Alliansen gör sig betydelselös

 
Allianspartiernas rädsla för att få igenom sin egen politik är skadlig för Sverige, och först ur askan efter den kommande regeringskrisen kommer Alliansen 3.0 kunna födas, skriver Hugo Selling.

De senaste åren i svensk politik har varit minst sagt turbulenta. Med ett allt starkare SD, en katastrofal rödgrön regering, ett fortsatt krisande MP och en närmast apatisk borgerlig opposition har tidigare sanningar om det svenska politiska landskapet kastats omkull. Att Alliansen gav vika för Stefan Löfvens utpressning om nyval var ett katastrofalt drag. Önskar man mer frihetlig politik för Sverige och att Allianssamarbetet överlever är det hög tid att återta initiativet, lägga fram en gemensam budget och fälla regeringen.

Alliansledarna har givit beskedet att de ämnar gå till val på en gemensam valplattform i riksdagsvalet 2018. Anna Kinberg Batra proklamerade att hennes utgångspunkt var att rösta nej till Stefan Löfven som statsminister efter nästa val. En rimligare utgångspunkt hade varit att rösta på sig själv som statsminister, helst redan nu. Det är bra att det finns en enad borgerlighet, men beskedet var även att Alliansen kommer att fortsätta att lämna walk over till Löfvens katastrofala så kallade samarbetsregering i ytterligare två år.

De fyra allianspartierna har mer gemensamt med varandra än vad regeringens olika statsråd har internt. Det finns en enad borgerlighet för ett svenskt Natomedlemskap, sänkt skatt och minskade offentliga utgifter, och framförallt finns det förmodligen stöd för Alliansens politik i riksdagen och hos väljarna. Nu väljer dock allianspartierna aktivt att inte lägga fram en gemensam budget, trots att en sådan sannolikt skulle gå igenom. Denna rädsla att få igenom sin egen politik är skadlig för partiernas förtroendet men främst för Sverige, som nu istället kommer att fortsätta att utsättas för en politik som sänker ekonomin och eroderar friheten. Den erbarmliga decemberöverenskommelsen må vara dödförklarad, men partierna agerar fortfarande efter dess princip.

Genom detta agerande gör sig Alliansen nu lika betydelselös som Anna Kinberg Batras frekvent upprepade talepunkt att Moderaterna är redo att “ta över senast 2018”. Hittills har nog knappast någon tvivlat på att Moderaterna skulle ställa upp i nästa ordinarie riksdagsval. Frågan är istället vad man är villig att göra här och nu.

Alliansledarna menar att de behöver mer tid för att arbeta fram reformförslag inför 2018. Gott så, men Sveriges utmaningar finns även nu i dag, och de förvärras av att Löfvens regering tillåts att regera vidare ostört. Det är i oppositionstider som ledarskap behövs som allra mest, och väljare och gräsrötter förväntar sig att deras partiledare skall leverera resultat.

År 1980 sa Gösta Bohman att “det är dags att gå till offensiven för en liberalisering av det svenska samhället.” Denna strid är på intet sätt över. De borgerliga partierna har redan idag långt mycket bättre politik än regeringen men de behöver bli bättre på att ta initativet för fortsatta reformer. Partiledningarna är valda för att leda nu, inte för att enbart leda först om två år.

Det är inte bara genom budgeten som regeringen utövar inflytande. Den har även makt att beställa utredningar och kan sätta den politiska agendan. Med en fälld regering skulle vi både slippa skadliga skattehöjningar och kunna styra bort debatten från förmynderi, Israel-förakt och en intetsägande utredning om NATO. Enbart en alliansledd regering skulle kunna leverera förslag om avreglerad bostads- och arbetsmarknad. Förslag, som borde kommit mellan 2006-2014, men nu är akut nödvändiga givet en kraftigt ökad migration.

Alliansen har inget egenvärde i sig, det är sant att samarbetet var framgångsrikt för att vinna valet 2006 men strategin var utformad för ett helt annat politiskt landskap. Vi går nu ett mer mångdimensionerat parlamentariskt läge till mötes där koalitioner är mer fragila och inte nödvändigtvis skrivna i sten. Precis som generaler alltid vill utkämpa det förra kriget vill Alliansens strateger driva politik med en strategi och verklighetsbild utformad för förhållanden rådande för över ett decennium sedan. Det är en farlig väg att gå och partierna bör anpassa sig efter dagens läge.

I och med att partierna delvis lämnat blockpolitiken och numera har flera dimensioner i form av olika syn på statens roll och inte minst invandringspolitiken måste man fråga sig vilken väg som är mest trolig att generera resultat i form av mer frihetlig politik. Jag är övertygad om att det sker genom att Alliansen aktivt försöker ta makten med en tydlig reformagenda.

Alliansen 3.0 och dess syfte kommer att födas ur den konflikt som uppstår då man tvingar fram den regeringskris som egentligen pyrt under ytan ända sedan Stefan Löfven tillträdde som statsminister. På Anna Kinberg Batras twitterprofil står det att hon är “The leader of the Swedish opposition”. Det är nu hög tid att bevisa det. Innan det är försent.

Hugo Selling är ordförande för Fria Moderata Studentförbundet