Amanda Wollstad: 1000 dagar av motstånd

På tisdag är det tusen dagar sedan Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina. Tusen dagar sedan ryska styrkor välde in över gränsen med paraduniformer i packning, tusen dagar sedan Kyjiv skulle tas på tre dygn, tusen dagar sedan resten av Europa slutligen, slutligen vaknade upp till en helt ny verklighet. Tusen dagar av beskjutning, terrorbombningar, av krig och blod och död.

Samtidigt är det nästan elva år sedan ryska soldater först korsade den ukrainska gränsen och kriget började. Långt mer än elva år sedan resten av Europa borde ha vaknat.

Tusen dagar av motstånd. Elva år av motstånd. Envist, hårdvunnet, outtröttligt, ofta – oftast – ensamt.

Efter den 24 februari 2022 hände det visserligen en hel del. På bara några veckor omprövades gamla sanningar i grunden. Sverige skickade vapen. Tyskland rustade upp. EU svarade med en helt igenom oväntad snabbhet och enighet med skarpa och långtgående sanktioner. Ryssland stängdes ute från evenemang och tävlingar. Privata företag övergav i en strid ström den ryska marknaden. Strax därefter ansökte Sverige och Finland om medlemskap i NATO. Väst enades och reagerade med en skärpa och en ryggrad som få väntat sig – allra minst Putin.

Tusen dagar senare har de utlovade vapenpaketen blivit fler – och tyngre. Men leveranserna dröjer, och den internationella uppmärksamheten har börjar vika. Till skillnad från Rysslands.

Det amerikanska valet gick inte som ukrainavännerna hade hoppats. Osäkerheten är stor och Trumps löfte om fred inom 48 timmar skrämmer. Ingen verklig fred kan komma av att Ukraina tvingas uppge sina territorier och Ryssland åter igen får bekräftat att vapenmakt går före rätt. Ingen hållbar fred kan komma ur att gå Ryssland till mötes, tvärt om. En sådan fred kommer vara precis så länge som Ryssland behöver för att återuppbygga sina styrkor tillräckligt för att marschera mot nästa mål.

Också i Europa svajar det betänkligt på sina håll. Tysklands Förbundskansler – i alla fall en tid till – Olaf Scholz försöker i sina alltmer desperata försök att klamra sig fast vid makten ställa stödet till Ukraina mot tyska pensionärer. Som om Europas framtid och den regelbaserade världsordningen som man kämpat så hårt för att skapa ur ruinerna efter andra världskriget är en budgetpost som andra. Som om den hett eftertraktade ledarrollen i det europeiska samarbetet är något man kan kasta åt sidan när det inte längre passar den inrikespolitiska agendan.

Det är oansvarig, och oseriöst. Europa är för stort, starkt och rikt för att göra sig beroende av utomstående. Vår säkerhet är vårt ansvar. Ukrainas säkerhet är vårt ansvar, i synnerhet som Ukraina strider och dör för vår säkerhet.

Försöker vi två våra händer från det ansvaret, skyller på Vita Huset och överger Ukraina är risken nämligen påtaglig att vi står näst på tur. Och vem tror vi då kommer att komma och rädda oss?

Amanda Wollstad är chefredaktör för Svensk Tidskrift