Alliansen 3.0: En uppgörelse med det som gjorde Alliansen framgångsrikt

Skyttedal ansluter sig till samma analysram som i princip håller på att etableras som sanningen i borgerliga kretsar, menar Mattias Hallberg i en replik till KDU-ordförandens vision för Alliansen 3.0.

Skyttedals artikel är en uppgörelse med i princip alls om gjorde Alliansen framgångsrik 2006. Det behöver inte vara en svaghet i sig, det som gjorde oss framgångsrika då behöver inte nödvändigtvis leda till valseger 2018. Men det finns ett uns av historielöshet i verklighetsbeskrivningen.

Artikeln handlar till synes om alliansens framtid men alliansen nämns bara två gångar, och utmålas då som en ängslig regering som underlät att göra viktiga reformer i regeringsställning. Resten av artikeln är en analys av det moderna politiska landskapet i Sverige och i Europa. Skyttedal ansluter sig till samma analysram som i princip håller på att etableras som sanningen i borgerliga kretsar. Nämligen att pragmatism, mittenorientering och politisk korrekthet (eller anpassning till åsiktskorridoren som det kanske heter nu för tiden) har gjort borgerligheten sårbar, svag och vilsen. Detta har också enligt teorin lett till att borgerliga kärnväljare till slut övergivit partiet och börjat rösta på den icke ”rumsrena” högern. Samma tes är underliggande för bland annat Björn af Kleens uppmärksammade reportage i DN om SD:s framgångar på Östermalm.

På samma gång som det finns förtjänster med den analysen så förtjänar visa axiom i den att ifrågasättas. Är till att börja med de borgerliga partierna verkligen i en så djup kris? Vi har efter åtta år i regeringsställning hamnat i opposition mot en svag och illa omtyckt minoritetsregering. Väljaropinionen är nu till vår fördel och mycket tyder på valvinst 2018 givet att vi kan presentera regeringsalternativ som kan förvalta makten och gå fram med ett trovärdigt valmanifest för väljarna. Krisen ligger i någon mening i Sverigedemokraterna intåg på den politiska arena. Vilket i sin tur utmanar borgerlighetens möjligheter att regera i alliansformat. Men låt oss inte glömma att deras väljare kommer i lika stor andel från moderaterna som från socialdemokraterna och att de vinner väljare från alla partier. Efter valet 2014 uppfattades det som att moderaterna var det parti som tappade absolut mest till SD, men lejonparten av de var inga moderata kärnväljare. De var tvärt om lättrörliga väljare som röstat på moderaterna 2006 och 2010 på grund av förnyelsen och närmandet mot mitten. Det är i sammanhanget också värt att notera att moderaterna nettotappade fler väljare till andra borgerliga partier än till SD.

Skyttedal är inte emot förnyelse och modernisering i sig, men hon menar att det alienerat de som identifierar sig med åsikterna, det vill säga kärnväljarna. Även om man alltså bör ta ett sådant resonemang med en nypa salt så är det inte konstigt att ett modernt parti börjar vända sig mer mot de lättrörliga väljarna istället för med hög grad av partiidentifikation. Väljarkårens valbeteende håller nämligen på att förändras och det förändras ganska drastiskt. Det stämmer fortfarande att partiidentifikation är den starkaste faktorn som gör hur man höstar. Identifierar du dig som centerpartist, alldeles oberoende om du är med i centerpartiet eller inte, så ökar chansen dramatiskt att du röstar på centerpartiet. Men problemet är att graden av partiidentifikation har mer än halverats sedan 60-talet och eftersom utvecklingen drivs av unga personer kommer den bara fortsätta. Begrepp som kärnväljare blir något mer irrelevanta när enbart 27 procent av befolkningen anser sig överhuvudtaget vara anhängare av ett parti och endast 17 procent är starka anhängare. Givet att de 27 procenten är någorlunda jämt fördelade över alla partier innebär det att strax över 10 procent av väljarna identifierar sig själva som anhängare av ett borgerligt parti Att ägna allt för mycket tid åt att svärma för dem verkar inte vara en helt framgångsrik strategi.

Det är också viktigt att förstå moderaternas förflyttning mot mitten som en lösning på ett av borgerlighetens största dilemman under andra halvan av 90-talet, nämligen kannibalisering och in-fighting. När våra fyra partier var avgränsade till en enbart tävla om väljare som identifierade sig som höger så skapades ett nollsummespel om väljarna. Det ledde till att Socialdemokraterna i princip kunde regera ohotat alla år.

Vad är då Skyttedals lösningar? Jo det handlar om att frånsäga sig ängslighet samtidigt som man väljer mod och handlingskraft. Det låter visserligen som ett framgångsrecept för alla partier i alla tider. Politik är som bekant en förtroendebransch och ängslighet bygger inte förtroende, så där vill jag ge Skyttedal helt rätt. Men frågan är om det inte egentligen är en ledarskapskris och inte anpassning till åsiktskorridoren som har lett till ängsligheten. De lättrörliga väljarna ratar inte Löfvén för att de ogillar hans politik – vad de verkligen ogillar är hans taffliga ledarskap. Inom ledarskapsbegreppet finns definitivt principfasthet, rättspatos och alla de andra saker som Skyttedal pratar om och som borgerligheten behöver. Men om man samtidigt bortser från alla de saker som gjorde alliansen framgångsrik tidigare så tror jag inte alliansen har någon särskilt ljusnande framtid att se fram emot.

Mattias Hallberg är borgerlig skribent och nationalekonom