”Allt har blivit en mänsklig rättighet”

Dödshotad av Nordkorea, öppen Chavezkritiker, skribent, filmproducent och VD. Erik Herbertsson har mött Thor Halvorssen som arbetar med mänskliga rättigheter för ett samtal om Venezuela, FN och rättighetsbegreppet.

Jag träffar Thor Halvorssen på 40:e våningen i Empire State Building för en intervju. Här har The Human Rights Foundation, som Halvorssen är VD för, sitt högkvarter. HRF arbetar globalt för individens rättigheter, genom rapporter om och påtryckningar på diktaturer, och hjälp till dissidenter, och i dess internationella råd är den ryske dissidenten och schackspelaren Garry Kasparov ordförande. Andra kända namn i rådet är Maart Laar, det fria Estlands första statsminister, författaren Elie Wiesel, som överlevde Förintelsen, journalisten och författaren Álvaro Vargas Llosa (son till Nobelpristagaren Mario Vargas Llosa) som utifrån liberal synvinkel skrivit mycket om Latinamerika, och Vladimir Bukovsky, som under Sovjettiden satt fängslad för sitt arbete för mänskliga rättigheter. Fram till sin död var Václav Havel, Tjeckiens förre president och känd dissident under kommunisttiden, rådets ordförande.

Halvorssen organiserar i maj varje år The Oslo Freedom Forum, där människorättsaktivister från hela världen samlas och där HRF delar ut The Václav Havel Prize for Creative Dissent. The Economist kallade 2010 OFF ”a spectacular human-rights festival” och beskrev den som “on its way of becoming a human-rights equivalent of the Davos economic forum”.

Halvorssen är intensiv och svarar engagerat på mina frågor. Hans aktiviteter är imponerande. Förutom HRF och OFF har han skrivit mängder av artiklar i pressen, och varit producent för bl.a. dokumentären ”The Singing Revolution”, om hur estländarna gjorde sig fria från kommunismen, och ”2081”, en dramafilm baserad på Kurt Vonneguts novell ”Harrison Bergeron”, om ett framtida totalitärt samhälle. Dessa filmer utges av The Moving Picture Institute, som vill främja klassiskt liberala värden genom filmer.

Halvorssen växte upp i Venezuela, med en norsk pappa och en mamma som i rakt nedstigande led är ättling till befrielsehjälten Simón Bolivar och Venezuelas förste president Cristóbal Mendoza. Sedan 90-talet bor Halvorssen i USA och blev 1999 den förste ordföranden för Foundation for Individual Rights in Education, vars syfte är att värna det fria ordet på universiteten, där politiskt korrekta inskränkningar av yttrandefriheten blivit allt vanligare.

I Venezuela, liksom i de flesta andra latinamerikanska länder, har klassisk liberalism alltid varit svag, och under Chavez styre har det blivit värre. Halvorssen beskriver bakgrunden där under kolonialtiden den spanske kungen ville ha kontroll över guld och andra viktiga fyndigheter. Allt under jord tillhörde kungen. Denna ordning fortsatte senare, där staten än idag kontrollerar naturresurserna. Oljan är statlig och 95 procent av befolkningen är beroende av staten.

— Liberala partier har inga mandat i kongressen. Det finns ett par personer där som kan betecknas som klassiskt liberala och vill minska staten, men de har inget inflytande. Alla partier är i någon mening etatistiska, såväl Chavez parti som oppositionen. Man är överens om en stor roll för staten. Frågan för oppositionen är inte statens omfång, utan att få in bättre folk. Detta är ett vanligt misstag hos så många, där även goda intentioner slutar med att statens makt växer. I kontrast mot Venezuelas obegränsade stat står USA:s checks and balances, där makten är delad gentemot sig själv, och skulle göra det svårt för en president liknande Chavez att genomföra sina idéer. USA har ett mer blomstrande civilsamhälle och rättigheter är mer respekterade, som yttrandefriheten.

Samtidigt var Venezuela paradoxalt unikt (vid sidan av det lilla Costa Rica) under flera decennier, med demokratiska växlingar vid makten, från 1958 till Chavez tog över 1999.

