Amanda Wollstad: Håll narrativet

Rysslands krig i Ukraina har nu pågått i över två veckor. En oändligt lång tid för Ukraina och ukrainarna. En inte fullt lika lång tid för Ryssland, som slipper få sina städer och sjukhus bombade. Men de ryska förlusterna framstå hur man än räknar som betungande, disciplinen varierande och stridsmoralen vikande.

Någon snabb seger för de ryska styrkorna blir det inte. Knappast någon seger alls, det är svårt att se hur Rysslands skulle kunna uppnå någon form av varaktig kontroll över Ukraina. En marionettregering styrd från Moskva kommer aldrig att tolereras, och en regelrätt ockupation skulle svälja mer resurser och soldater än Kreml kan uppbåda. Ukraina har visat att de inte kommer ge sig utan strid.

Att Ryssland inte kan vinna innebär dock inte att Ukraina inte kan förlora. Det är monstruösa övergrepp vi bevittnar, krigsbrott som taktik när ryska styrkor bombar sjukhus och bostadsområden, skjuter journalister och flyktingar, minerar och spärrar de humanitära korridorer man själv har varit med och förhandlat fram. Den mänskliga kostnaden för Putins krig går knappt att ta in.

Kriget i Ukraina är existentiellt. För Ukraina, som kämpar för sin överlevnad. För Kreml, som desperat försöker hålla fast vid någon form av relevans. Och för Europa, vars framtid avgörs just nu.

Gensvaret har varit starkt. På bara några veckor har gamla sanningar omprövats i grunden. Sverige skickar vapen. Tyskland rustar upp. Finland omprövar Nato-frågan. EU har med en helt igenom oväntad snabbhet och enighet svarat med skarpa och långtgående sanktioner. Ryssland stängs ute från evenemang och tävlingar. Privata företag överger i en strid ström den ryska marknaden. Väst har enats och reagerat med en skärpa och en ryggrad som få väntade sig – allra minst Putin.

Men kriget är långt ifrån över. Risken är att det kommer pågå länge. Att de fruktsvärda bilderna från Ukraina kommer bli fler, och värre.

Att vi kommer behöva vänja oss vid att leva i en tid av ofrid. Av säkerhetspolitiska hot och påverkanskampanjer.

Det kommer kräva mycket av oss. Inte minst en omprövning av vår syn på våra roller, vår plats i världen.

Ändå har insikten om lägets allvar inte riktigt sjunkit in. När statsministern, av slarv eller okunnighet, repeterar ett ryskt narrativ om svenskt Nato-medlemskap och skapar rubriker i världspressen av helt fel anledningar visar man att Sverige inte är en pålitlig säkerhetspolitisk aktör. När public service och andra etablerade svenska medier låter Sven Hirdman, som suttit i styrelsen för Moskvas statliga institut för internationella relationer, vars ordförande är Rysslands utrikesminister Lavrov, kommentera kriget i Ukraina tar man inte sitt ansvar som landets främsta nyhetsförmedlare under kris och krig. När stora dagstidningar okommenterat återpublicerar Lavrovs lögner om Rysslands roll i invasionen av Ukraina och de krav Ryssland ställer på landet för att sluta bomba civila tar man inte sin roll som nyhetsförmedlare på allvar. Att neutralt återrapportera en lögn är inte neutral rapportering.

Fria medier är en essentiell del i totalförsvaret och försvaret av den fria demokratin. Man måste ta den rollen och sitt ansvar på allvar. Det innebär också att tydligt skilja på åsikter och analys. Reportrars känslor för historiska och geopolitiska händelser har inte på nyhetsplats att göra.

Det är utmärkt att man försöker förstå Putins bevekelsegrunder, men det är inte samma sak som att visa förståelse för dem. Det finns ingen sanning bakom Rysslands argument om att invasionen är för att garantera Rysslands säkerhet, att Ryssland skulle ha anledning att känna sig hotat av Nato, av väst, av att fria stater väljer sin egen väg och sina egna allierade. Därför finns det heller ingen anledning att presentera dem som den ena partens ståndpunkt, i mening att ge dem samma vikt och tyngd som Ukrainas. Ibland är det ens fel när två träter, ibland finns det bara en sida av konflikten, och då är det journalistikens uppgift att återrapportera sanningen, inte nödvändigtvis att låta båda sidor komma till tals.

Att förhålla sig neutral till uppenbara osanningar är att välja lögnarens sida.

Det pågår ett krig i vårt närområde. En demokrati är under attack. Sverige och Europa står inför ett omedelbart säkerhetspolitiskt hot. Det pågår aktiva underrättelse- och desinformationskampanjer mot Sverige som nation, i syfte att undergräva vår självständighet, vår försvarsvilja och våra sympatier med Ukraina. Vi får inte låta oss påverkas.

Amanda Wollstad är chefredaktör för Svensk Tidskrift