Amanda Wollstad: Ett kontantförbud knäcker inte gängen – men kanske vår beredskap

Moderata företrädare i Stockholm hyllar NK för att ha slutat ta emot kontanter och vill att fler ska följa efter. Om inte frivilligt så via lagstiftning. Förslaget känns något daterat, är det något debatten handlat om de senaste åren är det snarast hur kontanthanteringen ska kunna tryggas, men är en hammare det enda verktyg man har tillgång till ser som bekant alla problem ut som spikar.

Och visst har författarna en poäng i att lyxkonsumtion är en viktig del av gängkulturen. Men att förbjuda kontantköp kommer inte förneka gängen sina Rolex – däremot skulle förslaget orsaka resten av samhället en hel rad problem.

Artikeln lyfter förvisso kort både beredskapsfrågan och den gamla damen som förfarande föredrar kontanter, och föreslår därför en beloppsgräns om 4000 kronor för kontantköp. Förmodligen är gränsen vald för att de Gucci- kepsar som författarna menar inte ’ska kunna köpas med blodspengar’ ligger strax över strecket. En Gucci-mössa eller ett kortfodral verkar dock fortfarande gå bra.

Men för 4000 får du inte heller en tvättmaskin, en TV eller ett otal andra saker som helt vanliga människor kan ha helt legitima skäl att betala kontant för. Framför allt handlar frågan det inte om beloppsgränsen. Sverige behöver öka kontanthanteringen, inte försöka förbjuda den.

Ett samhälle som bara tillåter digitala transaktioner gör sig beroende. Av fungerande infrastruktur, av privata företag, av andras välvilja och av regeringens eviga rättrådighet. Ett samhälle som bara tillåter digitala transaktioner är sårbart, och exkluderande.

Beredskapsperspektivet är så mycket bredare än möjligheten att kunna köpa en liter mjölk under ett strömavbrott. Vi lever i en förkrigstid, och digitala system är känsliga för både digitala och fysiska attacker. En IT-attack är förhoppningsvis löst på några timmar, några avklippta kablar kan ödelägga systemet i veckor.

Digitala transaktioner kan spåras, och kartläggas. Det är kanske ett mindre problem i fredstid, med säkra system och oförvitliga tjänstemän, men inte när man inte kan räkna med något av det. Personer av särskilt intresse för främmande makt och just kriminella gäng bör inte kunna kartläggas på meter- och minutnivå för att de köper en fika. Privatpersoner i en hårt kontrollerad social miljö ska inte kunna straffas för sina kontoutdrag.

Den digitala infrastrukturen ligger till stor del hos privata företag, vilket gör användarna beroende av deras säkerhetslösningar och regler – tidvis helt godtyckliga. I samband med Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina vägrade flera banker hantera transaktioner till Ukraina, och till den Ukrainska centralbankens insamling i Deutche Bank, som en enig riksdag skickade en halv miljard kronor till. Donationerna stred mot bankernas egna regler om stöd till militär verksamhet – som också drabbar den svenska försvarsindustrin.

Bankerna har också rätt att neka kunder eller när som helst avsluta konton, vilket gör privatpersoner helt beroende av privata företags godtycke för att kunna ta emot lön och betala räkningar. Många står helt utanför systemet – ukrainska flyktingar utan personnummer, människor i social utsatthet, de som har funktionsnedsättningar som gör det svårt att hantera digitala system.

Just NK lär dessutom drabbas extra hårt av att många utländsk turister inte vill eller kan använda utländska betalkort i Sverige – men gärna spenderar mer är fyratusen svaga svenska kronor. I stora delar av världen är kontanter fortfarande kung.

Förslaget är en kapitulation för kriminaliteten, med långtgående konsekvenser för laglydiga medborgare – och för rikets beredskap. Att marginellt försvåra införskaffandet av lyxvaror kommer inte knäcka gängen. Designkläder kan stjälas, system kan rundas och i värsta fall får de betala med tvättade pengar – infrastrukturen finns ju redan på plats.

Yttre och inre hot mot Sveriges säkerhet måste behandlas parallellt, men det kräver ett betydligt bredare perspektiv.  

Amanda Wollstad är chefredaktör för Svensk Tidskrift