Amanda Wollstad: Mormors liv bär historien om Sverige

Igår fyllde min mormor hundra år. Det är ett vällevt sekel hon lägger bakom sig, hon har upplevt mer än de flesta, men i historien om mormors liv ryms också många av berättelserna om hur det moderna Sverige växte fram.

Mormor föddes 1924 i Kongo. Hennes föräldrar var svenska missionärer. Förhållandena var enkla, det som behövdes byggdes upp på plats och gammelmormors många födslar måste varit dramatiskt historier långt från traditionell vård. Mormor förlöstes med assistans av sin far, då den lokala kvinna som förberetts som hjälp var på resa och inte kunde nås. Nedkomsten skedde i stadshuset, eftersom det var den enda byggnaden med cementgolv istället för jordgolv.

På vägen hem till Sverige som barn insjuknade mormor i malaria och blev liggande flera månader i Belgien, där hennes yngsta syster föddes.

När föräldrarna åkte tillbaka till Afrika en tid senare blev hon, precis som de flesta syskonen, bortlämnad till fosterföräldrar i Sverige. I Kongo fanns ingen utbildning som ansågs passa svenska barn, och syskonen skildes åt och delades ut bland bekanta och församlingsmedlemmar. En av döttrarna fick följa med tillbaka fast hon nått skolåldern, hon ansågs klen och antogs inte överleva till vuxen ålder. Gammelmoster Maggie lyssnade dock inte på det örat, utan växte upp, utbildade sig till sjuksköterska och flyttade sedan till Tanzania för att verka som barnmorska. Hon fick börja sin gärning med att bygga sin egen klinik.

Vissa av syskonen trivdes bättre än andra. Mormor hamnade långt från de andra, syskonen träffade hon någon gång om året. Familjen som tog hand om henne var initialt kärleksfull, hon fick sitta i knät på fosterföräldrarna vilket bara hänt en gång hos hennes biologiska föräldrar – när hon klivit på en rostig spik.

Det traumat som det måste inneburit att skiljas från föräldrar, syskon och den afrikanska vardag som var den enda den kände, var inget man reflekterade över. Mormor talade inte ens svenska när hon kom ’hem’ till Sverige.  Synen på barn har hunnit förändras mycket under snart hundra år.

Fosterföräldrarna tyckte inte det var lämpligt för flickor att studera, men mormor visade sig så begåvad att en hel delegation av hennes lärare kom hem och bönade och bad att hon skulle få läsa vidare. Hon fick stipendium för universitetsstudier i Lund, men fick inte läsa till civilingenjör – där gick gränsen. I stället läste hon matematik, fysik och kemi. Hon arbetade bland annat med Sveriges första dator – och arbetade frivilligt på Citadellet i Landskrona när Svenska Röda Korsets vita bussar kom med överlevare från koncentrationslägren.

I Lund träffade hon också min morfar, den evige humanisten. De gifte sig, fick min mor och flyttade till den idylliska västkustorten Ljungskile, där de båda började undervisa på Ljungskile Folkhögskola. Det var egentligen mormor de ville ha, morfar fick följa med på nåder – men några år senare var det han som blev rektor.  

På rektorsgården passerade besökarna i en strid ström, det var sällan gästrummet stod tomt. Gäststudenter och besökande föreläsare, musiker som skulle uppträda på skolan, gäster från bakom järnridån och från Afrika. Sommarbarn och flickor från Österrike, Tyskland och Finland som hjälpte till i hushållet och för en tid kom ifrån länder som fortfarande präglades av krig och fattigdom och fick äta upp sig.

Några år senare drabbades morfar av cancer och gick bort. Mormor blev änka med två unga flickor. De fick bo kvar i rektorsgården ett år, sedan byggde mormor ett hus åt dem ritat av en vän som var arkitekt – med rätt många praktiska invändningar från den blivande husägaren. Hur skulle man till exempel kunna putsa de moderna tre fönstren från utsidan? Ett fjärde ritades in för att lösa problemet.

Hon har fortsatt undervisa under hela sitt yrkesverksamma liv, varit kontaktperson för flyktingbarn, hjälpt till med svenskan och matten. Och har rest, över hela världen. Bakom järnridån, till marknaderna i Samarkand, över fjärranöstern, Sydamerika och ett otal gånger till Afrika, bland annat för att hälsa på gammelmoster Maggie.

Mormors liv bär många av berättelserna om det moderna Sverige. Historien om de svenska missionärerna, i sig kluven och dramatisk, driven av välvilja men med varierande konsekvenser. Om kvinnors kamp för utbildning och erkännande. Om öppenhet, för andra kulturer och andra livsöden, om det ständigt pågåendet utbytet av idéer och kultur som präglat Sverige längre än dagens nutidsfixerade svenskar kanske förstår. Om frikyrkorna, om folkhögskolornas roll för utbildning och bildning.

Här om dagen kom telegrammet, numera levererat med posten, med guldprägel och kungen och drottningens signatur. En gratulation på hundraårsdagen. Ett av många hundra som skickas ut i år. Varje mottagare sitter på historien om Sverige, de människor som byggt och kämpat för allt det vi tar för givet.

Vårt arv att förvalta.

Amanda Wollstad är chefredaktör för Svensk Tidskrift