Amanda Wollstad: En odemokratisk smitta

Smittalen ökar, omikron hotar vid horisonten och steg för steg börjar världen stänga ner igen. I Sverige är restriktionerna än så länge begränsade, men fler och skarpare begränsningar hotar vid ett illa definierat ’försämrat läge’. Men var går gränsen när boten blir värre än soten?

Vi vet ännu mycket lite om den nya varianten omikron. Mycket tyder på att den är mer smittsam, och att vaccin skyddar sämre mot mutationen. Men vi vet inte hur allvarligt förloppet är, eller om vaccinet ändå kan mildra effekten av smittan.

I Sverige är det än så länge Delta som dominerar, också det en smittsammare mutation som tar sig igenom vaccinskyddet – men där vi vet att sjukdomen blir betydligt mildare för den som är vaccinerad.

Och nu ökar smittspridningen igen. Kanske inte så konstigt, vinter är smittotider, med torr inomhusluft, ansträngda slemhinnor, tätt umgänge och kyligt väder som håller virus och bakterier vid liv mellan värdarna. Förkylningstider, RS-tider, influensatider, kräksjuketider, och nu covid-tider.

Samtidigt är 80 procent av svenskarna nu dubbelvaccinerade. Många har genomgått åtminstone en infektion. Och det märks. Än så länge har de ökade smittalen inte haft något direkt genomslag på inläggningssiffrorna.

Viss försiktighet är naturligtvis nödvändig. Det tar några veckor innan smittan blir så allvarlig att den insjuknade behöver sjukhusvård. Vi vet fortfarande inte vad det är som orsakar långvariga symptom hos många, även sådana som inte blev allvarligt sjuka vid första smittotillfället. Och vi vet som sagt ännu inte hur omikron kommer att drabba oss.

Samtidigt har vi levt med Covid-19 i närmare två år. Med nedstängningar, isolering, stängda gränser och ekonomisk nedgång. Med ökad mental ohälsa, barn som kommer efter i undervisning och språkutveckling, äldre som isoleras från sina familjer, livsverk som slås i spillror. Med inskränkningar av våra liv och våra grundläggande rättigheter.

Åtgärderna mot Covid-19 har inte varit gratis, och vid någon punkt blir de för kostsamma.

Handlingskraft lockar, alla vill bli hjältar och regeringen – de flesta regeringar – har primärt kritiserats för att göra för lite, för sent. Men situationen är inte den samma som den var i mars 2020. Risken är att det nu istället blir för mycket, för sent.

Höga smittotal i sig är inget problem – om de inte leder till allvarlig sjukdom och ett allt för hårt tryck på vården. Ändå redovisar regeringen inga sådana siffror, och vill inte heller berätta vilka bedömningar som ligger till grund för eventuella skärpta restriktioner. Det omöjliggör såväl en demokratisk granskning av åtgärderna, som en debatt om vilka kostnader som är rimliga för att bekämpa pandemin. Två år in vilar pandemibekämpningen fortfarande på politikernas godtycke.

Det en orimlig ordning. Det är för stora värden som står på spel. När regeringen börjar tala om att införa vaccinpass för platser för privata sammankomster och oppositionen kräver än hårdare tag är pandemin inte längre bara ett hot mot vår hälsa – utan mot vår demokrati.

Amanda Wollstad är chefredaktör för Svensk Tidskrift