Amanda Wollstad: Livsnödvändigt att kunna betala kontant

Regeringen ser nu över möjligheten att stärka skyddet för kontant betalning. En så kallad bokstavsutredning tillsätts på Försvarsdepartementet och senaste nyårsafton ska resultaten redovisas. Ovanligt snabba ryck, således, men så följer utredningen också råden i betalningsutredningens slutbetänkande om att göra en översyn av kontanternas ställning och tillgången till kontanttjänster senast år 2025.

Utredningen ska särskilt se över möjligheterna att betala kontant för livsnödvändiga varor såsom läkemedel, livsmedel och drivmedel. Och det är bokstavligen livsnödvändigt, för alla de människor som av olika skäl har svårt för att hantera digitala betalningar, eller inte ges tillgång till dem.

Utan kort är det snart när omöjligt att få sig en lunch i storstädernas centrum, skylten med ’vi är en kontantfri restaurang’ sitter nu uppe på i princip varenda sushihak. Till del är utvecklingen naturligtvis förståeligt. Att hantera kontanter är dyrt, och riskabelt. En kontantlös butik är menlös att råna, svår att försnilla ifrån och slipper kostnader för insättning och värdetransporter. För staten är digitala transaktioner lättare att övervaka, och beskatta. För privatpersoner är det smidigare att blippa kortet än att hantera mynt och sedlar.

När företag väljer att sluta ta emot kontanter trycker de ofta på hur mycket smidigare kortbetalningar är för kunderna. Det är en sanning med modifikation. För den bemedlade medelklassen med fast anställning och ordning på ekonomin är kort enkelt. För andra är de ouppnåeliga. När lunchrestaurangen eller fiket slutar ta kontanter slutar de också vara tillgängliga för alla. För privata näringsidkare må det i alla fall så här långt vara ett beslut de har rätt att ta, men sprider det sig blir effekten ett samhälle där alla inte längre är välkomna, där vissas pengar inte duger.

I det offentliga blir konsekvenserna orimliga. Tar vårdcentralen, akutmottagningen eller det jouröppna apoteket inte kontanter blir det i princip omöjligt för de mest utsatta att söka vård. Möjligheten att kunna fakturera i efterhand hjälper inte den som inte vet var de kommer sova i natt, än mindre nästa månad.

Också den som av någon anledning inte vill skylta med sitt besök hos vården missgynnas när besöket inte längre går att betala kontant. En kortbetalning lämnar alltid spår. Spår som riskerar att riskerar komma i orätta händer, på grund av förslagna IT-brottslingar eller för att en kontrollerande partner eller förälder oombedda öppnar kontoutdraget.

Naturligtvis är det även en beredskapsfråga. Elektroniska betalningar kräver el, internetuppkoppling och att diverse säkerhetssystem fungerar.

I Ukraina fungerar för all del digitala betalningsmedel fortfarande väl på de flesta håll, men att låsa sig till ett system, dessutom beroende av externa aktörer, i tider av kris och oro förefaller vanskligt. I synnerhet när en hackerattack eller en rejäl snöstorm riskerar att stjälpa systemet.

Vi har alla ett ansvar för Sveriges beredskap. Vi måste alla fråga oss vilken roll vi spelar i kris eller krig. Det var det tydliga budskapet från Folk och Försvars rikskonferens i Sälen. Det gäller såväl näringsidkare och privatpersoner. Genom att hålla liv i de kontanta betalningarna gör vi Sverige till ett robustare och tillgängligare samhälle. Det behöver vi faktiskt inte vänta på någon utredning för att inse.

Amanda Wollstad är chefredaktör för Svensk Tidskrift