Amanda Wollstad: Nej, höginkomsttagarna ”tjänar” inte på att brytpunkten höjs

Varför är det så självklart att bidrag ska följa prisindex, och så mycket gnäll om att brytpunkten för statlig skatt gör det? De senaste dagarnas debatt visar en obehaglig syn på svenskarnas inkomster.

Sänka skatten eller inte sänka skatten? För en borgerlig regering borde svaret vara självklart, inte minst när konjunkturinstitutet spår åtskilliga miljarder i reformutrymme. Men tiderna är kanske tuffare än regeringen.

Klart är i alla fall att brytpunkten för statlig inkomstskatt räknas upp rejält i år, eftersom brytpunkten följer prisindex, och inflationen är hög.

Principen antogs i samband med skattereformen i början på nittiotalet och är reglerad i inkomsskattelagen. Meningen var nämligen alltid att bara en mindre grupp, runt 15 procent, skulle betala statlig inkomstskatt. Utan en årlig uppräkning skulle snart när alla heltidsanställda i landet nu legat över 1991 års brytpunkt. Lönerna stiger ju normalt också från år till år.

Visst har det gjorts avsteg från överenskommelsen under åren, men den har i stort följts även av Socialdemokratiskt ledda regeringar. I regeringsställning tvingas man nämligen räkna på alternativet.

I opposition är det däremot naturligtvis opportunt att försöka göra politik av saken, att det är hyckleri tycks inte bekomma Socialdemokraterna nämnvärt. Problemet är att retoriken sedan länge letat sig utanför partiet. ”Miljardregn väntar för höginkomsttagare” skriver till exempel DN.

Men ”tjänar” man verkligen på att få behålla lite mer av sina egna pengar, jämför med alternativet? Är det i så fall inte snarare de som får höjda bidrag som ’tjänar’ på systemet?

Problemet är synen på pengar. På inkomster, vinter, avkastning och relationen mellan stat och medborgare. För pengarna tillhör dem som skapar värdet och tjänar ihop dem. Och det är inte staten.

Visst tjänar företag på att verka i en fungerande stat, region och kommun. Yttre och inre säkerhet är närmast ett grundkrav för att våga starta och driva en näringsverksamhet – även om just det knappast är Sveriges paradgren för närvarande. Friska och utbildade medarbetare gynnar verksamheten, precis som fungerande infrastruktur. Därför tycker också de allra flesta att det är ganska rimligt att betala skatt – till en viss gräns.

Var den gränsen går kan diskuteras, men att skattenivåerna blir direkt skadliga när den passerats är ett faktum. Lönar det sig inte längre att ta risken och starta ett företag förlorar Sverige snabbt i innovations – och konkurrenskraft. Lönar det sig inte att investera i Sverige flyttar kapitalet utomlands.

Och lönar det sig inte att jobba lite extra, axla mer ansvar, flytta för ett bättre jobb eller vidareutbilda sig kommer människor inte längre att göra det.  Marginalskatterna gör att helt vanliga människor med helt vanliga jobb inte har några egentliga incitament för att ta det där extraskiftet, chefstjänsten eller specialistutbildningen. Det skadar den enskilde, verksamheten – även om den är offentlig, och Sveriges ekonomi.

Det vet Socialdemokraterna också. Det är precis därför de följer uppräkningen i regeringsställning. Men retoriken är försåtlig, och måste bemötas.

Pengarna är inte med automatik statens. Staten genererar i sig inget värde. Offentlig verksamhet och välfärd finansieras av företag – och dess anställda. Att de ska få behålla så mycket som möjligt torde vara en självklarhet.

Amanda Wollstad är chefredaktör för Svensk Tidskrift