Amanda Wollstad: Det är inte Migrationsverket som fastslår Sveriges utrikespolitik

Sydsvenskan avslöjar under fredagen att en man som sedan många år är bosatt i Sverige nekas medborgarskap på grund av sitt tidigare samröre med den israeliska underrättelsetjänsten Mossad. Mannen, som själv har kopplingar till Hamas, ska under början av tiotalet befunnit sig i Gaza och därifrån lämnat uppgifter om var Hamasledare befunnit sig till den israeliska underrättelsetjänsten.

Detta, menar Migrationsverket, bör diskvalificera honom från svenskt medborgarskap – åtminstone i 25 år, kanske för resten av livet.

Att samarbeta med ett demokratiskt, vänligt sinnat lands officiella underrättelsetjänst – mot en terrorgrupp – borde snarare tala till den sökandes fördel. Om något borde samröret med Hamas vara det större hindret. Men inte i Migrationsverkets värld. Där likställer man nämligen, enligt ett hemligstämplat beslut Sydsvenskan begärt ut, underrättelsetjänsten med terrororganisationen.  

2004 beslutade regeringen Persson att en person inte får bli svensk medborgare om denna har varit verksam i en organisation som har begått ”systematiska, omfattande och grova övergrepp som tortyr, mord och utomrättsliga avrättningar” eller som ”bedöms delta i terroristhandlingar”.

Regeringsbeslutet ger Migrationsverket ett visst utrymme för egna bedömningar. Det är rimligt. Terrorgrupper tillkommer och splittras, fruktansvärda dåd utförs av grupperingar som av någon anledning inte terrorstämplats. Men det utrymmet är inte hur stort som helst.

Enligt Sydsvenskan slår Migrationsverket i ett till stora delar hemligstämplat beslut fast att den israeliska underrättelsetjänsten Mossad också ska omfattas av regeringsbeslutet. I beslutet står bland annat att Israels underrättelsetjänst begår ”allvarliga kränkningar mot mänskliga rättigheter, däribland godtyckliga fängslanden, oproportionerlig våldsanvändning, tortyr och annan grym, omänsklig och förnedrande behandling.”

Det är ett beslut som går emot Sveriges officiella hållning och svenska intressen. Det förefaller också helt rättsosäkert. Det framgår egentligen inte på vilken grund Mossad likställs med en terrororganisation. Inte heller varifrån de allvarliga anklagelserna är hämtade, eller om de har kunnat bevisas.

Än märkligare blir det när Migrationsverket längre ner försöker styrka sitt beslut, och skriver att ”det finns uppgifter att Mossad i vart fall sedan 1960-talet ansvarat för lönnmord och kidnappningar”.

1960 kidnappade fyra Mossad-agenter den tyske SS-officeren Adolf Eichmann i Argentina, dit han så småningom flytt efter nazitysklands fall. Han fördes till Israel där han ställdes inför rätta för folkmord och brott mot mänskligheten, och dömdes till döden.

Eichmann var en av de centrala gestalterna bakom förintelsen. Rättegången kom att forma omvärldens syn på nazisternas ofattbara brott, men också hur vi ser på folkmord och krigsförbrytare i stort. De regelverk och verktyg vi idag ändå har för att motverka, kartlägga och lagföra misstänkta för krigsbrott och brott mot mänskligheten har i stor utsträckning formats av Eichmann-rättegången och dess politiska och juridiska efterspel.  

Kidnappningen av Eichmann må ha varit juridiskt tveksam, i synnerhet med dåtidens juridiska ramverk, men är kanske ett av nutidshistoriens tydligaste exempel på när rätt går före lag. Det finns idag få, om någon, som hävdar att Israel och Mossad agerade fel ur ett moraliskt eller mänskligt perspektiv.

Ministerstyre används ofta som skällsord i den svenska debatten. Det är rimligt att en minister inte har mandat att fatta beslut i enskilda ärenden, det är också förbjudet i svensk grundlag. Men lite ordning får det faktiskt vara i ett land. Myndigheterna ska arbeta utefter de direktiv och instruktioner de får av en folkvald regering, inte efter eget tyckande. 

I allt högre grad seglar myndighetsaktivism upp som ett långt större hot än ministerstyre. En minister har i alla fall ett demokratiskt mandat. Risken är att den oförvitlige byråkraten i allt större utsträckning betraktas som en myt från förr, och exempel som detta visar att vi behöver en betydligt tydligare styrning av myndigheternas verksamhet.

Det är inte Migrationsverket som fastställer Sveriges utrikes och säkerhetspolitik. Att man tar sig rätten att likställa en officiell underrättelsetjänst i ett demokratiskt och vänligt sinnat land, med vilken Sverige har omfattande underrättelsesamarbete, med terrororganisationer är faktiskt en skandal.

Det kan naturligtvis finnas annat som ligger bakom avslaget, men oavsett vad är motiveringen oacceptabel. Migrationsverkets agerande i ärendet borde ligga långt utanför myndighetens mandat, och det är svårt att frigöra sig från misstanken att beslutet åtminstone till del är politiskt motiverat.

Stämmer uppgifterna krävs en rejäl genomlysning av myndigheten, och en betydligt fastare styrning från regeringen framöver.  

Amanda Wollstad är chefredaktör för Svensk Tidskrift