Amanda Wollstad: Så nära, ändå så långt borta

Få länder ligger oss så nära som Norge, geografiskt, kulturellt och språkligt. Men risken är stor att vi överskattar likheterna när vi tittar på bröderna i väst med svenska glasögon.

Språkligt brukar man tala om ’false friends’, ord som låter och stavas likadant på två språk men har olika betydelser. Mellan norskan och svenskan finns det många, och de blir än lömskare av att språken i övrigt är så lika. Att något är ’rart’ är exempelvis inte nödvändigtvis positivt för en norrman, och att festen var ’rolig’ är inget vidare gott betyg.

Ett liknande fenomen kan anas på det politiska planet. Båda länderna har allmänna val till den styrande församlingen var fjärde år. Båda har en fyraprocentsspärr för att komma in i parlamentet. Båda har i internationell jämförelse många partier att välja mellan. Valstugorna ser ungefär likadana ut, partierna heter i princip samma sak, deras valslogans är till stor del snarlika.

Men Norge är inte Sverige, och försöker man applicera samma förklaringsmodell på det norska valet som man gör på det svenska så kommer analysen att hamna fel.

Djävulen sitter, som vanligt, i detaljerna. Det norska senterpartiet har visserligen också de en klöver som logga, pratar gärna om landsbygden och ingår otvetydigen i det rödgröna regeringsunderlaget, men deras fokus ligger på en konservativ regionalpolitik långt ifrån storstadscentern-med-C.

Fremskrittspartiet är populister som gärna pratar invandring, men de stammar ur protester mot höga skatter och långvarigt socialdemokratiskt maktinnehav. De saknar helt det arv Sverigedemokraterna försöker mörka, och skyr också sina svenska kollegor.

Kristelig Folkeparti är ett marginalparti med fokus på kristna värderingar – gammelkyrkliga, inte nyamerikanska – som missade spärrgränsen, även om starka regionala resultat ändå ger dem några mandat. Och Miljøpartiet De Grønne trillar även de under 4 procent, trots att klimatpolitiken kom att bli den stora spurtfrågan. Ett fullständigt stopp för all olje- och gasbrytning ses uppenbarligen inte som helt realistiskt ens av Gretas norska akolyter.

Men kanske är det ändå i valfrågorna som de stora skillnaderna ligger. För två av de stora frågorna i det norska valet, vid sida av arbeten, vård och skola, kom att bli jämställdhet och klimat. I ett av världens jämlikaste länder, där rikedomen kommer från olja, gas och fisk.

Det är viktiga frågor, naturligtvis, men någonstans i bakhuvudet gnager ändå frågan om hur relevant de är formulerade. Den ökade barnfattigdomen beror, där som här, på nyanlända som hamnar utanför samhället och fastnar i bidragsberoende. Frågan torde snarare vara hur man kommer tillrätta med integrationen, snarare än det ospecificerade ’hur minskar vi klyftorna i samhället’. Och även om olje- och gasproduktionen på sikt bör minska är det en global fråga. Drar Norge ner på produktionen kommer den omedelbart att ersättas av betydligt smutsigare utvinning i stater med gravt demokratiskt underskott – till gagn för ingen.

Men kanske är det den svenska avundsjukan om talar – frågan som kommer stå högst upp på dagordningen i september 2022, brott och straff, är knappt noterbar i de norska mätningarna. Bara två procent tycker att det är den viktigaste frågan för deras partival. Den saknar helt enkelt relevans i ett land där skjutningar inte är vardag.

Vad gäller den röda vågen bör också den tolkas med försiktighet. Att Maoistiska vänsterpopulisterna Rott tagit sig i stortinget bådar knappast gott för någon. Och Arbeiderpartiets valvinst till trots backade partiet 1,1 procentenheter sedan förra valet och gjorde sitt sämsta resultat sedan 1924.

Ska man ändå spå i norska runor inför riksdagsvalet kan man lika gärna konstatera att maktskifte i Norge brukar betyda maktskifte även i Sverige. Men det enda vi kan vara riktigt säkra på är att det kommer ske på helt andra grunder än i Oslo.

Amanda Wollstad är chefredaktör för Svensk Tidskrift