Amanda Wollstad: Misslyckandet i Malmö

Det var ett lovvärt initiativ. Att anordna ett högnivåmöte om minnet av förintelsen och antisemitism över huvud taget. Att göra det i Malmö, staden som förutom allt annat blivit ökänd för situationen för stadens judar. Malmöforum skulle ha blivit Stefan Löfvens arv. Tyvärr var det inte mycket som gick som det skulle.

De tunga namnen man hoppats skulle delta – allra helst USAs president, eller i alla fall en hög minister, de stora EU-ledarna – uteblev. Inte ens partikollegan på andra sidan bron, Mette Frederiksen, lyckades ta sig till Malmö. Anledningen till den dåliga uppslutningen kan man spekulera i, den snällaste – och kanske troligaste – förklaringen är att det är svårt att glänsa i ett ämne alla ändå är överens om.

En av höjdarna som faktiskt dök upp, Lettlands president Egils Levits, testade positivt för Covid-19 vid hemkomst. Finlands president Sauli Niinistö har gått i karantän. Säkerligen är inget av det arrangörernas fel, men likväl ett snöpligt eftermäle för en konferens som redan fått flyttas och bantas på grund av pandemin.

För Malmöborna, fonden för tillställningen, är det bestående intrycket snarare trafikkaoset som följde i konferensens spår än något som faktiskt diskuterades. Eftersom delegaterna bodde i ena ändan av stan och konfererade i den andra var staden dagtid kluven i två delar av kortegevägen. Vad som verkade vara större delen av Sveriges poliskår bevakade avspärrningarna, och helikoptern kan inte ha fått många minuter på marken under de två dagar programmet pågick.

Pådraget är förståeligt, både med hänsyn till gästlistan och temat. Samtidigt är det synd att säkerhetsåtgärderna effektivt stänger diskussionen. Ingen del av programmet öppnade för allmänheten, inte ens journalisterna släpptes in under panelsamtalen utan fick följa diskussionerna på skärmar i pressrummet.

Förutom avspärrningarna var det enda som märktes i city några annonser och en vepa om varför framkomligheten var så dålig. Inga minnesceremonier, utställningar eller samtal. Och när stadsarkivet ändå försökte göra någonting och arrangerade judisk litteratur i skyltfönstret täcktes den snart över av en filt. Av säkerhetsskäl, hette det först. Ett missförstånd, sades det sedan, och filten togs bort dagen därpå.

Men att den spontana reaktionen är rädsla säger något om klimatet i staden. Där judiska barn trakasseras i skolan, där judiska familjer inte ser någon framtid, där den judiska församlingen fortsätter krympa och den judiska förskolan omgärdas av kameror, luftslussar och skottsäkert glas.

Tanken bakom Malmöforum är vacker. Tanken att arrangera konferensen i Malmö är vacker. Ceremonin i synagogan med världsledare och representanter i enighet var vacker.

Men den kvardröjande bilden i staden är av polisavspärrningar, undangömda böcker och familjer som lämnar. Av hyckleri, och vackra ord istället för handling.

Det går utmärkt att stänga ner staden för att i slutna rum tala om antisemitism. Men inte att garantera att judiska barn är säkra i Malmös skolor.

Amanda Wollstad är chefredaktör för Svensk Tidskrift