Amanda Wollstad: Byråkratin står svarslös inför den nya tidens kriminalitet

Limhamns sjöstad skulle bli ett nytt Västra hamnen. Det nybyggda – knappt ens färdigbyggda – bostadsområdet i närheten av det välmående egentliga Limhamn säljs in med nybyggda, många gånger exklusiva, bostads– och hyresrätter med nära till havet. Ett attraktivt, om kanske själlöst, område för unga yrkesarbetande och par som sålt villan.

Eller så såg planen ut. Området går nu i folkmun under öknamnet ’Rosengård by the Sea’. Ett flertal grova våldsdåd har skakat den unga stadsdelen under de få år den varit bebodd. I synnerhet en adress, ett hyreshus ägt av Malmö Kommunala Bostadsbolag, har flera gånger utsatts för skottlossningar och attentat. En kula gick in i en grannlägenhet där en kvinna låg och sov. En mamma med barn passerade på nära håll en termosbomb som lämnats och tänts på i trappuppgången, men som tur var aldrig detonerade.

Dåden är riktade mot en specifik familj. Föräldrarna står på kontraktet, men två vuxna söner – grovt kriminella gängmedlemmar – uppehåller sig regelbundet på adressen. En av dem häktades i höstas misstänkt för medhjälp till mordet på köpcentret Emporia förra sommaren, och den andra dömdes i februari förra året till tolv års fängelse för försök till mord. Mannen friades senare i hovrätten.  

Det är de två sönerna de konkurrerande gäng vill komma åt. Att oskyldiga riskerar att drabbas spelar inte någon roll.

MKB har flera gånger försökt få familjen att flytta. Först genom att erbjuda dem en annan – skyddad – adress i bolagets bestånd. Senare genom vräkning. Men senast i december kom Hyresnämnden fram till att föräldrarna skulle få behålla sitt kontrakt. Man menar att det inte har framkommit några uppgifter om brott med direkt koppling till boendet, mot andra boende, MKB eller MKB:s personal. MKB överklagade till hovrätten, som gick på hyresnämndens linje.

I veckan rapporterade Sydsvenskan att MKB nu satt stopp för nyinflyttningar i huset, och bostadsbolaget själva berättar att sex familjer sagt upp sina kontrakt. Där står man nu, med ett nybyggt, kommunalt hyreshus på bästa läge som ingen kan eller vågar bo i. Kapat av gängkriminella som inte går att göra sig av med. Föräldrarnas rätt till sitt hyreskontrakt väger högre än grannarnas rätt att känna sig trygga i sitt hem.

En lagändring är – troligen – på gång. Regeringen och Sverigedemokraterna vill skärpa hyreslagen genom ett nytt tilläggsdirektiv till utredningen om tryggare bostadsområden, ett direktiv som öppnar för att föreslå skärpta regler för vräkning även när det är hyresgästens barn som begått brott.

Förslaget har kritiserats på många håll. Är föräldrar verkligen skyldiga för sina – ibland vuxna – barns handlingar? Hur drabbas syskon?

Det är en debatt som måste tas, men också breddas. För hur drabbas andra om situationen fortsätter som idag? Hur ska grannarna förklara för sina barn varför de väcks av förlupna kulor? Hur ska man våga bo kvar i sitt hem efter att ha passerat en bomb i trapphuset? Var ska de som inte vågar bo kvar ta vägen? Och hur påverkar det dem som inte kan flytta? Ska samhället tillåta att eftertraktade kommunala hyresrätter under pågående bostadskris inte går att använda, av säkerhetsskäl?

Diskussionen tycks ha stannat vid det ensidiga rättighetsperspektivet. Stannat i en tid där principer var gratis och alternativkostnaderna var låga.

Att komma till rätta med den grova kriminaliteten kommer att kosta. Sverige kommer behöva ompröva bilden av sig själv som nation, och gamla sanningar kommer att behöva ifrågasättas – i straffrätten inte minst, men också på andra områden. Inte minst måste man börja diskutera proportioner. Enstaka individer kan helt enkelt inte tillåtas sätta skräck i hela bostadsområden.

Föräldrarna i Limhamns sjöstad erbjöds alternativt boende, men tackade nej. Alternativet var inte hemlöshet. Rätten till en något attraktivare adress kan rimligen inte gå före övriga boendes rätt att slippa oroa sig för grova våldsbrott.

Amanda Wollstad är chefredaktör för Svensk Tidskrift