Amanda Wollstad: Äntligen klarspråk i Sälen
Årets Rikskonferens är avslutad, den 80 i ordningen. En svensk institution som har stått sig genom sluttampen på ett världskrig, kalla kriget, sovjets fall och den eviga freden, som visade sig vara allt annat än, och nu följer oss in i den tid vi ännu inte vet hur den ska definieras.
En av årets tyngsta talartider, i inledningsblocket tillsammans med statsministern och oppositionsledaren, gick i år till Storbritanniens relativt nytillträdda ambassadör Samantha Job. Ett vittnesmål om Storbritanniens allt viktigare roll för Sverige, Norden, Europa och inte minst Ukraina när det nu blåser nya vindar i Washington och flera av de tunga spelarna i EU brottas med inrikespolitiska problem.
Det föll på Job att välkomna konferensen till NATO, vilket hon gjorde på oförskämt bra svenska efter blotta sju månaders studier i Foregin Office regi. ”När Putin invaderade Ukraina ville han ha mindre NATO. I stället får han mer” konstaterade hon med ett knappt dolt leende på läpparna, och framförde sedan en hälsning från sina NATO-kollegor om vilken fantastisk allierad Sverige är.
En helt ärligt menad hälsning, vidhöll hon senare under ett mer informellt samtal. De hade faktiskt hört av sig och hälsat just det. Att Sverige, mindre än ett år efter medlemskapet, redan bidrar efter bästa förmåga – och det vill inte säga lite.
Hennes bild av Sverige som säkerhetspolitisk aktör tyckts snarare ha stärkts under konferensen – i hennes mening ett helt unikt koncept. Där hon väntat sig försvarspolitiker och -industri hittade hon dessutom ungdomsförbund, fackförbund, arbetsgivarorganisationer, frivilligorganisationer och kyrkan.
En nyttig påminnelse utifrån om vad det svenska totalförsvaret och civila försvaret faktiskt är – och har potential att vara. En fråga inte bara för politik och militär, utan hela samhället. För oss alla – så länge vi tar vårt ansvar. Eller som ministern för civilt försvar valde att uttrycka det, helt i konservativ anda: ”Tiden framför oss kräver ett större vi. Försvaret av Sverige är en större uppgift än vårt eget självförverkligande.”
Frågornas vikt underströks inte minst av vad som måste varit både minister- och mediarekord. Sju ministrar fanns på plats, däribland finansministern, för första gången på ingen vet hur länge. Ett sjuttiotal journalister, vilket var på gränsen för vad lokalerna mäktade med under de mest hårdbevakade presskonferenserna.
Men så är också stundens allvar tydlig. ”Sverige är inte i krig. Men det råder inte heller fred”, konstaterade statsministern under sitt inledningsanförande.
En retorik som, även om den inte utlöste samma kvasidebatt som förra årets självklara konstaterande ’det kan bli krig i Sverige’, ändå har kritiserats på sina håll. Att den skulle vara skrämmande eller krigshetsande. Att regeringen borde ta det lite coolt och titta på Finland.
Finska Försvarsmaktens underrättelsechef, brigadgeneral Pekka Turunen, sa dock precis samma sak i en intervju MTV3 nyligen. Och Danmarks statsminister Mette Frederiksen använde samma formulering under NATO-toppmötet i Helsingfors i tisdags.
Vad exakt vi ska kalla det läge vi befinner oss i – försämrat säkerhetsläge, förkrigstid, gråzon, ofred – kan förvissa diskuteras, men en sak är säker. Läget blir inte bättre för att vi inte sätter ord på det. Ett hot som kan diskuteras kan också mötas.
Amanda Wollstad är chefredaktör för Svensk Tidskrift