Amanda Wollstad: En skattesänkning kan aldrig vara en kostnad

Ordningen är återställd, i alla fall nästan. Den borgerliga regeringen har efter förra årets kapitulation både räknat upp brytpunkten för statlig skatt och infört ytterligare ett jobbskatteavdrag – oklart vilket i ordningen. För att hålla jämna steg höjs också grundavdraget i pensionen.

Förutsägbart nog talar regeringen om en sänkning som främst gynnar låginkomsttagare, och oppositionen och den därtill anknutna pressen påpekar att den som tjänar mer minsann också får mer över i plånboken. Konstigt vore väl annars, med tanke på hur procentuella minskningar funkar – den som tjänar mer betalar ju också mer skatt. Regeringen talar om att pengarna efter de ekonomiskt tuffa år vi har bakom oss sannolikt kommer konsumeras och därmed elda på ekonomin, och oppositionen låtsas inte förstå hur marknadsekonomi fungerar. Samtliga politiska kommentarer hade kunnat förberedas innan sommaren, ingen hade ändå märkt någon skillnad.

 Dessutom införs en skattefri grundnivå för sparande i investeringssparkonto och i kapitalförsäkring. Detta, meddelar bland annat Aftonbladet, kommer kosta staten 4,4 miljarder 2025 och 7 miljarder 2026.

Kosta staten. Man talar inte ens om en minskad inkomst, utan en kostnad. Det är ett tämligen avslöjande ordval. Pengarna tillhör staten. De pengar som tjänats, beskattats, sparats, förhoppningsvis växt lite, för att då beskattas igen.

Det är naturligtvis egentligen ingen som är förvånad. Diskussionen återkommer varje gång, så också i denna tidskrift. Väldigt lite förändras. Ändå fortsätter vissa av oss att tjata. För det är viktigt.

Vi lever i ett samhälle där vi någorlunda gemensamt har beslutat att vissa saker ordnas bäst tillsammans. Vilka de sakerna är och hur exakt de ska ordnas varierar, men de flesta är någonstans ense om att viss skatt är rimligt i utbyte mot inre och yttre säkerhet, grundläggande infrastruktur, i många fall också viss vård, omsorg och utbildning.

Hur väl staten sköter sin del av samhällskontrakten är en annan ledare – eller tio – men så ser överenskommelsen ut, i princip över hela det politiska spektret.

Den riktiga skiljelinjen går i stället vid synen på pengarna, på det värde som skapas och används. Och där finns ett rätt och ett fel. För staten genererar inget värde. Staten kan ge förutsättningar, det skulle till och med kunna hävdas att staten och den grundläggande säkerheten och infrastrukturen och utbildningen ibland är en förutsättning, men det är inte staten som skapar.

En skattesänkning kan aldrig vara en kostnad, därför att pengarna inte är statens. Värdet genereras av företagen och deras anställda – och det är alltid ett självändamål att låta dem behålla så mycket som möjligt.

Amanda Wollstad är chefredaktör för Svensk Tidskrift