Allierade i öster

Den här boken skulle vara en perfekt julklapp till militärt överintresserade unga män. Den handlar dock inte bara om vilka enheter som gjorde vad vid stridslinjen i öster under andra världskriget, utan ägnar också mycket utrymme åt det komplicerade politiska spelet bakom fronten. Författaren till ”Hitlers okända soldater” (Historiska Media, 2015), Rolf-Dieter Müller, är professor i krigshistoria vid Humboldtuniversitetet i Berlin. Han har även tidigare skrivit om andra världskriget och tillhör auktoriteterna i ämnet.

Den viktigaste slutsatsen efter läsningen är att Hitler redan efter det första höstens strider blev beroende av sina hjälptrupper. När Operation Barbarossa inleddes räknade många tyskar med en snabb seger och intresset för mer omfattande stöd från andra länder var begränsat. Detsamma gällde intresset för att ta vara på sympatierna från de stora folkgrupper som inte kände någon lojalitet med den kommunistiska diktaturen i Moskva. Istället gjorde den tyska armén ofta sitt bästa för att få inte bara judarna att förstå att Tyskland bara såg till sina egna intressen.

När kriget körde fast utanför Moskva i december 1941, insåg även Berlin att trupperna från de allierade småstaterna var nödvändiga om en katastrof skulle kunna undvikas. Successivt ökade också insatserna för att rekrytera ryska hjälptrupper och för att vinna stöd från ukrainare och olika muslimska grupper i Kaukasus. Det handlade totalt, under hela kriget, om mer än tre miljoner soldater.

Ett spel pågick ständigt mellan tyskarna och deras nya allierade i Ryssland. Dessa ville egentligen bli självständiga – inte nya lydstater till ett arrogant Tyskland. Det gällde även ryssarna som först i krigets slutskede fick halvhjärtade löften från Berlin om stöd till ett oberoende antikommunistiskt Ryssland. Detsamma gällde Ukraina. De tyskvänliga var splittrade och fick otydliga besked från Berlin.  Om Tyskland från början hade satsat på samarbete hade förutsättningarna för en tysk seger blivit betydligt bättre. Vi bör alla känna tacksamhet för att Hitlers kortsiktiga rastänkande så länge tilläts dominera politiken. De många politiker och militärer som ville inleda seriösa samtal med möjliga allierade talade länge för döva öron. Detta trots att många av dem hade positiva erfarenheter av samarbete i öster under slutet av första världskriget.

Diplomatin bakom de allierade staternas bidrag till kriget är komplicerad. Vissa, som Ungern, ville gärna ha tyskt stöd mot grannen Rumänien, men annars helst hålla sig på avstånd från kriget. Andra, som Rumänien, Kroatien, Spanien och Italien, ville bidra för att markera sin politiska betydelse och garantera fortsatt stöd från Berlin. Rumänien ville dessutom förbättra sina odds i den ständigt pågående gränskonflikten med Ungern.

Även Finlands balansgång mellan ”vapenbrödraskap” med Tyskland och sin ställning som självständig demokrati behandlas. Mannerheim lyckades nog ganska bra med sin uppgift, med tanke på förutsättningarna. Tyskland räddade 1944 Finland från rysk invasion – några månader senare drevs tyskarna ut ur Lappland. En fördel jämfört med de finskugriska bröderna i Ungern var landets perifera läge. Det var svårare för Budapest att komma undan eldstormen i krigets slutskede.

Vad gäller de allierades praktiska insatser på slagfältet varierade de betydligt. För det mesta var hjälptrupperna sämre utbildade och de hade sämre utrustning. Ofta fick de tjänstgöra som vaktsoldater eller i operationer mot partisaner. Det gick bra så länge de mest deltog i striderna av politiska skäl, som exempel på att stödet för korståget i öster var väl förankrat i Europa, men blev ett allvarligt problem när Sovjetunionen slog tillbaka på allvar. Då blev också de ofta dåliga relationerna mellan Tysklands allierade ett större problem.

När vinden vände efter Stalingrad försökte allt fler länder ta hem sina soldater – både av politiska och militära skäl. Flera av dem hotades av västallierade styrkor. När det gällde Ungern och Rumänien prioriterades krig med grannlandet betydligt högre än fortsatt medverkan i ett dödsdömt korståg mot ett land, som alla visste åter igen skulle få ett betydande inflytande i efterkrigstidens Östeuropa. Nu gällde det att på bästa möjliga sätt komma undan konsekvenserna av det tidigare nära samarbetet med Tyskland – helst utan att drabbas av förödande repressalier.

”Hitlers okända soldater” är en läsvärd påminnelse om hur komplicerat andra världskriget var – och om hur nära det var att det kunnat sluta på ett helt annat sätt.

Mats Fält (M) är förtroendevald i Tyresö kommun