Amanda Wollstad: Europas sista väckarklocka

Den normalt så emotsedda säkerhetskonferensen i München är i år något som mest inväntas. Högst på agendan står Ukrainas och Natos framtid, den regelbaserade världsordningens framtid, och den nya amerikanska försvarsministern har den nya administrationen trogen gått fram som en slåttermaskin på väg till Europa – även om han fick mildra sina uttalanden något under det inledande besöket i Polen, ett land som står USA nära men som känt har mycket bestämda åsikter om Ryssland.

Samtidigt skickar den svenska regeringen en rekorddelegation, statsministern får med sig såväl utrikesministern, försvarsministern, ministern för civilist försvar och finansmarknadsministern. En tung markering om säkerhetsfrågornas betydelse för Sverige.

När regeringens utrikesdeklaration presenterades i veckan inledde utrikesminister Maria Malmer Stenergard med att tala om vår – Sveriges, EUs och Natos – långvariga, långtgående konfrontation med Ryssland och vår ofrånkomliga uppgift att motverka Rysslands förmåga att göra oss skada. Hon fastslog att stödet till Ukraina är regeringens viktigaste utrikespolitiska uppgift – och bjöd Ukrainas ambassadör Andrii Plakhotniuk att göra henne sällskap på promenaden till riksdagen.  

Inför Münchenkonferensen gick en till synes ganska sliten försvarsminister Pål Jonsson inför den internationella pressen mot sin amerikanske kollega och konstaterade att ett Ukrainskt NATO-medlemskap fortfarande inte är uteslutet.

Budskapet har ekat över Europa. Tungviktarna Frankrike, Tyskland, Polen, Italien, Spanien och Storbritannien har i ett gemensamt uttalande lovat utökat stöd till och fortsatt lojalitet med Ukraina. Kaja Kallas, Europeiska unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik, garanterade EUs fortsatta stöd.

Det är till stor del också av av egenintresse. I en uppdaterad värdering av hotet från Ryssland slog den danska militära underrättelsetjänsten i veckan fast att om kriget i Ukraina upphör eller konflikten fryses kan Ryssland redan efter ett halvår vara redo för ett lokalt krig i ett angränsande land. Efter två år beräknas man kunna utgöra ett trovärdigt hot mot en eller flera NATO-länder och vara redo för ett regionalt krig i Östersjöregionen. Efter fem åt är man redo för ett europeiskt storkrig, om USA står utanför. Tidshorisonterna är dock beroende av att NATO inte rustar i samma takt.

Det är där vi står nu. I värsta fall bara en påtvingad frysning av kriget i Ukraina och några år från ett regionalt krig mot NATO.

Om vi inte står bakom Ukraina. Om vi inte rustar.

Vi borde aldrig behövt hamna här. Europa har agerat med oförlåtlig senfärdighet och svaghet gentemot hotet från Ryssland, hotet mot hela vår kontinent.

Måtte detta vara den sista väckarklockan vi behöver. Det är kanske den sista vi får.

Amanda Wollstad är chefredaktör för Svensk Tidskrift