— Korruption, javisst, och naturresurserna var statligt ägda, men makten var delad och det fanns rättssäkerhet och valen fungerade, trots en stor militär. Det var förstås inte problemfritt, vilket det inte är någonstans. Alla stater ägnar sig åt rättighetskränkningar i någon mån.

Venezuela var under denna tid ett land där förhandlingar lades och dit politiska flyktingar kunde komma. Socialdemokraten Rómulo Betancourt, som blev president 1958, och vars politik jag annars inte delar, upprättade Betancourtdoktrinen, som innebar att den stat som inte är demokratisk och respekterar mänskliga rättigheter inte kan vara medlem i OAS (Organization of American States). Det var Betancourt som sparkade ut Kuba, Paraguay och Dominikanska republiken ur OAS. Det gjorde OAS, fram till 90-talet, till en mer effektiv organisation i hanteringen av diktaturer än FN.”

På frågan om HRF:s arbete kommer vi in på begreppet mänskliga rättigheter.

— Allt har blivit ”en mänsklig rättighet”, så begreppet har förlorat sin verkliga mening. Många vill låta staten stå för ”rätten” till sjukvård, utbildning, mat, bostad, etc. Gentemot denna syn står den klassiskt liberala där rättigheter handlar om att begränsa statens makt, med insikten att staten själv kan kränka rättigheter. Företag kan bara kränka rättigheter med stöd från staten eller när staten ignorerar övergreppen. Du kan inte diskutera sjukvård och statens omfång när det inte finns yttrandefrihet. Du kan göra det i västerländska demokratier, men det är absurt att regimer som tillhandahåller viss välfärd ska få fripass att kränka liberala rättigheter.

I juni försökte Halvorssen tillsammans med exilnordkoreaner från Sydkorea sända iväg ballonger med pamfletter och radioapparater, men de stoppades av sydkoreansk polis. Jag frågar om dödshoten som Nordkorea uttalade mot aktivisterna.

— Det är inte bara tomma hot. Tidigare försökte de skicka en lönnmördare på Park Sang-hak, som även sitter i HRF:s råd. Men våra aktiviteter har samtidigt lett till att fler har blivit intresserade av vårt arbete.

Hur är det med hot från Venezuelas regering mot dig och andra Chavezkritiker?

— Det är annorlunda. Vanligtvis sker det via statstelevisionen. Där har jag själv kallats avskum och fiende till staten. Jag kan skratta åt det här i USA, men för oppositionella som verkar i landet är det värre. De hängs ut som fiender till revolutionen och staten, de varnas, de kallas smuts och maskar, man visar foton på dem och spelar upp privata telefonsamtal. De vågar inte direkt fängsla eller avrätta folk då de bevakas på nätet. Men de talar som om de ville göra det, som när de pratar om väpnad kamp och ”Socialismen eller döden”, etc.

Förutom det ekonomiska och sociala förfallet och den växande korruptionen under Chavez har Halvorssen skrivit om hur väljare hotas om de röstar på oppositionen och hur regimen lägger munkavle på oppositionella media, vilket fortsätter under nuvarande presidenten Maduro.

Jag frågar honom hur han ser på FN:s framtid.

— FN grundades primärt för att förhindra folkmord. Det står i stadgan att man kan utesluta länder som inte erkänner mänskliga rättigheter, men det används inte. FN har blivit ett stort misslyckande när det gäller rättigheter och folkmord, och även när det gäller den ekonomiska transparensen. Jag vill tro på FN, men man måste värdera organisationen inte utifrån dess syften, utan utifrån dess resultat.

Du har producerat filmer för MPI. Några nya på gång?

— Jag äger rättigheterna till en bok av SF-författaren Robert Heinlein. I övrigt skulle jag vilja ägna mycket mer tid till film, och tänker göra mer där.

Erik Herbertson arbetar inom bokbranschen och bloggar på http://herbertson.wordpress.com

Läs mer om Venezuela:
Förtrycket kan inte försvaras av Christian Holm (15/3)
Varför gullar de med Chavez? av Fredrik Segerfeldt (8/1 2010)

Och om mänskliga rättigheter:
Inflation i mänskliga rättigheter (intervju med Paulina Neuding) av Maria Eriksson (14/9 2012)