Alltför lättvindigt avfärdande av postmodernismen

Stephen R C Hicks
Postmodernismens förklaringar
Timbro 2014

Stephen R C Hicks gillar inte postmodernism. Det finns många, som av mer eller mindre klara skäl, ogillar postmodernism och Timbros syfte med att översätta boken är antagligen att ge argument åt den uppfattningen. I de första recensionerna jag såg hyllades boken. I min egna lilla krets delades recensioner flitigt och det verkade finnas en glädje över postmodernismbashing. Varför var svårare att förstå.

Postmodernismen är därför kraftigt antiutopisk eftersom det finns en djup misstro mot djupare sanningar som det går att bygga vidare utifrån.

Vad är det då som gör Hicks så arg? Postmodernism är ett begrepp som inte lätt låter sig fångas. Begreppet fokuserar i huvudsak på kritik mot modernismen och positivism. Det är alltså tidsmässigt en strömning som kommer efter modernism, och som är kritisk mot den. Generellt har också postmodernism kraftiga inslag av subjektivism, att det upplevande subjektet inte kan skiljas från det som varseblivs. Det finns också vanligtvis en stark misstro mot forskning som försöker skapa en stor sammanhängande teori som kan förklara allt, ofta finns det istället en stark tro på det partikulära. För att ta ett historiskt exempel så går det mycket lättare att förklara och förstå slaget om Normandie än att i en teori förklara hela andra världskriget.

Ett problem som många postmodernister har brottats med är att forskaren aldrig kan närma sig sitt fält som ett oskrivet ark utan har uppfattningar inte bara om det som studeras utan också om hur världen fungerar. En forskare som är marxist kommer att tro mer på materialistiska förklaringar, en historiker med officersbakgrund kommer påverkas av sin bakgrund och så vidare. Den kunskap och de modeller för att förklara världen som historikern tror på kommer också att påverka den historia som produceras. På samma sätt påverkas annan vetenskap. Postmodernismen är därför kraftigt antiutopisk eftersom det finns en djup misstro mot djupare sanningar som det går att bygga vidare utifrån. Postmodernism finns i många färger och kulörer.

De mest extrema formerna är ganska urspårade. Ett av de roligare exemplen på detta är Sokalaffären. Alan Sokal, en amerikansk fysiker, skrev en fejkartikel “Transgressing the boundaries; Towards a transformative hermeneutics of a quantum gravity”. Artikeln publicerades i en kollegiegranskad (peer review) tidskrift, Social text, och den huvudsakliga tesen var att gravitation är en social och lingvistisk konstruktion. Källorna i texten var fejkade, och hela artikeln en drift med hur postmodernismen hade spårat ur. Sokal var framförallt missnöjd med hur den politiska vänstern blivit ovetenskaplig och ägnade sig åt tyckande.

Vissa former av postmodernism jämställer allt som åsikter. Det finns inte bättre eller sämre bara olika. Det är i den delen av det postmodernistiska spektrat som man hittar mycket av genusteori, queerteori, poststrukturalism och liknande. Metoduppfattningar som inte skiljer på fakta och åsikter, som driver uppfattningen att subjektet är en del av uppfattningen så långt att det inte går att skilja på en åsikt och en person. Där barnets uppfattning om fysiken jämställs med fysikern – eftersom den vetenskapliga metoden bara är en maktstruktur för att exkludera.

I den här tappningen är det vetenskapliga rådet på en vetenskaplig tidskrift en mobbargrupp som bekräftar de egna, belönar och socialiserar unga till att bli kopior av sig själva och försöker övertyga samhället om att deras uppfattning bör ha monopol. Det är en snurrig uppfattning. Och jag kan förstå Hicks ilska mot dessa och jag tror att de anser att det är detta som är postmodernism.

Om vi i stället går tillbaka till det som postmodernismen riktar sin kritik mot – modernism och positivism så är det uppfattningar med en mycket stark tro på förnuftet, på strukturen och på planeringen. Allt går att förstå, det går att organisera i teorier och det finns en möjlighet att bygga mycket omfattande teorier. Det varseblivna är vanligtvis absolut separerat från subjektet och det går att få inte bara en objektiv kunskap utan också att generalisera. Om vi återigen tar historia som exempel så går det ypperligt att skriva en bok som “Varför de allierade vann?” där man förklarar ett helt krig med en eller ett par teorier.

Ofta är det mätbara delar som dominerar – antalet mantimmar i produktionen, timantal för att producera en stridsvagn eller antalet soldater. Det finns lagar i samhället, i historien, i ekonomin och annat som vi kan förstå och beräkna. Det går också oftast att påverka dessa, om vi finner dem.

