Amanda Wollstad: Stå kvar när det blåser
En trängd diktator är en farlig diktator. De som avfärdade Ryssland som hot så sent som i början på tiotalet förstod aldrig det. Det talades om en liten, känslig rysk ekonomi, vikande stöd för despoten Vladimir Putin och en armé som rustade ”från en låg nivå”. Ett land som vände sig österut, ett Europa som var säkrare än på länge.
De hade fel, inte bara mot bakgrund av vad vi vet nu. Det gick redan då att ana att utvecklingen var på väg åt fel håll, om man bara ville se. Invasionen av Georgien 2008 borde varit den stora väckarklockan. Då som nu ville man stoppa en före detta sovjetstat från att närma sig väst, EU och NATO.
Det första steget av invasionen av Ukraina fick väst att åtminstone skaka på sig. Men fortfarande rapporterades om ”festlig stämning” när Krim ”röstade” om att införlivas i Ryssland. Larmen om övergrepp och förtryck i de så kallade utbrytarrepublikerna ignorerades och Ukraina misstänkliggjordes.
I februari sparkades man brutalt ur sängen, och Ukraina fick betala priset.
Men kostnaden har, oavsett vad man själv vill erkänna, varit hög även för Ryssland. Inte minst för Putin. Det är en desperat ledare som nu kallar in en otränad, dåligt rustad och helt igenom ovillig reserv för att blöda och dö i ett menlöst krig. Som åter igen hotar med att ta till massförstörelsevapen.
Stödet sviker. Tredagarskriget har pågått i över ett halvår. Ukrainas motoffensiv har visat sig långt effektivare än någon räknat med. Det ryska ledarskiktet har börjat fundera på vad man egentligen hoppas vinna. Mobiliseringen är föga populär, i synnerhet bland de delar av befolkningen som faktiskt drabbas – Putins kärnväljare, långt från eliten i Moskva och St Petersburg.
De internationella allierade man fortfarande har kvar har blivit allt tydligare i sitt missnöje. På mötet med Shanghai Cooperation Organization i Samarkand nyligen signalerade Kina med relativ tydlighet att det var dags för Moskva att sluta hävda att man talade för någon annan än sig själv. Andra politiska ledare som tidigare stått Ryssland nära behandlar plötsligt Putin med något som i jämförelse med tidigare beundran närmast kan läsas som respektlöshet.
Detta blir med viss sannolikhet Putins sista strid. Det gör honom inte nödvändigtvis mindre farlig. Men väst måste hålla i. För Ukrainas skull. För alla krigets offer. För mänskliga rättigheter, friheten och den europeiska säkerhetsordningen. Men också för vår egen. För hur illa en trängd Putin än är, är en Putin som vunnit över Väst och inte längre ser något motstånd värre.
Amanda Wollstad är chefredaktör för Svensk Tidskrift