Alliansens framtid
I såväl arbetsmarknadsfrågorna som bostadsfrågorna borde Alliansen söka minsta gemensamma nämnare, kompromissa och presentera egna alternativ för minska bostadsbristen och bryta utanförskapet. Nu – inte senast 2018. Det menar Moderata Ungdomsförbundets ordförande Rasmus Törnblom – först ut i vår nya serie om Alliansens framtid.
När jag för 11 år sedan valde att bli medlem i Nya Moderaterna så var prefixet ”Nya” och konceptet ”Allians för Sverige” två av de viktigaste anledningarna. Det var en begynnande framgångsrörelse med ett tydligt alternativ till en trött och maktfullkomlig socialdemokrati. Den gemensamma berättelsen om utanförskapet och arbetslinjen, valfrihet och modernitet gav en tydlig ideologisk botten, med människan som utgångspunkt och friheten som riktmärke för en politiskt intresserad 15-åring.
Fyra partier med olika bakgrunder fann samhörighet i en frihetlig idégemenskap. De formulerade samhällsproblem och hittade lösningar. Tillsammans blev de svenska mästare i att samarbeta politiskt. Jämför gärna med de rödgröna partierna inför valet 2010, där samarbetet upphörde i samma stund som valförlusten var ett faktum. Jämförelsen med nuvarande regering och dess stödparti behöver knappt ens göras.
Politiska samarbeten är krävande och slitsamma. Att de blir framgångsrika över tid är långt ifrån självklart. Att de upphör under svåra stunder är mer regel än undantag.
Att Alliansen behöll regeringsmakten i åtta år, varav fyra i minoritet, och nu snart två år efter den första gemensamma valförlusten fortfarande existerar är i svensk politisk kontext unikt. Hur kunde samordningen och sammanhållningen vara så länge? Hur många igensmällda dörrar hördes aldrig utanför regeringskansliet? Hur kunde respekten för partiernas olikheter växa samtidigt som regeringsmakten slet på den egna identiteten? Andra får svara för framgångarna historiskt. Det intressanta framåt är Alliansens existensberättigande och framtida agenda.
Alliansen har i dag ett erbjudande som inget annat politiskt samarbete kan ge. Det finns en idégemenskap. Värderingar om frihet, lägre skatter, valfrihet och tron på människans förmåga. Medvetenheten om detta är, och behöver vara, centrala för att samarbetet ska fortsätta. Om målbilden är gemensam och kompassnålen överensstämmande spelar de enskilda partiernas vägval i sakfrågor mindre roll. En kompromiss med motparter som delar målbild betyder inte på samma sätt ett avsteg från den egna färdriktningen som en kompromiss med någon som vill någon helt annanstans.
I ett politiskt landskap där den gamla blockpolitiken numera behöver förhålla sig till ett tredje block i form av Sverigedemokraterna blir Alliansen viktigare än någonsin – åtminstone för de som tror att politik handlar om mer än regeringsmakt. Möjligheterna att få igenom ideologiska reformer och över tid styra bort Sverige från högskattesamhället och förmynderiet är svårare med tre block än med två. Den enda långsiktiga vägen dit är genom samarbete med de som vill åt samma håll.
Där har Alliansen sin styrka. I ett allt svårare politiskt landskap har Alliansen under mer än ett decennium visat stryktålighet och samarbetsförmåga. Det är egenskaper som kommer att bli allt viktigare för den som vill förändra Sverige i ett svårt parlamentariskt läge.
Med tre politiska block är det svårt att se hur Sverige under de närmsta valen ska kunna nå några majoritetsregeringar. Med en minoritetsregering och två block i opposition kommer oppositionsrollen behöva förändras. Legitimiteten och antalet år en regering utan parlamentarisk majoritet förmår sitta kvar kommer alltmer att avgöras av dess duglighet, snarare än valresultaten var fjärde år. Väljarna kommer att förvänta sig att deras parti försöker få igenom så mycket som möjligt av sin politik när majoritetsförhållandet saknas. Regeringskriser och regeringsombildningar kommer troligtvis bli vanligare, men knappast samhällsomstörtande. Såväl Socialdemokraterna som Allianspartierna har en historia av att kunna agera – och när det krävs samarbeta – för att värna ekonomisk stabilitet.
Det är för tiden som kommer som Allianssamarbetet behövs. Partiernas, såväl som Alliansens, reformarbete behöver ske mer löpande.
Beredskapen och viljan att få igenom sin politik kommer inte på samma sätt vara avhängigt regeringsmakten. Ska det kunna göras behöver Alliansen åter hitta sin gemensamma berättelse och växla upp sitt reformtryck.
Att fortsätta adressera växande samhällsproblem med likartade, men likväl olika, förslag och hänvisa till att man befinner sig i opposition och utvecklar sin politik kommer knappast vara gångbart. I såväl arbetsmarknadsfrågorna som bostadsfrågorna borde Alliansen söka minsta gemensamma nämnare, kompromissa och presentera egna alternativ för minska bostadsbristen och bryta utanförskapet. Nu – inte senast 2018. Samhällsproblemen tar inte hänsyn till mandatperioder och det kommer inte väljarna heller göra i nuvarande politiska landskap.
Förmågan att kunna gå sin egen väg, visa upp sina olikheter och – när det krävs – med kraft kunna samla sig och samarbeta kommer att kunna bli alliansens viktigaste verktyg.
Rasmus Törnblom är förbundsordförande för Moderata Ungdomsförbundet