Amanda Wollstad: Den andra pandemivintern

Smittotalen ökar, trots vaccinet. En kombination av för många ovaccinerade, genombrottssmitta och att skyddet för de först vaccinerade – riskgrupperna – börjar klinga av. För den som är vaccinerad är sjukdomsförloppet mildare, men risken att smitta och bli smittad finns kvar. De som kräver sjukhusvård är huvudsakligen ovaccinerade, men det räcker. Salarna börjar fyllas på igen.

Samtidigt befinner vi oss i en av de värsta RS-vågorna på många år. Ett virus som är i princip ofarligt för friska vuxna, men kan slå oerhört allvarligt inte minst mot små barn. Vågen brukar nå sin kulmen i januari, men har nått orkanstyrka redan sedan några veckor tillbaka. Barnsjukvården på många håll i landet går på knäna.

Influensavågen spås också bli ovanligt elak i år. Eftersom de flesta smittor i princip uteblev på grund av pandemirestriktionerna förra året är vår motståndskraft mindre än vanligt, och sjukdomarna riskerar att bli både vanligare och allvarligare. Sjukhusen, som inte har hunnit andas ut sedan pandemin började, fasar för vintern.

Följaktligen skärps restriktionerna igen. Nederländerna och Tyskland tar täten. Kvällsstängt på restauranger, förbud för stora sällskap, vaccinkrav, masktvång. Sverige är som vanligt lite försiktigare. Vaccinpass införs för inomhustillställningar för fler än 100 personer.

Allt för att skydda liv, skydda vården. Eller?

I Haag har det anordnats massdemonstrationer som tidvis urartat. En salig blandning av konspirationsteoretiker, hippies, högerextrema, veteraner, företagare och kyrktanter. I Sverige har det hörts några spridda protester från just religiösa samfund. Inte många, och inte de stora.

Debatten om åtgärdernas långsiktiga konsekvenser lyser fortsatt med sin frånvaro. Och det är bekymmersamt.

För ja, Covid-19 är fortfarande en farlig sjukdom. Och ja, smittan ökar. Och ja, vården är fortfarande överbelastad. Men sen då? Hur länge ska vi hålla på så här?

Vi höll ut till vaccinet kom. De flesta av oss tog sina sprutor, inte utan viss stolthet och glädje. Ändå verkar vi stå inför ytterligare en pandemivinter.

Frågan är var gränsen går. Vilka smittotal som egentligen motiverar inskränkningar i våra grundläggande friheter. Vilken sjukhusbeläggning som trumfar ekonomisk återhämtning. Vilka risker som är värda att offra ett öppet Europa, nordisk gemenskap, grundläggande rörelsefrihet för.

De må låta kallt att ställa människors liv och hälsa mot ekonomi och resor. Kanske är det därför debatten inte riktigt fått fart.

Men ekonomi och resor är också liv och hälsa. Våra grundläggande rättigheter är också värda uppoffringar. Avvägningen är inte självklar. Inte heller är det självklart vem som har rätt att fatta de besluten åt oss.

Europa börjar stänga ner igen. Förhoppningsvis går det inte lika långt i år. Men några garantier finns inte. Är det något pandemin lärt oss är det att det är förfärande lätt att inskränka våra grundläggande friheter – för vår egen skull.  

Amanda Wollstad är chefredaktör för Svensk Tidskrift