Amanda Wollstad: Frihetens timme är slagen – eller?
Nästa vecka avskaffas huvuddelen av Covid-restriktionerna. Efter två år ska vi kunna leva nästan som vanligt igen. Men konsekvenserna av pandemin och de inskränkningar i vår frihet som följt i dess spår kommer vi att vi få leva med länge.
Restaurangnäringen, kulturarbetarna och eventarrangörerna kan äntligen börja ana ljuset i slutet på tunneln. Men nästan två års bortfall är inget som löser sig med några rusiga klubbkvällar. Underskotten är stora och personalen har sedan länge gått vidare till andra branscher. Pandemin må vara nära sitt slut, men krisen är det inte.
Inte heller den demokratiska. För när vi nu får tillbaka vår rätt att röra oss fritt, att mötas och resa, är det på nåder. Kvar dröjer vetskapen om hur fort det går att stänga ner, att begränsa och förbjuda. Hur nära gränsen vi är.
Sverige har varit relativt förskonat, det upprepas i varenda artikel om pandemin. Och visst är det så. Men också här inskränktes vår mötesfrihet, vi uppmanades att inte röra oss fritt, vissa branscher belades i princip med näringsförbud. Gränserna stängdes, och Öresund kunde plötsligt lika gärna varit Atlanten.
På många andra platser var det betydligt värre. Affärer och restauranger stängdes ner, människor belades med regelrätta utegångsförbud och kontrollerades nogsamt så de bara lämnade sina bostäder den föreskrivna timmen och inte rörde sig för många kilometer bort.
På Nya Zeeland har medborgare i praktiken förvägrats att komma hem, kraven och bristen på karantän på godkända hotell har gjort att människor har fått tävla om ett fåtal platser varje månad. Det har inte gått att återvända hem, trots sjuka anhöriga eller utgångna uppehållstillstånd.
Världen över har barn och ungdomar halkat efter åratal i utvecklingen när skolorna stängts och det sociala livet begränsats. Värst är det naturligtvis för de vars hem inte är den trygga platsen den borde vara. Lovens utsatthet, rädsla och hunger tog plötsligt aldrig slut. Men även barn i trygga familjer har lidit svårt av distansundervisning och social isolering. De mödrar – för det är primärt mödrar – som fått stanna hemma och hantera passning och distansundervisning halkar efter på arbetet, eller slutade helt.
Pandemin har farit hårt fram. Vi har förlorat vänner och anhöriga, många lider av sviterna efter covid lång efter att viruset har lämnat kroppen och vården går på knäna. Avvägningarna har inte varit enkla.
Men de rättsinskränkningar som skett den demokratiska världen över är ingen fotnot. Pandemin har visat oss exakt hur skört det fria samhället är. Det måste diskuteras, utvärderas – och kritiseras. För när undantagen väl är gjorda en gång blir de lätt en vana. Och hoten för att motivera ökad kontroll över medborgarna är oräknebara.
Amanda Wollstad är chefredaktör för Svensk Tidskrift