Amanda Wollstad: Döden kan gott få mer än en dag

Det mycket moderna skyttegravskriget mellan Allhelgona- och allasjälar-puristerna å sin sida och Halloween-kramarna å den andra tycks ha kommit av sig lite i år. Kanske för att högtiderna hamnat så pass många dagar ifrån varandra att risken för sammanblandning minimerats.

För visst kan det vara frustrerande med liksminkade småttingar som ringer på i tid och otid när man vill minnas en anhörig. Och nog har Halloweentraditionen behov av anpassning om den ska leva kvar i det svenska höstmörkret. Men frågan är om vi inte ändå har något att lära av spektaklet.

I Sverige har det hittills rått oenighet om hur och när barnen ska komma och knacka på. Lördagen innan den 31? På den 31? På Allhelgona eller alla själars dag?

Det sista är förstås ett absolut nej. Halloween firas den 31 oktober och inget annat. Även om det är en skoldag. Det finns kanske en symbol i det också, precis som när Allhelgonadagen förflyttades till att ständigt ligga på en lördag – då arbetsdag. Döden tar plats. Den går inte att planera runt.

I länder där Halloween har en längre tradition finns en levande diskussion om hur man markerar deltagande – eller avståndstagande. Är farstutrappen dekorerad med pumpor och spöken anses det generellt tillåtet, till och med påbjudet, att gå och ringa på. Är utebelysningen släckt bör fastigheten lämnas ifred.

I många villaområden är ’bus eller godis’-rundorna uppstyrda, man enas om en tid på några timmar då barnen går runt och de vuxna står post i farstun. Ibland bjuds till och med föräldrarna på något drickbart hos grannarna. Det blir en gatufest.

I veckan firades också Día de Muertos, de dödas dag, i Mexiko, och av de många mexikanerna inte minst i USA. Den färgsprakande högtiden har fått ett populärkulturellt uppsving även utanför hemkulturen på senare år, inte minst genom Disneyfilmen Coco och den dramatiska – om kanske inte helt autentiska – inledningsscenen i Bondfilmen Spectre.

I år var också första gången ett Día de Muertos altare byggdes upp i vita huset, där anställda kunde sätta upp bilder av och hedra sina döda. Sådana altare byggs upp i både hemmen och offentliga miljöer, och förutom bilder och religiösa symboler smyckas de ofta med blommor och mat och dryck för att uppmuntra själarna av döda anhöriga att komma på besök.

I grunden kan kanske högtiderna förklaras med samma känslor, och samma behov. I de mörka höstnätterna känns den andra sidan nära, och behov uppstår att kommunicera med själarna de som gått före.

I vårt upplysta samhälle blir döden alltmer avlägsen, alltmer klinisk. Men vårt urmänskliga behov att förhålla oss till den har inte minskat.

Att tända ljus på en grav eller i en minneslund är en vacker tradition, väl värld att bevara. Men bortom godiset och kommersialismen är Halloween också ett sätt att förhålla oss till det vi inte förstår, det som ibland skrämmer. Ett sätt inte minst för barn att närma sig det obehagliga, rädslan. Och ja, döden. Det finns teorier om att helgerna stammar ur samma förkristna keltiska traditioner.

Traditioner kan leva parallellt. De kan fylla samma funktioner på olika sätt, eller olika funktioner för olika människor. Döden, rädslan och längtan tar sig många uttryck. De kan gott få mer än en dag i kalendern.

Amanda Wollstad är chefredaktör för Svensk Tidskrift