Mycket av den klassiska nationalekonomin har starka drag av modernism. I skönlitteraturen finns ett riktigt coolt exempel på detta i Asimovs Stiftelsetrilogi där mänskligheten blir så numerärt stor att det kommer en ny vetenskap – psykohistoria. Där vetenskapsmännen genom att identifiera lagarna och extrapolera dem kan förutse framtiden. Mänskligheten har blivit så stor att den enskilde inte spelar någon roll för det aggregerade utfallet av allas handlingar. Tanken är att människor blir som atomer i fysiken. Vi kan inte förutse den enskilde men helheten går att förstå och det partikulära blir irrelevant.

Modernismen ledde väldigt fel. Livet kunde inte läggas till rätta, vetenskapen kunde inte paras med politisk styrning för att ge oss lycka. Människorna är partikulära.

När modernismen möter politiken så får vi socialstaten, tidsstudiemän och förmyndarsamhället. Sin svenska kulmen når modernismen antagligen i kampanjen 6-8 skivor bröd om dagen och blåvitt på Konsum. Den riktigt mörka sidan är steriliseringspolitiken, där vetenskapen skulle rensa ut dåliga gener.

Är vi då dömda att tvingas välja här – mellan en statlig kostpedagog laddad med blåvita mackor och postmodernister som inte vill göra skillnad på barns tyckande och forskares uppsatser? Hicks ställer inte riktigt upp det motsatsparet. Men utifrån den bild av postmodernism han målar upp, borde det vara så. Han målar upp den mer extrema bilden av postmodernism och argumenterar mot den, snarare än att resonera kring rimligare positioner. Och det är också därför han går vilse. Hans postmodernism blir en halmdocka, där han bara vill se Derrida, Andrea Dworkin och Foucault. Mot detta står upplysningstraditionen, och ödespunkten var Kant. Det var där så många gick vilse och nu vilar Kants ande över oss genom postmodernismen.

Problemet med Hicks är den halmdockan. Han diskuterar inte allt det andra som också är en del av kritiken mot modernismen och som ofta räknas in i postmodernism. Vilket är ett slags ironi eftersom medvetna halmdockor är en dödssynd inom vetenskapen.

Resten av postmodernismen där det finns gott om intressanta och vetenskapliga idéer tappar Hicks bort. Tänkare som Popper och Hayek, hela skolor som den österrikiska skolan i nationalekonomi. De tänkarna är väsensskilda från idéer om att “allt är lika”, “allt är tyckande” eller “det är bara makt”. Men det är en annan form av vetenskap – en mer skeptisk hållning än modernismen. Den rena tanken, tron på modellerna och formlerna är borta men man behåller ändå mycket hårda krav på vetenskaplig metod. Alltså, även den kritik som riktas mot modernism för att den överskattar sin metod är postmodern.

När till exmpel Popper kritiserar modernismen och i stället menar att saker inte kan bevisas utan att det bara går att hitta teser som inte kan falsifieras så blir han en del av kritiken mot modernismen. På samma sätt har Hayek och Österrikeskolans ekonomers kritik mot modeller, och statlig intervention, att det inte går att få sådan kunskap postmodernistiska drag. Marknader är inte mekaniska utan dynamiska. De styrs inte av lagar utan av människors önskemål.

På samma sätt finns det kritik mot klassiska efterfråge- och kunkurrensmodeller för att de modellerar helt fel saker. Som ekonomisk aktör kan mitt beslutsfattande om vad jag skall göra en kväll styras av flera saker samtidigt. Enkla modeller av valet mellan bio eller film hemma blir meningslösa när jag som aktör samtidigt väger in vad jag vill äta, när filmen startar, huruvida jag behöver vara nåbar på telefon etc. Med andra ord – komplexiteten i beslutfattandet blir så stor att det redan för en person blir omöjligt att göra en modell. Att göra det för tusentals blir ännu värre. Liknande kritik finns inom till exempel psykologin där man gått från dynamiska modeller som syftar till förståelse eller insikt till exempelvis KBT som i stället har fokus på att förändra. Detta är också former av postmodernism, men inte det som Hicks försöker måla upp.

Det är också här Hicks kunde ha blivit mer relevant om han hade velat bemöta hela postmodernismen. Eller om Timbro hade valt en annan bok att översätta för att få en bredare diskussion om metod, upplysning och postmodernism.

I förordet nämns boken som oersättlig läsning för en ny student, snarare borde en erfaren student läsa boken som ett exempel på hur man inte bör agera. Att postmodernismen har ett klart övertag mot modernism är enkelt att se. Hicks raljerar över hur Kant tvekar om hur sinnena kan ge kunskap om vår omvärld. “Tinget i sig” med Kants ord. För Hicks är uppfattningen att sinnena inte är exakta till och med pervers. Men man behöver inte tillbringa lång tid på Facebook för se någon dela synvillor som skulle ge honom problem. Att våra ögon tolkar bilder och att hjärnan kan luras, är grundläggande psykologi.

