Amanda Wollstad: Hur man förstör ett varumärke

Förra torsdagen meddelade Nobelstiftelsen, inte utan stolthet, att man helt på eget bevåg hittat lösningen på all världens problem: Om bara företrädarna för världens värsta skurkstater fick komma på gala på konserthuset och lyssna på vackra ord om fred och demokrati så skulle de genast inse sitt misstag, ringa sina respektive ledare och sätta stopp på krig, folkmord och förtryck.

Det tog inte många timmar – eller minuter – innan resten av Sverige mer eller mindre tålmodigt försökte förklara att det där har vi ju testat förut – varenda år förutom förra, faktiskt. Och folkmorden och förtrycket fortgår allt jämt.  

Fördömandet av Nobelstiftelsens glada utspel var massivt, och omedelbart. Beslutet blev toppnyhet över hela västvärlden. Partiledare och ambassadörer från mer vänligt sinnade länder hotade med att utebli. Regeringen förhöll sig kraftfullt avvaktande. Och hovet – de uttryckte stor förvåning. På ren svenska betyder det någonting som knappast gör sig i tryck i en publikation som denna, men det är inte positivt.

Spiken i kistan blev när hans majestät meddelande att han ännu inte bestämt sig för om han skulle medverka under prisutdelningen. I klartext: det är ambassadörerna eller hans majestät. Och äntligen insåg Nobelstiftelsen vad som var på väg att hända. Inte fyrtio minuter senare hade man backat.

Men stiftelsen verkar fortfarande inte begripa någonting. De backar för att ”reaktionerna har överskuggat deras budskap” – inte för att de insåg att deras budskap var ett slag i ansiktet på krigets och förtryckets offer.

Det är något djupt provocerande med de – tack och lov allt färre – självutnämnt goda fredsivrarna som tror att de och de allena hittat någon slags magisk lösning som ingen annan är intelligent nog att förstå sig på. Att världen helt enkelt inte talat tillräckligt mycket om fred, om demokrati. Att vi bara inte nått fram till Ryssland, till Iran, till Belarus. Att om de bara förstod hur förträffligt vårt sätt att leva är så skulle de lägga ner sina maktambitioner, sitt förtryck, sina vapen.

Och i förlängningen, att Ukraina kämpar mot ett utrotningskrig för att de är så dumma att de inte begriper att om de bara sätter sig ner och talar med Putin i artiga ordalag så kommer kriget ta slut. För att de inte önskar fred tillräckligt mycket, tillräckligt hett. Som om det var där problemet låg, och inte hos despoten i Kreml och hans mördarband, som skiter i demokrati och föraktar väst. Som bara förstår vapen och makt, och aldrig kommer lyssna på någonting annat. Inte ens i Konserthuset.

Tidigare år har praxis vara att bjuda alla ambassadörer aktiva i Sverige till prisutdelningen, det var den förnyade invasionen av Ukraina och de våldsamma reaktionerna mot frihetliga protester i Iran som fick stiftelsen att dra tillbaka inbjudningarna förra året. Att man gjorde det bidrog säker till de starka reaktionerna – ingenting har ju blivit bättre sedan dess.

Men det är kanske också ett tecken på en normalisering av det offentliga Sveriges relation till stater som förtrycker sina egna medborgare, bedriver utrotningskrig mot grannländerna och uttryckligen hotar sin värdnation i officiella kanaler. Det är nämligen rimligt att inte bjuda ondskans lakejer. Det är rimligt att markera mot officiella representanter från stater som ägnar sig åt folkmord. Det är – faktiskt – det enda rimliga.

Visst kan det uppstå gränsdragningsproblematik, men det innebär inte att man kan avstå från att dra gränser. Och det står fullständigt klart för alla och envar att Ryssland, Belarus och Iran befinner sig långt över gränsen.

På X, före detta Twitter, tackade Ukrainas ambassadör Andrii Plakhotniuk för det kompakta stödet, och hans majestäts diskreta med resoluta handlande hyllades med memes och glada tillrop från konton över hela Europa. Gott så. Men skandalen borde inte ta slut där. Nobelstiftelsens tondövhet har helt i onödan släpat ett av landets viktigaste varumärken i smutsen. Det får inte passera obehindrat.

Och i Norge är ambassadörerna för Ryssland, Belarus och Iran fortsatt välkomna till utdelningen av fredspriset – trots att både Ryssland och Belarus aktivt jagar och fängslar tidigare pristagare. De har väl bara inte fått gå på tillräckligt många ceremonier än, får man förmoda.

Amanda Wollstad är chefredaktör för Svensk Tidskrift