Amanda Wollstad: Ordens makt från Azincourt till Ukraina

Igår infriade undertecknad för första gången höstens löfte om att konsumera mer kultur. Charmiga Biograf Spegeln i Malmö, som har den goda smaken att servera mat och dryck till både bred och smal film, visade Shakespeares Henry V live från Royal Theatre i London.

Uppsättningen var utmärkt, huvudrollsinnehavaren Kit Harington likaså. Rollbesättningen var måhända något mer etniskt blandad än traditionellt och en antal roller hade bytt pronomen, annars var bardens text relativt intakt. Det stilistiska valet att utrusta kungen och hans män med moderna uniformer och skicka dem på träning hos den brittiska Försvarsmakten må låta som ett billigt grepp för att återaktualisera pjäsen, men fungerar relativt väl. Henry V utspelar sig primärt under brinnande krig. Att understryka slagfältets tidlöshet förtar knappast textens arv.

Det är för någon fostrad av den svenska skolan kring millennieskiftet en smula hisnande med britternas kärlek för Shakespeare. Att en pjäs skriven på drygt fyra hundra år gammal engelska, om en sexhundra år gammal kung, fortfarande läses och spelas i original, och drar fulla hus. Som om en pjäs om maktstriderna under Kalmarunionen skriven under kung Sigismunds tid vid tronen skulle sättas upp på Dramaten på originalspråk, med en Skarsgårdbroder i huvudrollen.

Tolkningarna av Henry V har varierat med sin tid. I perioder av oro och växande nationalism har de patriotiska undertonerna spelats upp. Andra gånger den ambivalenta inställningen till kriget, och handlingarna på slagfältet. Den omskrivna uppsättningen sluter sig snarare till de senare, som samtiden påbjuder. Och det är en moraliskt tvetydig text. Inte bara de nu levande har behövt brottas med sin historia och sitt arv, vilket i sig kan vara en nyttig påminnelse.

Den kanske mest berömda passusen från pjäsen är det tal Shakespeare låter kungen hålla inför Slaget vid Azincourt, på Sankt Crispiani dag. Även den som av någon anledning skyr brittisk sextonhundratalsteater har säkert hört stroferna i HBOs succéserie om andra världskriget ”Band of Brothers”, döpt just därefter.

Talet har, likt pjäsen, använts i olika syften genom århundradena och analyserats sönder och samman av Storbritanniens många Shakespeareforskare. Men retoriskt är det mycket effektivt, i synnerhet framfört av en klassiskt skolad skådespelare.

Titelkaraktärens uppmaning till mod inför orimliga odds är lika tidlös som det slagfält som utgör bakgrunden, och i sitt gröna camouflage minner krigarkungen om en betydligt mer samtida krigstidsledare.

Lugnet, tonaliteten och budskapet har ekat genom historien – Winston Churchill skrev under Battle of Britain sina berömda strofer ”aldrig har så många haft så få att tacka för så mycket” starkt inspirerad av Shakespeares ord i kungens mun.

Ordets makt ska inte underskattas, vare sig i freds- eller krigstid. Retorik vinner ensamt inga krig, men utan hopp, samhörighet och förtröstan hjälper vapenmakt inte långt. Det blir tydligt igen i dagens Ukraina, där president Zelenskyj förmått samla och gjuta mod i sitt folk och göra motstånd, trots initialt synbart oöverstigliga odds.

Henry V:s män vann vid Azincourt. Churchill ledde britterna genom kriget. Zelenskyj leder ett Ukraina som med stort mod kämpar för sin frihet, och inte kommer att ge upp i första taget.

Amanda Wollstad är chefredaktör för Svensk Tidskrift