Amanda Wollstad: Nato är en fredspakt

Sex procent av drygt 20 000 kilometer gräns som vetter mot medlemmar i en försvarspakt utgör ingen ”inringning”, det största hotet mot Ryssland kommer inifrån Kreml och har någon över huvud taget ”militariserat” de forna sovjetstaterna är det staterna själva – på goda grunder. Det är dags att vi börjar prata klarspråk om Rysslands krigsretorik; det är kvalificerat skitsnack.

Det är inte bara de dagliga rapporterna om upptrappning i Europa som minner om det kalla krigets dagar. Kremls apologeter har vädrat morgonluft och ropar om ”militariseringen” av fria, demokratiska stater i Rysslands närområde och om Ryssland som ”inringat” av Nato. Som insinuerar att landsgränserna pre 1989 – när den kommunistiska diktaturen Sovjetunionen ockuperade stora delar av kontinenten och järnridån klöv Europa mitt itu – skulle vara någon slags historiskt normalläge. Som försöker utmåla Ryssland och Nato – eller Ryssland och USA – som lika goda kålsupare i frågan om spänningarna i Europa.

Det är, med välvilligast möjliga tolkning, slappt, felaktigt och okunnigt. I värsta fall rent totalitärt.

För när USA via Nato ökar sin närvaro och övningsverksamhet i Nordeuropa gör de det på direkt uppmaning och inbjudan av fria demokratiska stater. Fria, demokratiska stater som har rätt att söka de allianser och sluta de avtal de önskar.

De baltiska staterna och Polen har själva sökt sig till NATO av en anledning. Ukraina, Georgien och Moldavien har försökt göra det samma. Man är, av goda skäl, oroade över Rysslands agerande och vill göra vad man kan för att garantera att historien inte ska upprepa sig.

Sverige borde, som ett rikt och välutvecklat land med gedigna demokratiska traditioner och ett upplevt ansvar för världens tillstånd vara en tydlig röst för Ukrainas rätt att behålla sin självständighet och förbli en del av den Europeiska gemenskapen. För stöd till ett Ukraina som invaderades redan 2014, och nu står på randen till ytterligare krigshandlingar från en totalitär skurkstat helt utan respekt för internationella regler och normer.

Men det är inte bara Ukraina som hotas av Rysslands revanschism. Och ett invasionskrig är långt ifrån den enda hotet.

Den moderna världen saknar skarpa gränser mellan krig och fred, för att citera General Valerij Gerasimov, chef för den ryska generalstaben. Det handlar inte om ett val men en reguljär markinvasion å ena sidan, eller fred å andra.  Mellan de tu ytterligheterna finns ett helt spektrum av åtgärder och konfliktnivåer, från passiv underrättelseinhämtning, opinionspåverkan och ekonomiskt understöd av extrema grupperingar och organiserad brottslighet i annat land – till IT-attacker mot grundläggande infrastruktur, regelrätta mord på annan nations territorium och små, gröna män.

Att Ryssland inte drar sig för IT-angrepp och politiska mord mot och i NATO-länder vet vi redan. Att vi stillatigande står bredvid och ser det ske kommer inte skydda oss från att utsättas.

Däremot vore det ett svek mot våra vänner och grannar. Ett svek mot löftet vi gav när vi 1995 blev medlemmar av den Europeiska unionen, och de löfte vi själva givit i vår utrikesdeklaration om att ”Sverige inte kommer att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat EU-land eller ett nordiskt land”.

Den ökade konfliktnivån i Nordeuropa beror på Kremls expansionistiska, revanschistiska politik, ingenting annat. Man skyr inte några medel för att få sin vilja fram och återupprätta kontrollen över sin ”intressesfär” – till vilken räknas ett otal, fria demokratiska stater. Att ge efter för Putin och hans korrumperade oligarker är inte ett uttryck för neutralitet, utan eftergiftspolitik.

Sverige är inte, och ska aldrig bli, en buffertzon för ett expansivt och totalitärt Ryssland. Det är dags att ta vårt ansvar för säkerhet, demokrati och fred i vårt närområde.

Att sluta försöka åka snålskjuts på NATO och i stället ansöka om ett fullvärdigt medlemskap vore en bra början.

Amanda Wollstad är chefredaktör för Svensk Tidskrift