Alliansen håller på att förlora sin lyster

 
Valet 2018 kommer sannolikt resultera i en Alliansseger, men det får inte betraktas som ett bevis på att Alliansen fungerar som den ska skriver Henrik Edin.

Socialdemokratins utveckling kan vara ett bekymmer för Alliansen. Främst eftersom samarbetet är grundat för att skapa en motvikt till den socialdemokratiska hegemonin. Risken finns att Alliansen, i och med att Socialdemokraterna blir allt svagare, förlorar sin raison d’être. Ytterligare en utmaning är att Alliansen håller på att förlora sin lyster. I stor utsträckning beror det på att samarbetet har institutionaliserats.

Att Alliansens ungdomsförbundsordförande skriver i Svensk Tidskrift om Alliansens framtid är ett tecken på hur friktionsfritt samarbetet kan fungera. Det är emellertid problematiskt att denna utveckling resulterar i en allt större ideologisk likriktning. Den mångfald som tidigare definierade samarbetet har blivit allt mindre omfattande. Tydligast är det bland ungdomsförbunden där åsikter överlappar i oerhört stor utsträckning. Det ideologiska epitetet liberalkonservativ– vilket i samtliga fall borde betraktas som en oxymoron – är vanligt förekommande. Sannolikt beror det på att Alliansen har lagt ett så stort fokus på ekonomisk politik. Det är nämligen i tron på marknadsekonomins förtjänster som liberaler och konservativa i svensk politik ligger varandra närmast.

Politiska rörelser måste ha ett syfte. Utan ett syfte skrumpnar de och försvinner. De senaste årens politiska utveckling i Sverige kan ses som ett tydligt exempel på detta. Socialdemokratin har tappat styrfart och driver omkring i hopplös folkhemsnostalgi. Liknande mönster går att skönja i resten av Europa. De socialdemokratiska partierna håller på att försvinna. Från att ha varit regeringsbärande partier riskerar många av dem nu att falla ur parlamenten. Det mest uppenbara exemplet är det socialdemokratiska partiet Pasok i Grekland. Partiet har gett upphov till begreppet pasokifiering som beskriver processen när ett socialdemokratiskt parti går under.

Under lång tid har socialdemokratin varit en ständigt återkommande huvudvärk för liberala krafter i Sverige. Det är sannolikt många som nickar förnöjt när Socialdemokraterna gör bottennoteringar i opinionsundersökningarna, men vi måste komma ihåg att politik bygger på konflikt och när det huvudsakliga motståndet sviktar kommer det att få konsekvenser. Det svenska politiska landskapet har under lång tid präglats och definierats av socialdemokratin. Hegemonin har påverkat samtliga partier. Att Socialdemokraterna backar kommer oundvikligen att leda till en grundläggande förändring av Alliansen.

Med detta sagt är det inte självklart att Alliansen är passé. Det finns utmaningar framöver som Alliansen är väl rustade att angripa. Arbetsmarknaden är det område som på riktigt skulle kunna reformeras med en stark alliansregering, och som är i enormt behov av verklig förändring. En stark alliansregering skulle även kunna förändra den svenska bostadsmarknaden som för närvarande är gravt dysfunktionell. Övertygelsen om marknadsekonomins förtjänster är en gemensam nämnare som binder samman allianspartierna, och gör dem till naturliga samarbetsparter.

Det kommer att finnas andra större ideologiska utmaningar framöver, som allianspartierna borde möta i enighet. Den är många partier, inte minst Socialdemokraterna, som förlorar röster till Sverigedemokraterna. Utöver den invandringsfientliga politiken och kulturkonservatismen har partiet allt tydligare börjat formulera en folkhemsromantisk bild av hur Sverige borde vara. De målar upp en tydlig bild av hur blonda barn och röda stugor kommer att försvinna så fort Sverige anammar liberala principer om mänskliga rättigheter och liknande. Den folkhemsdiskurs, som tidigare ägdes av Socialdemokraterna, har nu i stort flyttats över till Sverigedemokraterna. En svag socialdemokratisk rörelse behöver därför inte per definition betyda en stark höger, snarare verkar det som att andra obehagliga alternativ dyker upp.

Mot dessa utmaningar måste Alliansen stå stark, men samarbetets syfte måste förändras. Socialdemokratin kan inte längre vara Alliansens pendang.

Valet 2018 kommer sannolikt resultera i en Alliansseger, men det får inte betraktas som ett bevis på att Alliansen fungerar som den ska i dag. Det bör snarare ses som ett resultat av Miljöpartiets kollaps i kombination med pasokifiering. Alliansen måste kunna leverera en ideologisk mångfald som sträcker sig bortom de ekonomiska frågorna. Att partierna inte har lagt gemensamma budgetar och arbetar med att presentera egen politik är därför i grund och botten bra.

Alliansen har inget egenvärde. Ständigt behöver syftet förnyas och anpassas efter dagens förutsättningar. Alliansen 3.0 är avhängig nya politiska grepp, och för detta måste alla partier arbeta gemensamt. När en politisk rörelse slutar röra sig riskerar den att fossiliseras, som Socialdemokraterna, och det är inget önskvärt öde.

Henrik Edin är förbundsordförande i Liberala ungdomsförbundet