Amanda Wollstad: Förintelsen är inte som något annat

Under många år försökte primärt vänsterrörelsen appropriera förintelsen och högtidlighållandet av bland annat kristallnatten som någon slags allmän antirasistisk manifestation, där det blev alltmer uppenbart att de personer som faktiskt drabbats av förföljelsen icke gjorde sig besvär.

I Malmö var den judiska församlingen inte ens inbjuden till de samlingar vänstern anordnade, och när man till slut tog saken i egna händer och anordnade egna manifestation med de som hade egna minnen av pogromen höll vänstern kvar vid sina egna arrangemang. När det kommer till den judiska minoriteten står de vanliga slagorden om vem som egentligen har tolkningsrätt uppenbarligen inte högt i kurs.

Extra tragiskt blir det naturligtvis mot bakgrund av den explicita antisemitism som spridits av partiföreträdare också i Malmö, och i samband med andra manifestationer och demonstrationer partiet deltagit i.

När förintelsen minnesdag högtidlighölls i Stockholm var Vänsterpartiets partiledare inte inbjuden till Judiska centralrådets högtidlighållande av förintelsens minnesdag i Stora synagogan i Stockholm. Man tyckte, förgå förvånande, att Dagostar inte gjort tillräckligt för att motverka antisemitismen i de egna leden.

I Malmö var ceremonin anordnad av judiska församlingen befriande opolitisk. Befriande inte för att frågan inte är politisk – snarare tvärt om – utan därför fokus därmed kunde stanna vid minnet av det fasansfulla, vid enormiteten i det industriella folkmord som faktiskt saknar motstycke.

Barnbarnsbarn till överlevande tände sju ljus för ofattbara sju miljoner dödsoffer medan deras föräldrar – barnbarnen till de som själva sett gettona och lägrens fasor – berättade sina mor- och farföräldrars historia. Det sjunde ljuset tändes till minne av romer och andra minoriteter som mördades av nazisterna, och ett åttonde för de som dödades i 7 oktober-massakrerna.

Samtiden gör sig ständigt påmind, förföljelsen löper som en röd tråd genom historien och utanför synagogan minner vakter och poliser med förstärkningsvapen om det ständigt närvarande hotet, det ständigt närvarande våldet. Inte ens minnas får Sveriges judar göra ifred.

Temat för ceremonin var motstånd, Rakel Chukri berättade om de unga kvinnorna som smugglade vapen och meddelanden mellan gettona och yttervärlden, om motståndsrörelserna och revolterna som kom att glömmas av eftervärlden. I stället för att låta judarna berätta sin egen historia har omvärlden skrivit den åt dem, anpassat den efter sin egen världsbild och syften.

Karin Brygger talade om åminnelse som mental krisberedskap, och historien inte som facit utan som barndvarnare.

Tyvärr verkar allt för många sakna vett att håll tyst och lyssna på de röster som faktiskt drabbats, som fortfarande drabbas.

Amanda Wollstad är chefredaktör för Svensk Tidskrift