Amanda Wollstad: Sjung om studentens lyckliga dag

Efter två års pandemi fylls Lund och Uppsala åter igen av studenter som firar siste april, alternativt valborg. Redan börjar minnet av de senaste årens undantagstillstånd blekna och ny orosmoln fyller redan horisonten. Men de uppoffringar som gjorts får inte glömmas bort.

I Sverige är pandemin hos de breda flertalet redan passé, restriktionerna har lyfts och all vår uppmärksamhet förflyttats österut. Det är måhända som det ska vara, även om vi förmodligen kommer få leva med olika former av Covid 19 länge än.

I andra länder rasar pandemin fortfarande. I Kina stängs hela städer ner för att stoppa lokala utbrott, människor låses in i sina hem, berättelser om brist på mat och förnödenheter läcker ut genom censuren och omvärlden drabbas hårt när några av världens största hamnar hotas av nedstängning.

I Storbritannien dominerar efterspelet av Partygate löpsedlarna vid sidan av kriget i Ukraina. Att premiärministern hade party under lock down ses inte med blida ögon, och tidningarna berättar om de tragiska dödsfall och anhöriga som inte fick säga adjö till sina älskade medan de anställda på no 10 Downing Street minglade och drack vin.

Det är förfärliga historier, som inte kommer glömmas bort i första taget. Och just därför blir sveket så stort. Människor dog i ensamhet, vårdpersonal traumatiserades, barn, makar och föräldrar förnekades ett sista farväl.

Isoleringen slog hårt, inte minst bland barn och unga. Vidden av effekterna på mental och fysisk hälsa, utbildning och social utveckling kommer vi förmodligen inte ana vidden av på många år än.

Globalt är pandemin inte över. Vi vet ännu inte hur viruset kommer utveckla sig. Vi har ännu inget facit för vilken reaktion som var den rätta, våren 2020. Det kan komma att dröja.

Vad vi vet är att inga beslut saknade alternativkostnader. Vare sig de milda svenska restriktionerna eller de tidvis drakoniska brittiska.

Ansvariga måste ställas till svars för de brister som förekom, för brister förekom – även i Sverige.

På något sätt måste vi lära av de misstag som begicks för att begå färre nästa gång, men också för att läka från det kollektiva trauma som pandemin innebar.

De uppoffringar som gjorts – av vårdpersonal, essentiell personal, anhöriga, sjuka, ensamma gamla, isolerade unga – får inte glömmas bort. Därför är uppföljningen och ansvarsutkrävandet så viktigt. Balansgången mellan virusets spridning och restriktionernas effekter har varit – är – nästan omöjlig, men nödvändig att lära av. Det kommer alltid en nästa kris.

När studenterna imorgon intar parkerna i universitetsstäderna gör de det förhoppningsvis med besked. Tar igen de saknade två åren, och tar sin ungdom tillbaka. Snart nog kommer det krävas nya uppoffringar.

Amanda Wollstad är chefredaktör för Svensk Tidskrift