

Sjätte juni kanske då är ett betonande av den politiska enheten och det formella medborgarskapet, då vi också kan minnas de fornstora dagarna och fädrens bedrifter.

Frågan är om inte detta på allvar är viktigt främst i stater där friheten varit hotad eller som uppstått ur en idé. 14 juli i Frankrike, 4 juli i USA, 17 maj i Norge är alla festligheter med denna karaktär. Danmark har specifikt kallat sin 5 juni för grundlovsdagen, efter när Danmark i ett gick från envälde till konstitutionell monarki 1849.

Därmed kan man undra om vågen väger över till midsommarens fördel.

Verner von Heidenstam, som inte hade något emot att hylla de forna fälttågen och de krigiska dygderna lät midsommar symbolisera den allt fredligare nationen:

”Snart språket likt en kammardräkt vävs mjukt och följer bröstets andning. Det ringer helg, och sekler jaga likt skyars skuggor över landet. Det blir så tyst så vemodsstilla, som när en klar Johannisnatt tänt himlens sken i sund och fjärdar”.

Observera att man i Danmark faktiskt har en patriotisk, nationell koppling till deras midsommar, S:t Hans – som blivit kvar på sin gamla dag: 24 juni, med S:t Hans Afton den 23:e då eldar kan ses över Öresund.

Till eldarna sjunger man gärna Midsommervisen med text av Holger Drachman där varje strof inleds med ”Vi elsker vort land”. Första strofen börjar kuriöst nog med att tala om julen, men efterhand blir det mer sommartid. Och den sista handlar om det förflutna och om den häxa man som symbol för ondskan eldar upp:

”Vi elsker vort land,
og med sværdet i hånd
skal hver udenvælts fjende beredte os kende,
men mod ufredens ånd
under mark over strand,
vil vi bålet på fædrenes gravhøje tænde
hver by har sin heks,
og hver sogn sine trolde.
Dem vil vi fra livet med glædesblus holde
vi vil fred her til lands
Sankte Hans, Sankte Hans!
Den kan vindes, hvor hjerterne
aldrig bli’r tvivlende kolde.”

Traditionalisterna kanske säger att man, också som i andra länder, främst ska fira regerande Konungens födelsedag – kanske lockande nu när den så praktiskt ligger på en gammal festdag, siste april eller valborgsmässoafton. I England anpassar man sig så ordentligt till vad som är praktiskt att Drottningen eller Kungen skaffar sig en officiell födelsedag då truppparader och annat äger rum.

Ett ännu mer traditionellt alternativ är Mariadagen den 15 augusti, vilket några hävdar var Sveriges främsta festdag på medeltiden.

Nyligen har en aspekt av officiellt firande tillkommit i vårt land när Veterandagen vuxit i firande, och nu även ska följas av flaggande från statliga och kommunala verksamheter. Det kan gott de flesta följa.

Vad man väljer är delvis en fråga om tycke och smak. Men varför inte acceptera att vi har ett antal dagar när olika aspekter på den svenska nationen kommer till tals: Krigiska minnen, vårt vackra språk, den kultur som tradition och främmande impulser skapat, och den samhörighet som finns i Sverige.

Och för den som bor i Sydsverige finns faktiskt möjlighet att även stämma in i den danska Midsommervisan.

Peter J Olsson är borgerlig skribent och chefsstrateg (M) i Region Skåne