Amanda Wollstad: En allt tunnare blå linje
I söndags krockade den specialutrustade Range Rover som används av Malmöpolisen för att transportera skyddspersoner i höjd med Markaryd. De tre personerna som befann sig i bilen, konstnären Lars Vilks och två poliser ur hans personskydd, omkom i kollisionen.
Det är en tragedi, på flera nivåer. Att tre personer miste livet och ytterligare en, den lastbilschaufför som bilen kolliderade med, är svårt skadad. Att Lars Vilks konstnärliga gärning nu är över. Att han aldrig återfick ett normalt liv. Att han aldrig fick leva med sin älskade ’Maj’. Att ytterligare två poliser omkom i tjänsten.
Hur kollisionen gick till kommer polisens utredning förhoppningsvis att visa. De arbetar förutsättningslöst, vilket naturligtvis är det enda rimliga. Olyckor sker, men det fanns också en mycket tydlig och långvarig hotbild. Det var ju därför de befann sig i den där bilen. Konstnären och de två poliserna som skyddade honom. I den meningen är skuldfrågan redan klar.
På Stortorget i Malmö samlades polisen för att hålla en tyst minut för de omkomna kollegorna.
Det är andra gången på kort tid. I somras mördades den unga polisen Andreas Danman i Göteborg. Han var Helsingborgare i grunden och hade tjänstgjort på skånska P7, men geografin spelar egentligen ingen roll. Alla sörjer en kollega.
Motivet bakom mordet på Danman är ännu inte klarlagt, men troligen var han inte den tänkta måltavlan.
Kollisionen i söndags kan mycket väl vara en olycka.
Men det säger något om polisens arbetsvillkor. Om det råare våldet, den ökade hotbilden. Om ett samhälle som inte längre orkar hålla emot.
En polis som skjuts på öppen gata. Två andra omkommer när de skyddar en konstnär som lever under dödshot för ett konstverk. Alla tre gav de sitt liv för att skydda det öppna samhället. Ingen av dem borde ha behövt göra det.
Bäst minns vi dem genom att envist kämpa för samma sak. Oavsett om hotet kommer från kriminaliteten, fanatismen eller rädslan att provocera.
Amanda Wollstad är chefredaktör för Svensk Tidskrift