Amanda Wollstad: Kriget har bara två sidor

I veckan offentliggjorde regeringen det senaste vapenpaketet till Ukraina. Sverige ska, förutom att ge Ukraina hjälp med upphandling av avancerade vapensystem, också skicka 50 stycken stridsfordon 90 och pansarvärnsrobot 57 (NLAW). Dessutom får Försvarsmakten – äntligen – i uppdrag att förbereda för leverans av artillerisystemet Archer.

Ett efterlängtat besked, som inte kom ensamt. Under verkan kom också nyheten att Danmark skickar samtliga sina Caesar howitzer – totalt 19 stycken– eftersom de ”behövs på slagfältet”.

Samtidigt öppnar Nederländerna upp för att kunna skicka jaktflygplanen F-16 om den ukrainska regeringen frågar efter dem. ”Vi har ett öppet sinne, det finns inga tabun” sammanfattade utrikesminister Wopke Hoekstra Nederländernas politik – också på detta område – från World Economic Forum i Davos.

Och Polen hotar med att skicka stridsvagnar av typen Leopard 2 även utan ett godkännande från tillverkaren Tyskland, som enligt kontrakt har rätt att besluta om eventuell vidareexport. Polen och Finland har hittills fått kalla handen på sina propåer om att skicka vagnar till Ukraina, men nu börjar tålamodet tryta även med Tyskland.

Kriget i Ukraina är snart inne på sin tolfte månad. Vapen och ammunition går åt i en takt ingen riktigt verkar kunna ha förutsatt. Men krigströttheten bland de europeiska ledarna tycks låta vänta på sig. Snarare är det Ryssland man på riktigt börjar ledsna på. Alltmer avancerade vapensystem läggs på bordet, system som ingen hade vågat ens nämna i början på kriget.

Mycket handlar det om det hårdnackade ukrainska motståndet. Trots enorma förluster och lidande fortsätter man kämpa för sin frihet. Något alternativ finns inte. Och det är kanske det resten av Europa också insett. Något alternativ finns inte. Ukraina måste vinna. Ryssland måste förlora. Precis så binärt är det. Alternativet – ett de facto utplånande av den ukrainska nationen och kulturen, ett omkullkastande av den europeiska säkerhetsordningen, en rysk skugga över norra Europa i decennier framöver – är inget alternativ.

Det saknas för all del inte eftersläntrare. Att Tyskland inte bara själva är senfärdiga med att skicka assistans i paritet med landets faktiska storlek och välstånd, utan dessutom försöker hindra mindre och fattigare länder att skicka material via vidareexportreglerna är en skamfläck som kommer bli svår att tvätta ur.

Även i den svenska debatten finns det senkomlingar. Röster som snarare än att ha en avvikande uppfattning – det får man naturligtvis ha – snarare helt verkar ha missat de senaste elva månadernas utveckling. Som hänger kvar vid godhetssignalering och den heliga pacifismen, som inte tycks begripa att det inte bara handlar om Ukrainas direkta överlevnad – utan också vår egen. Som helt måste missat rapporteringen om övergrepp, krigsbrott och folkmord. Som hellre anmärker på en Europaparlamentarikers selfie med ett stridsfordon som snart ska bidra till Ukrainas befrielse, än på anledningen till att den alls behövs.

För inte kan väl intelligenta, medkännande människor på allvar anse att det rimlig svaret på Rysslands vidriga skövling är undfallenhet? Att det är Ukrainas ansvar att offra sitt land och sin befolkning till otänkbara fasor för att – för en tid – blidka monstret i Moskva och låta oss andra leva kvar i villfarelsen att demokrati, frihet och fred inte kräver uppoffringar?

På Folk och Försvars Rikskonferens i Sälen talade Ukrainas ambassadör Andrii Plakhotniuk i en intervju om den svensk-ukrainska relationen, de blå-gula färgerna, om tacksamheten för allt det Sverige gjort – från vapenstöd till måndagsmöten och flyktingmottagande.

Ukraina har under det senaste knappa året visat en oerhörd diplomatisk skicklighet, och en imponerande förmåga att via sitt utrikesdepartement knyta kontakter och skapa allierade. Men ingenting tyder på att ambassadörens tacksamhet är någonting annat än äkta. Tvärt om.

Med mikrofonen i handen och frågorna på mobilskärmen framför mig blir känslan allt annat än självgodhet. Tanken som snurrar i huvudet, och som hänger kvar under dagarna och veckorna efter intervjun, är snarare att vi inte gjort tillräckligt. Att vi aldrig kommer kunna göra tillräcklig.

Ukraina strider också för vår frihet och vår framtid. Vi bör göra precis allt som står i vår makt för att hjälpa dem, för att garantera segern över Ryssland. Kriget har bara två sidor.

Amanda Wollstad är chefredaktör för Svensk Tidskrift

Intervjun med Ukrainas ambassadör Andrii Plakhotniuk kan höras i poden Höjd Beredskap, där poddar finns.