Och är tanken verkligen så pervers att det faktiskt skulle kunna vara så som Kant hävdar – att vi ser världen genom inlärda glasögon? Är det inte snarare så att det finns en faktisk fysik men att människor uppfattar den på ett sätt. Den gamla filosofiska frågan om det låter när ett träd faller i skogen men ingen hör det är faktiskt både sann och falsk. Förtunningarna i luften finns där oavsett om det finns en människa som kan höra, men ljud blir det om någon faktiskt hör.

Eftersom vi inte kan dra sanna slutsatser om hur samhället borde vara, det leder till utopism och dess faror, så borde vi i stället acceptera det partikulära – maximal frihet för var och en att skapa sin lycka.

Eller för att säga det på ett annat sätt – skillnaden på bara ljudvågor och ljud är om någon hör dem. På samma sätt gör vi andra distinktioner; infra- och ultraljud definieras utifrån om människor kan höra dem eller inte. Gränserna, och hur vi klassar dem, är inte baserad i fysik utan utgår ifrån människorna. Det är också här många postmodernister hamnar i diket. Om det är ljud, upplevelsen av ljudvågor, eller inte påverkar inte det faktum att här föreligger ett naturvetenskapligt fenomen.

Carl Rudbeck skriver i sin briljanta skrift “Den fula ankungen eller den oälskade liberalismen” (Timbro): “Man skulle kunna säga att liberalismen har fått sin estetik och postmodernismen sin politik. Modernismen var en estetisk rörelse som blott alltför lätt visade sig vara förenlig med totalitära politiska ideologier, de som hade monopol på alla de stora sanningarna om hur samhället slutgiltigt skulle utformas. Nu har det visat sig att nästan alla dessa påstådda sanningar i själva verket var dödliga lögner. Och alltför ofta var det modernismens stora namn som kolporterade dessa lögner. James Joyce kallade historien för en mardröm som vi försöker att vakna ur. Kanske är det så att vi faktiskt håller på att vakna och då finner att vi har blivit postmodernister på kuppen.”

Jag tycker att Rudbeck har rätt i kärnan av sitt resonemang. Modernismen ledde väldigt fel. Livet kunde inte läggas till rätta, vetenskapen kunde inte paras med politisk styrning för att ge oss lycka. Människorna är partikulära. Det som är lycka för den ene är inte alls något viktigt för den andre. Och så snart vi går utanför den naturvetenskapliga sfären finns inte längre samma sanningsbegrepp.

Oavsett om det är historia, samhällsvetenskap eller andra liknade vetenskaper så finns det sanningar i form av fakta som är givna. Men linjerna som förbinder punkterna kan dras olika. En objektiv sanning som det går att generalisera utifrån utanför naturvetenskapen vore trevligt men det är sällsynt. Samhällsvetenskapernas och humaniorans forskningsfält är inte lagstyrda på det sättet som till exempel atomer eller medicin är. Samhällsvetenskaper och humaniora utgör i stället mer av en pågående diskussion där metod är en central och mycket viktig komponent. Thorilds ord som pryder Uppsala universitet ”Tänka fritt är stort men tänka rätt är större” blir därför lika essentiellt i naturvetenskap som störande utanför den.

Sanningslösheten är både en utmaning och en fara. Charlataner kommer alltid att kunna utnyttja detta för dålig forskning, för att lura av människor pengar eller för att söka politisk makt. Mot detta står, skulle jag säga, vetenskapligt en postmodernism som ifrågasätter och politiskt en liberalism som ifrågasätter själva utövandet av makt. De är närstående och ofta överlappande. Politiskt är det märkligt hur många av de namn som förknippas med postmodernism ur en värld av ifrågasättande landat i slutsatser om mer eller mindre absolut makt.

I stället för att dra den mer uppenbara slutsatsen i en lika skeptisk liberalism. Fler liberaler borde snegla åt postmodernism, och fler postmodernister borde landa i liberalism. Eftersom vi inte kan dra sanna slutsatser om hur samhället borde vara, det leder till utopism och dess faror, så borde vi i stället acceptera det partikulära – maximal frihet för var och en att skapa sin lycka. Omvänt borde de som ser det individuella i politiken också se det i annat och inte hänfalla åt en dröm om att andra vetenskaper ska kunna få en sanning som påminner om naturvetenskapens.

Timbro har över åren publicerat en rad riktigt läsvärda böcker som går in i postmodernism – Hayek, Popper eller Johan Hakelius introduktion till Österrikeskolan i nationalekonomi för att ta några exempel på böcker som alla är läsvärda. Stephen Hicks är långtifrån lika läsvärd. Den är i stället snårig, mer partisk än resonerande och faktiskt utopisk. Hans vetenskapliga syn är snarlik Ayn Rands objektivism. Kanske inte en metod för att med öppet sinne försöka förstå världen utifrån.

Klas Hjort arbetar som handläggare åt Anna Ibrisagic i Europaparlamentet.