Allt är elände – överallt

En seriebok i nattsvart med en omvärdsbeskrivning som inte är mycket ljusare men en uppväxtskildring som går att känna igen sig i. Peter J Olsson har läst Galagoredaktören Mats Jonssons ”Nya Norrland”.

Naturligtvis måste jag läsa Mats Jonssons serieroman ”Nya Norrland” (ordfront Galago, 2017). Mats Jonsson är redaktör för tidningen Galago, serietecknare och har tidigare gett ut flera serieromaner och barnböcker.

Han bor efter en bostadskarriär i en femmiljonerslägenhet vid Telefonplan i Stockholm lite söder om Södermalm men personifierar nästan vad man brukar förknippa med själva Södermalm (där han tidigare bott): Vänster, kulturarbetare, missnöjd med samtiden.

Det roligaste med boken är framsidan som i färg skildrar gatuköket Amerikahuset i Bollstabruk norr om Kramfors. En amerikansk flagga vajar stolt, och detta är enligt Jonsson det mest livskraftiga i det Bollstabruk där han växte upp-

Serien i sig är inte riktigt min kopp thé. Serierna är svartvitt, tusch med lite, lite vit bakgrund. Ofta är bakgrunden svart. Figurerna rör sig inte, de står och pratar. Mest pratar mats. Han utbreder sig om den svenska historian i allmänhet och Västernorrlands i synnerhet, om klyftan mellan land och stad. Och hur hemsk kapitalismen är. Allt mångordigt och med gott om diagram.

Det påminner om illustrationerna i 70-talets Folket i Bild – Kulturfront, utom att teckningarna inte föreställer FNL-soldater eller kinesiska bönder. Fast det fanns förstås stolt gruv- och varvsarbetare på 70-talsteckningarna också.

Hans familj och även romanjagets stammar mycket längre norr ifrån men flyttade till Bollstabruk på 70-talet från Stockholm.

Barndomsskildringen är det för mig intressantaste, jag bodde under några år av barndomen och de första skolåren i Kramfors, centralorten i samma bygd. Och fast det skiljer några år känner jag så väl igen miljön: närheten till naturen, Ådalsälvens dominerande närvaro, och de verksamma industrierna, snön i luften, och bara en sådan sak att julskyltningen är en av årets högtidsdagar då hela staden Kramfors är på fötter – och i Jonssons fall hela Bollstabruk.

Och den sociala miljön, där socialdemokraterna är det normala partiet inne i samhällena, centern härskar ute i skogen och VPK är ungefär som S i södra Sverige. Moderaterna bestod vad jag minns mest av lärarna på gymnasiet, ingenjörer på SCA – båda grupperna inflyttade söderifrån –och så butiksägare, och provinsialläkaren och tandläkaren.

Mats Jonsson uppehåller sig i serien vid en klasskamrat, enda moderaten och dessutom begåvad musiker. Symptomatiskt yttrar han sig dessutom invandrarfientligt och slutar som centralfigur i olika härvor av ekonomisk brottslighet. Sådana är moderater i Jonssons värld.

Senare i boken möter han moderaten Sten Nordin, finansborgarråd i Stockholm, och skriver om honom: ”Mannen som förhållit sig till stockholmarnas gemensamma tillgångar som Hans Frank till generalguvernementet Polens.” Direkt osmakligt liknar han en demokratisk politiker vid en naziockupant.

Det säger en del om var Mats Jonsson står politiskt, vilket i och för sig kan utläsas i de långa texterna i serieboken. I en ruta säger romanjaget till sin dotter som undrar om han är kommunist: I hjärnan är jag demokratisk socialist, i hjärtat kommunist. Det är nog en sanning med modifikation.

Trots att det är en seriebok så tar det tid att läsa den. Texterna fyller nästan varje serieruta och mycket av det handlar om hur kapitalismen skadat landet och hur socialdemokraterna förrått sitt folk – ja, inte Olof Palme då, som han möter på torget i Bollstabruk där de inte ens har en talarstol så att statsministern får stå i jämnhöjd med människorna.

Skildringen av hur den en gång livskraftiga industribygden nu blivit ett svenskt rostbälte där affärerna läggs ner och kommun och landsting avrustar saknar inte sina poänger. Och det samtidigt som det enda kvarvarande jättesågverket drar in mer pengar än någonsin – men sysselsätter väldigt få.

Och ja, serieboken delar namn med tidningen Nya Norrland, det var från 1907 den socialdemokratiska rösten i Ångermanland. Den upphörde 1999.

Och inte mycket bättre är det i Stockholm. Jo, för honom själv som fick växa upp i ett lyckligt, rikt och jämlikt 70-tal med en god utbildning, och som kom till Stockholm i rätt tid för att börja sin bostadskarriär. För dagens unga, och för flyktingar, och för dem som nu bor kvar i det Västernorrland där socialdemokraterna för att få budgeten att gå ihop stänger både sjukhus och stadsbibliotek, är det mycket, mycket sämre.

Men gillar man mörka tuschteckningar i lätt naivistisk stil med långa vänsterteoretiska utläggningar om historia, ekonomi och stad-land-konflikten, då ska man läsa denna bok.
Läs på de bibliotek som finns kvar, så gynnar man inte kapitalistiska förlag som galago.

Peter J Olsson är borgerlig skribent och chefsstrateg (M) i Region Skåne