Amanda Wollstad: En nystart för Sverige

De där två extra dagarna Kristersson begärde av talmannen verkar ha gjort gott. Det var ett samspelt gäng som presenterade sitt regeringsunderlag i förmiddags. Fyra personer som, olyckskorparnas kraxande till trots, faktiskt verkar vilja regera tillsammans – och dessutom tycks ha en uppfattning om vad man vill åstadkomma.

Bara namnet bådar gott. Tidöavtalet låter, allt annat oaktat, betydligt bättre än Januariöverenskommelsen. Så är också Axel Oxenstiernas gamla slott en utmärkt vald plats för att dra upp riktlinjerna för hur Sverige ska styras, och inte nödvändigtvis bara de kommande fyra åren. Historien sitter ju så att säga i väggarna.

Därmed inte sagt att inte mycket kan gå fel ännu. Att riksdagsgrupperna var ense i morse innebär bevisligen inte att de fortfarande är det efter lunch. Och visst innehåller avtalet en och annan kompromiss som, om än förmodligen nödvändig, måste ha svidit både här och där.

Framför allt är avtalet inte slutet på någonting, utan början. Nu ska man klara av att enas under om inte sju, så i alla fall fyra svåra år.

Det är mycket som brådskar, och inget av det har några enkla lösningar. Elkris, skenande inflation, våld och kriminalitet, ett krig i närområdet och så den berömda polariseringen, som knappast blev bättre av en valrörelse i uppskruvat tonläge.

Dessutom ska Sverige slussas in i NATO, och tar över som ordförande för EU redan vid årsskiftet. Uppdrag som kommer kräva diplomatisk fingertoppskänsla och stort engagemang från den nya regeringen.

Men för första gången på länge tycks Sverige få en regering som inte ryggar för de svåra problemen – eller de svåra lösningarna. Som tycks ha en plan för landet som inte utgår från serietidningsstereotyper från sjuttiotalet. Som ser potential hos företag och entreprenörer, och vill uppmuntra – snarare än bestraffa – sparande och eget ansvar.

Det ger hopp. Måtte det bara hålla hela vägen.

Amanda Wollstad är chefredaktör för Svensk Tidskrift