Amanda Wollstad: Låt dem dricka lättöl

Föreställ dig att du kommer hem en dag och hittar en kommunal tjänsteman i köket. Du förstår inte riktigt hur vederbörande kommit dit, men tydligen är så här det ska vara nu, och du får helt enkelt finna dig i situationen.

För att hämta dig lite från chocken öppnar du kylen och sträcker dig efter en öl. Den kommunala tjänstemannen är genast där och rycker den ur handen på dig igen.

-Ap, ap. Det där är inte nyttigt. Alkoholmissbruk är minsann ett folkhälsoproblem i Sverige.  

Du inser att tjänstemannen ändå har en viss poäng, och sträcker dig efter lättölen i stället. Tjänstemannen ingriper igen.

– På en vardag? Vi försöker faktiskt göra skillnad på vardag och helg i det här huset.

– Jag är faktiskt vuxen, försöker du lamt. Dessutom vann MFF, det är värt att fira.

– På helgen, förmanar tjänstemannen.

Du sträcker dig efter saften i stället.

-Tänk på tänderna! Tjuter tjänstemannen.

En flaska mineralvatten?

-Dåligt för klimatet, förklarar tjänstemannen pedagogiskt.

Du ger upp och plockar fram ingredienserna till kvällens middag. Köttfärs, tomat och lök. Det ska bli köttfärssås. Genast är tjänstemannen där och byter ut färsen mot ett vegoalternativ.

-Rött kött går emot kommunens klimatpolicy, förklarar tjänstemannen.

-Jag har ju järnbrist, svarar du. Dessutom tycker jag att vegofärs är äckligt.

-Hjälps inte, svarar kommunaltjänstemannen.

– Det är faktiskt mitt hem, invänder du spakt.

-Alla måste hjälpas åt, svarar kommunaltjänstemannen förnumstigt.

En absurd tanke? Inte om du blivit så gammal att du behöver hjälp för att klara vardagen. Bor du i fel kommun riskerar du nämligen att bli omyndigförklarad så fort du flyttar in på hemmet. Dina vanor och preferenser är plötsligt ointressanta. Dina behov irrelevanta och ditt självbestämmande icke existerande.  

I början på veckan rapporterade Avesta Tidning om Stig på Framnäs gruppboende i Fors utanför Avesta, som inte längre serveras lättöl till maten. Den mat han naturligtvis betalar för, på det boende han betalar för, som är hans hem.

Anledningen var lite oklar. Eventuellt gick lättöl och mineralvatten emot kommunens klimatmål, hur de tu nu kan likställas. Eventuellt skulle det vara jämlikt mellan de som bor på kommunens boenden och de som får maten hemskickad utan dryck, vilket torde innebära att de boende fick törsta ihjäl.

Eventuellt kunde man faktiskt inte erbjuda hur många alternativ som helst, och vilka alternativ som erbjuds skulle kommunens tjänstemän avgöra. Eventuellt var det viktigt att göra skillnad på vardag och helg, varför i hela friden vuxna människor nu inte skulle kunna avgöra det själva. Är det någon som behöver lite guldkant på vardagen är det väl för övrigt de som kanske inte har så himla många vardagar kvar.

En prisfråga var det i alla fall inte, intygade kommunens omsorgschef. Man vill bara styra och ställa över vuxna människors mat- och dryckesvanor för principens skull.

Efter kritikstorm i sociala medier och en flod av lättöl som upprörda medmänniskor har levererat direkt hem till Stig har Avesta kommun nu backat. Men det är inte första gången kommunala småpampar inkräktar på äldres rätt till självbestämmande. Det kommer inte vara den sista. Och rätten till en värdig ålderdom kan inte behöva vara beroende av att man får media med sig.

Näringsbrist bland äldre är ett stort problem, också i Sverige. Aptiten och orken blir sämre med åren och svikande hälsa. Det orsakar både mänskligt lidande och dyra merkostnader för kommuner och regioner. Stort fokus läggs i forskning och omvårdnadsutbildningar på att skapa matglädje, att simulera aptiten och locka i patienter och brukare extrakalorier i form av feta såser och söta drycker. Det viktigaste är att de äter. Mat i vården ska vara näringsrik, god och lockande. Allt annat är faktiskt irrelevant.

Men än viktigare är synen på de äldre. På boende, brukare, vårdtagare och patienter.

Prussiluskorna och kommandororna på kommunen får hålla sin neuroser för sig själva. Politikerna får styra och ställa över utbudet av mineralvatten på kommunfullmäktige och vegonormer i kommunhusets personalmatsal bäst de vill, men folks hem ska de ge tusan i. Även om det råkar vara ett hem i kommunal regi.

De boende på Framnäs gruppboende i Fors, och på alla andra boenden runt om i landet, är vuxna människor med egna preferenser och rätt över att bestämma över sig själva. Att de behöver lite hjälp i vardagen ger inte kommunen rätt att omyndigförklara dem. Tvärt om. Att lämna sitt hem och sin vardag för ett boende är ett hårt slag mot individualiteten. Att behöva hjälp med vardagen skapar en utsatthet.

Det måste vårdgivare och beslutsfattare ha den allra största respekt för, och göra allt för att Stig och alla andra ska få en så fri, självständig och värdig ålderdom som bara är möjligt. Med precis vad de vill i glasen.

Amanda Wollstad är chefredaktör för Svensk Tidskrift