Alla EP-val är nationella

Ett par månader innan valet till Europaparlamentet har det kanske mest intressanta i det valet redan inträffat. Både partiledningarna i Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet har aviserat och förankrat internt förflyttningar i EU-frågan, bort från deras traditionella motståndslinjer, skriver Zebulon Carlander.

Att det här skulle ske var i och för sig väntat. Såväl Sd som V har haft stor tillväxt i väljare de senaste åren och för att säkra dessa samt garantera att man kan fortsätta uppgången har flera partistrateger nått slutsatsen att en förflyttning i EU-frågan har varit nödvändig.

Svenskarnas EU-stöd är oerhört robust. I Statistiska centralbyråns (SCB) stora mätning från november förra året uppgav 68 procent av väljarna att de skulle rösta nej i en folkomröstning om Sveriges EU-medlemskap. Totalt 58,6 procent är i huvudsak för medlemskapet.

Den här anpassningen till majoritetslinjen förändrar dynamiken i det stundande EP-valet, något exempelvis Svenska Dagbladets Tove Lifvendahl har skrivit om. Om alla är för att stanna kvar – tillsvidare – hamnar fokus på arbetet i själva EU.

Däremot är det högst oklart i vilken utsträckning dessa förändringar är taktiska eller strategiska. Både Sd och V har understrukit att den här förändrade förhållningssättet inte är permanent i samma stil som när Miljöpartiet byte fot för ett par år sedan, utan tillsvidare gäller mandatperioden 2019-2024.

Det som kan konstateras är att Jonas Sjöstedt har behövt använda sig av mycket mer politiskt kapital än Jimmie Åkesson i att framtvinga den här positionsväxlingen. Det kanske säger oss något om respektive partiledares interna inflytande och skilda syner på partidemokrati.

Men det går även att göra tolkningen att Sjöstedts engagemang i frågan indikerar ett djupare strategiskt resonemang för att göra ytterligare räder efter socialdemokratiska väljare. Åkesson låter mindre övertygad och mer villkorande om den nya linjen i sina intervjuer.

Det innebär inte nödvändigtvis att Sjöstedt vurmar mer för Bryssel än Åkesson – båda engagerade sig på Nej-sidan i folkomröstningen på 1990-talet – men den tidigare kan i alla fall ses vara mycket mer personligt engagerad i positionsbytet än sin nationalistiske partiledarkollega.

Den amerikanska politikern Tip O’Neill sa en gång att ’’All politics is local’’. En motsvarighet i det här sammanhanget vore möjligen att ’’Alla EP-val är nationella’’. Hur hållbara dessa nya linjer i EU-frågan är avgörs i hög grad av den inrikespolitiska utvecklingen de närmaste åren.

Zebulon Carlander är kolumnist för Svensk Tidskrift