Amanda Wollstad: Ledarsidorna är kanske viktigare än någonsin

Den som känner sig hotad kan antingen stå i solidaritet med sina likar eller svinga vilt i hopp om att vargen äter den svagaste först. Åtminstone är det lätt den känslan man får när man läst förra veckans debatt om ledarsidorna – först i GP, sedan Medierna.

Kultursidorna är hotade, med det är ledarsidorna som borde läggas ner lyder argumentet. De är otidsenliga och partilydiga.

Till skillnad från kultursidorna, underförstått. Som gör plats för ’unika, bångstyriga röster’. Som alla låter ungefär likadant, förvisso, men ingen är ju så unik som människor som avviker i grupp.

Faktum är att de borgerliga ledarsidorna kanske är de mest unika rösterna i debatten idag. Att förespråka liberalkonservativa ideal, eftertänksamhet, diskutera kyrka, familj och tillhörighet är att sticka ut på riktigt.

Men oavsett politisk stämpel fyller ledarsidorna en viktig funktion i tider av desinformation och informationsöverflöd. Precis som kultursidorna. Tillsammans utgör de en tidnings själ och hjärta, den oersättliga essens som inte går att ersätta med TT-flashar och sociala medier-flöden. Den resonerande, tänkande, historiskt förankrade och framåtblickande delen.

Det politiska flödet rör sig allt snabbare. Varje dag – varje timme – ett nytt utspel. Det är snudd på omöjligt att följa med i svängarna, förhandlingarna, intrigerna och avvägandena. I alla fall om man har ett jobb att sköta, en familj att ta hand om, en fritid att fylla med glädje och mening. Någonstans måste flödet processas, granskas, kureras, ifrågasättas.

Det är där ledarsidorna har sin roll. Genom att sätta sig in i och sätta politiken i sitt sammanhang kan en skicklig ledarskribent öppet och tydligt resonera med läsaren som på så sätt får stöd i sin egen analys. Med tydlig politisk beteckning men med lika tydligt oberoende vet läsaren var ledarsidan står och har i bästa och många fall hunnit utveckla en relation med sidan och dess skribenter – ett förtroende. Det skapar möjlighet för fler att delta i det politiska samtalet – även om man inte har böjelse och privilegium att ägna snart när all sin vakna tid åt politik.

En ledarskribent har just tid och intresse att fördjupa sig i politiken och dess sakfrågor – något som i tidningskrisens spår tyvärr inte tillhör vanligheterna. Specialiserade journalister blir allt ovanligare och den som ska kunna lite om mycket har sällan djupa kunskaper nog i något enskilt ämne för att kunna se igenom dimridåer och se de längre linjerna. Således har också de politiska granskningarna börjat flytta in på ledarsidorna – därför att det är där kompetensen finns.

I takt med att nyhetssidorna blir alltmer reflekterande och gränsen mellan reporter och opinionsbildare suddas ut blir det allt svårare att veta vad som är fakta och vad som är tyckande. En ledarsida är tydlig och ärlig.

Snarare är det resten av tidningarna som börjat inkräkta på ledarsidans roll. Inte minst kultursidorna, som i många fall kan tolkas som en andra ledarsida, fast lite – eller mycket -mer vänstervriden.

Redan 2020 gjorde Svensk Tidskrift en granskning och publicerade en serie om huruvida det fortfarande fanns plats för kulturen på kultursidorna. Diskussionen är uppenbart fortfarande högaktuell.

Ett är dock säkert: Det finns fortfarande plats för analys på ledarsidorna – och det ska vi vara glada för.

Amanda Wollstad är chefredaktör för Svensk Tidskrift