Alliansen var ett ok i opposition

Alliansen är död. Den dog inte igår eller ens i samband med valet. Alliansen som politisk fungerande företeelse dog långt tidigare än så, skriver Christian Sonesson.

Varför säger jag att Alliansen är död? Därför att den värderingsmässigt saknar politisk relevans inför de rådande samhällsproblemen. Alliansen saknar också politisk samordning.

Detta är två fundamentalt avgörande egenskaper för politisk framgång. Den som inte är relevant för sin samtid och därtill saknar förmåga till samordning, får inte heller många röster i ett val.

Alliansen blev en gång i tiden en politisk succé, en framgångssaga, som bröt decennier av socialdemokratisk regeringsmakt. Alliansen lyckades inte bara ena den svenska borgerligheten utan också med konststycket att få en borgerlig regering omvald. Äntligen fick svensk borgerlighet tid på sig att regera så pass länge att politiska beslut fick effekt, och äntligen skulle medborgarna känna av den politiska skillnaden mot socialdemokratin som Alliansen utgjorde.

Jag menar att Alliansens problem började i och med valet 2010 då Sverigedemokraterna kom in i riksdagen. SD blev då vågmästare och Alliansens arbete tappade styrfart. Regeringströttheten infann sig en bit in i Alliansens andra mandatperiod. Osäkerheten kring att ha SD i det politiska finrummet, rådande debattklimat samt berörings- och associationsskräck ledde onekligen till ett antal fatala misstag för Alliansen. Den migrationspolitiska överenskommelsen mellan Alliansen och Miljöpartiet i mars 2011 var ödesdiger, inte bara för Alliansen utan för Sverige.

Decemberöverenskommelsen efter valet 2014 blev å sin sida katastrofal för Alliansen, främst för Moderaterna. När Moderaterna som det största oppositionspartiet lade ner sina röster i riksdagen, överlämnade de samtidigt oppositionsledarrollen till SD. Detta gjorde M troligen för att försöka hålla ihop en redan bräcklig allians. I många opinionsmätningar under mandatperioden 2014 – 2018 hade Sverigedemokraterna ett större väljarunderlag än Moderaterna.

De stora volymerna av asylsökande redan under Alliansens andra mandatperiod, som därtill sköt i höjden än mer under åren i opposition, och hanterandet av problemen i spåren, spädde på osäkerheten och splittringen inom Alliansen. Skillnaderna blottades också mer öppet. Den största sprickan uppstod när Centerpartiet valde att gå på regeringens linje i den så kallade afghanamnestin några månader före valet 2018. Olikheterna mellan partierna gick inte att dölja men man försökte att undvika att tala om dem, och de slätades dessutom över av partiledare och partisekreterare. För väljarna var dessa olikheter dock uppenbara, och ledde onekligen till frågan: ”Vilket partis politik får vi om vi röstar på Alliansen?” En välmotiverad men tyvärr obesvarad fråga. Naturligtvis undrar även SD samma sak, och så länge som de inte får ett svar på denna fråga, kommer Alliansen också att se att SD röstar mot en sådan regering.

Alliansen fungerade ypperligt väl i regeringsställning, framförallt när partierna var i majoritet i riksdagen, men Alliansen blev ett ok att bära i opposition. Samordningen blev lidande, den nödvändiga frispråkigheten i opposition gick om intet när utspel mot regeringen skulle bekräftas av tre andra oppositionspartier. Moderaternas handlingsutrymme i opposition begränsades, för att kunna bibehålla Alliansen som politiskt block, trots att Alliansen inte drev en gemensam sakpolitik. Alliansen gick inte ens till val på en gemensam valplattform som man hade gjort i tidigare val, utan mötte väljarna som ett kompisgäng som gärna tar en gemensam fika och därtill vill sitta i regering tillsammans. Alliansen förefaller inte ens ha en alternativ plan för det läge som nu har uppstått, nämligen att inte bli största block, trots gott om tid inför valet att kunna fundera över detta ganska troliga scenario.

Under Alliansens tid som politiskt block har partiledare kommit och gått, vilket troligen även det har bidragit till att Alliansen idag är ett politiskt fenomen som är under självupplösning.

Viktigaste förklaringsfaktorn är trots allt att de politiska skillnaderna, i avgörande frågor, är för stora för att kunna ena dessa partier. Varför är då migrationsfrågan så stor så att den dödar Alliansen? Svaret är att den påverkar i stort sett alla andra välfärdsområden och i grunden riskerar att leda till ett helt annat typ av samhälle. Skola, sjukvård, pensionssystem, rättsväsende, sjukförsäkringar och arbetsmarknadspolitik med flera politikområden kommer alla att behöva stöpas om eller kraftigt påverkas om inte nuvarande migrationspolitik ändras och samtidigt som också integrationen av nyanlända snabbt och kraftigt förbättras.
Här ligger skillnaden i synsättet inom Alliansen och blir det som till syvende och sist upplöser Alliansen som politiskt fenomen.

Är då hoppet för klassisk svensk borgerlighet ute? Nej, naturligtvis inte, valresultatet visar tydligt att väljarna inte vill ha en vänsterpolitik. Konservatismen och liberalismen står sig stark. Nya samarbeten kommer att formas och ta vid där gamla samarbeten tar slut.

Christian Sonesson är kommunstyrelsens ordförande (M) i Staffanstorps kommun