Amanda Wollstad: Ljus i en mörk tid

På söndag är det första advent. Första ljuset i den fyrarmade ljusstaken tänds i väntan på julen, och jesu födelse. Stjärnor och ljusstakar har redan börjat smygas upp i fönstren, något behövs för att skingra vintermörkret och i år är det på många sätt mörkare än på länge.

På torsdag tänds också första ljuset i chanukkian, när den judiska högtiden chanukka inleds. Också det en ljusets högtid till minne av när mackabéerna befriade Jerusalem – år 164 före kristus, om man nu lägger vikt till vem som har levt och bett var, och när – och återinvigde templet. Den lilla mängd tempelolja som fanns att tillgå skulle bara kunna hålla lamporna i templet brinnande i en dag, men räckte ändå i åtta – tillräckligt länge för att ny olja skulle kunna skaffas fram. Till minne av miraklet tänds ljus under de åtta kvällar högtiden pågår.

Ljusets högtid i vintermörkret, i år skuggad av kriget, och de över hundra civila israeler – kvinnor, äldre, barn så unga som under året – som fortfarande hålls som gisslan av Hamas och närliggande extremistgrupper i Gaza. Skuggad av de oräknebara och exempellösa exemplen på antisemitism som svept över världen sedan den 7 oktober. Skuggad av det mänskliga lidandet – på båda sidor. Att skulden ligger hos Hamas gör inte den humanitära katastrofen mindre allvarlig.

I östra London har de lokala politikerna beslutat att inte ställa upp den offentliga chanukkian utanför stadshuset av rädsla för ’spänningar’. I Malmö är den offentliga ljuständningen – med an channukkia som noggrant plockas undan efter ceremonin avslutats – inställd av säkerhetsskäl, precis som församlingens alla andra publika aktiviteter. Exemplen lär bli långt många fler innan torsdag.

Vad hjälper ett ljus – eller åtta – när mörkret är så kompakt?

Mer än att aldrig ha tänt det.

78 ur gisslan har släppts – traumatiserade, undernärda, till familjer som i många fall decimerats av Hamas massakrer den 7 oktober – men vid liv. Och där det finns liv, finns det hopp.

Hamas har hävdat att de älskar döden mer än israelerna – judarna – älskar livet. Att det är därför Hamas kommer segra.

De har fel, på mer än ett sätt. De underskattar hur stark kärleken till livet kan vara, och de överskattar livskraften i sin egen dödskult. Israel – och de judiska folket – kommer naturligtvis att överleva detta också.

Imorgon samlas en grupp människor på Drottningtorget i Malmö för att uppmärksamma de kvarvarande gisslan och kräva att de släpps fria. Över hela världen sker liknande manifestationer. Små ljuspunkter i mörkret, men kanske tillräckligt för att hålla hoppet vid liv.

Amanda Wollstad är chefredaktör för Svensk Tidskrift