Alla inbördeskrigs moder

Inbördeskrig är vare sig något nytt eller något överspelat, men den den spanska har ändå en närmast kulturell särställning i det svenska medvetandet. Peter J Olsson har läst Natan Shachars nya essäsamling och förstår varför.

I Vilgot Sjömans lika politiska som opryda film ”Jag är nyfiken gul” från 1967 går huvudpersonen, den unga teatereleven Lena (Lena Nyman) mellan de sexscener som blev en internationell skandal runt och ställer frågor om klassamhället. Hemma plågar hon sig far Rune som aldrig gjorde någon insats som frivillig mot Franco i Spanien. Minnet av inbördeskriget, då 25-30 år avlägset var definierande och spelade en stor roll.

Så symbolfyllt är spanska inbördeskriget – kanske för att Franco och hans diktatur levde till 1975 samtidigt som den svenska Spanienturismen tog fart.

Det finns flera omfångsrika historieböcker om inbördeskriget, till exempel de mycket detaljerade av Hugh Thomas och Anthony Beevor. De är bra, men kanske inte så lättlästa.

Därför är det inte så dumt att Nathan Shachar nu utkommit med ”Sin egen värsta fiende. Essäer om spanska inbördeskriget” (Albert Bonniers Förlag, 2016). Den fyller nämligen det dubbla syftet att ge en god kunskap om krigets förlopp, dess orsaker och historiska bakgrund, hur det skall tolkas, och dess följder. Samt, inte minst viktigt, hur det präglar Spanien i dag.

Ett annat syfte är den rena njutningen. Shachar har ett språk och en berättarstil som imponerar och engagerar, även den från början är mindre intresserad av striden mellan republikaner och rebeller finner sig säkert fångad. Och han hittar ständigt nya sätt att berätta.

Som när han skildrar hur det gick till i staden Malaga: Den faktiska historian om hur militärrevolten där misslyckades, om terrorn från republikens miliser, och sedan det militära sammanbrottet som leder till att rebellerna förstärkta med italienska trupper intar staden och segerrusiga startar en ny terror.

Detta berättar han genom mötet med den från Malaga stammande juden Pepe Cohen som driver en brödbod i Jerusalem. Pepe har sett terrorn och enrolleras sedan i Francosidans strider för att efter kriget söka sig till Israel – ett land som vid grundandet 1948 vägrade upprätta diplomatiska förbindelser med Franco!

Nathan Shachar noterar att det var ”tillfälligheter som avgjorde i vilket läger spanjorer var tvungna att slåss: hundratusentals spanjorer slogs mot den sida de sympatiserade med i kriget” och konstaterar med en suck:

”Men människor är människor, och verkligheten i fält följer sina egna lagar, liksom det dagliga samarbetet på ett kontor eller en fabrik. Det kollektiva syftet är en sak; det praktiska utförandet är en annan.”

Inbördeskriget och militärkuppen är inte den första i Spanien. Åtminstone sedan 1812 hade landet befunnit sig i en situation där kampen mellan olika läger ofta tog sig våldsamma uttryck. Inbördeskrig var inget nytt, kuppförsök lika lite.

Kuppen 1936 och det treåriga inbördeskriget 1936-39 var inte unikt, men hade ändrats till ett 1900-talskrig med allt vad det innebar: De inblandade arméerna var större, det moderna krigets mer obehagliga inslag testades här nästan för första gången: Första världskriget hade sett ett industriellt krigande, men flyget var till exempel mer individuella dueller än i Spanien där terrorbombning av städer testades för första gången. Det baskiska nationella centrumet Gernika blev världskänt inte minst genom Pablo Picassos målning av den tyska bombningen – lite paradoxalt under det riksspanska namnet Guernica.

I Spanien utkämpades också det andra världskrigets första slag när Hitlertyska och Mussoliniitalienska styrkor mötte Stalinsovjetiska. Det var i Spanien som Molotovcocktailen först utnyttjades mot de sovjetiska stridsvagnarnas akilleshäl – även om det var i finska vinterkriget namnet etablerades.

Skiljelinjerna i inbördeskriget var heller inte helt klara. På rebellsidan tävlade det från början ganska lilla falangistpartiet med carlister, vanliga monarkister och nationalister – med tiden smältes allt samman under Francos ledning – generalen som från början inte ens var med i upprorets ledningsgrupp.

På den republikanska sidan fanns den vänsterliberala, borgerliga regeringen men också anarkister, flera konkurrerande fackföreningar, kommunister med eller utan trohetsed till Stalin. Och så regionala nationalister – konservativa i Baskien och radikala i Katalonien.

På den republikanska sidan blev sammansmältningen av konkurrerande fraktioner och olika miliser ibland mer dramatisk. Och när den fungerade som bäst vid skapandet av den nya folkarmén så skedde det med sovjetiska kommissarier som styrde och ställde – Stalin blev en allt viktigare spelare. En hjälpare som dock tog bra betalt, den spanska guldreserven fraktades till Moskva och mot slutet övergav Stalin den republik som framstod som förlorad.

Det som skiljer ut trettiotalets stora inbördeskrig är också oförsonligheten. Till skillnad från 1800-talets kupper så var man inriktad på att utrota motståndarna. Det sköts folk ”till höger och vänster”, ibland utan att de var direkt inblandade i striden. Det kunde räcka att vara katolsk präst på anarkistkontrollerat område, eller att ha varit med i en fackförening på nationalisternas för att ställas inför exekutionspatrullen.

Det ligger något fanatiskt i kampen: Antingen skulle revolutionen starta nu och fascisterna och kyrkan utplånas, eller så skulle Spanien rensas från kommunister, anarkister, liberaler och frimurare.

Och Francisco Francos seger blev början till en våldsam uppgörelse med den förlorande sidan: Hundratusentals sattes i läger, lika många flydde utomlands, tusentals avrättades.

Det är inte förvånande att inbördeskriget fortfarande spelar stor roll i Spanien och i den spanska politiken. Dock ska det inte överdrivas. Francos död 1975 ledde snabbt till monarkins och demokratins återupprättande. Och trots både praktfulla skandaler i kungafamiljen och dagens svårigheter att bilda en regering finns det knappast något hot mot någon av dessa institutioner. Även om vi lever i en rörlig tidsålder.

Nathan Shachar har skrivit en utomordentligt intressant essäsamling, som dessutom är synnerligen läsvänlig. Den borde finnas bland de lite tyngre julklappsböckerna i år.

Peter J Olsson är borgerlig skribent och chefsstrateg (M) i Region Skåne