Amanda Wollstad: Mitt i historien

De närmaste dagarna skrivs svensk – och finsk – politisk historia. Ländernas plötsliga omsvängning kommer sysselsätta statsvetare och historiker i åratal framöver. Men det enda som räknas är resultatet.

I torsdags höll president Niinistö och statsminister Marin presskonferens och avslöjade sin – föga oväntade – inställning till ett Natomedlemskap: Finland bör ansöka så snart som möjligt.

Under fredagen presenterade ”Ett försämrat säkerhetspolitiskt läge – konsekvenser för Sverige”, den säkerhetspolitiska rapport som under två bråda månader analyserat Sveriges framtida möjligheter – efter att kriget i Ukraina ställt alla tidigare analyser på ända.

Samtliga riksdagspartier ställer sig bakom analysdelen. S, M, Kd, L, C och Sd ställer sig också bakom slutsatsen, som är glasklar.

Det är inte politiskt, ekonomiskt eller militärstrategiskt realistiskt att utveckla bilaterala försvarsallianser, med ömsesidiga försvarsgarantier, utanför befintliga europeiska och euroatlantiska strukturer.

Det ryska anfallet mot Natopartnern Ukraina har även åskådliggjort gränserna för Natos åtaganden gentemot icke-allierade genom att klargöra att artikel 5 enbart avser försvar av de allierade. Det finns ingen partnerdimension i Natos kollektiva försvar.

Ett svenskt Natomedlemskap skulle höja tröskeln för militära konflikter och därmed ge en konfliktavhållande effekt i norra Europa.

På lördag håller de finska Socialdemokraterna partistyrelsemöte. På söndag de svenska Socialdemokraterna. På måndag är det riksdagsdebatter i både Sverige och Finland, och därefter extrainkallat regeringsmöte i Sverige.

På tisdag kommer president Niinistö på statsbesök till Stockholm, ett besök som bland annat kommer beröra ländernas långtgående försvarssamarbete.

Visst är det svårt att hålla masken ibland. Mötena och presskonferenserna avlöser varandra, schemat måste hållas, även om det numera torde stå klart för de flesta att Sverige kommer följa Finland, hela vägen in i Nato.

Det var dryga två månader sedan statsministern var ute och pratade om att en svensk Nato-ansökan skulle destabilisera säkerhetsläget i Europa. Tre sedan utrikesministern stod i riksdagens talarstol och deklarerade att Regeringen inte avsåg att ansöka om Nato-medlemskap. Att Sveriges militära alliansfrihet tjänar oss väl och bidrar till stabilitet och säkerhet i norra Europa.

Det var ett halvår sedan försvarsministern garanterade att aldrig som försvarsminister medverka till en Nato-ansökan. Någon månad sedan förre utrikesministern Margot Wallstöm anklagade Moderaterna för att ”pinka på vår historia” när M drev Socialdemokraterna framför sig i Nato-frågan.

Visst har en hel del hänt sedan dess. Visst har kriget i Ukraina påverkat debatten. Men världen är faktiskt densamma. Hotet från Ryssland är inte nytt. Det försämrade säkerhetsläget är inte nytt. Sveriges geografiska och militära förutsättningar är inte nya. Villkoren för bilaterala försvarssamarbeten och Natos begränsade ansvar för partnerländer är inget nytt.

Socialdemokraternas hyckleri är inte nytt. Inte heller deras tendens att svartmåla motståndaren för samma åsikt som man själv sedan sömlöst antar, och låtsas alltid ha haft.

Det kommer att skrivas hyllmeter av artiklar, avhandlingar och facklitteratur om våren 2022, om Sveriges omsvängning i Nato-frågan och Socialdemokraternas interna processer. Det kommer förmodligen inte vara vackert. Men det må vara hänt.

Socialdemokraternas överdramatiserade skådespel kan ursäktas, så länge de håller sig till manus.

Denna tidnings – och skribents – linje har inte varit någon hemlighet. Nato är det enda realistiska svaret på Sveriges säkerhetspolitiska utmaningar. Dessutom är det en fråga om solidaritet. Att bidra till säkerheten i vårt närområde. Att vi nu ser ut att äntligen ta steget är någonting att fira, oavsett hur krokig vägen dit må ha varit.

I faller Nato är det målet som gör resan värd.

Amanda Wollstad är chefredaktör för Svensk Tidskrift