Amanda Wollstad: Sverige har hittat hem

Nästan sjuttiofem år efter att Nato grundades – och Svensk Tidskrift för första gången ifrågasatte rimligheten i att stå utanför – har Sverige blivit fullvärdiga medlemmar i försvarsalliansen. Gårdagen bjöd på en lång rad historiska ögonblick som vart och ett visade precis varför Sverige hör hemma i Nato.

Inte något att fira, tyckte surmagade förlorare som menade att det fortfarande finns de som tvekar om medlemskap var rätt väg att gå. Att detta var en för stor fråga att beslutas om enligt gängse parlamentarisk ordning. Att det gått för fort.

Nu finns det ju alltid de som inte gillar ett politiskt beslut. Men visst får man har förståelse över att det finns de som fortfarande inte hunnit ställa om till en ny verklighet, som gick på propagandan om alliansfrihet och trodde på historieskrivningen om Sverige som en neutral buffert mellan öst och väst. Som missat att vi under hela kalla kriget spelat under täcket med västmakterna och att vi självklart hör hemma med demokratierna i väst. Som två år efter den fullständiga invasionen av Ukraina, tio år efter krigets början, ännu inte begripit att det inte finns något hedervärt med neutralitet, ingen trygghet i att stå ensam.

Det innebär dock inte att de har mindre fel. Det finns inga demokratiska tvivel kring det svenska medlemskapet. Processen har drivits av två olika regeringar. Beslut har fattats med överväldigande majoritet i riksdagen. I det mellanliggande riksdagsvalet la en minst lika överväldigande majoritet sin röst på partier som aktivt tagit ställning för ett medlemskap. Och opinionsmätning efter opinionsmätning bekräftar att en klar majoritet av svenskarna är för ett medlemskap – samma opinionsmätningar som motståndarna i alla år hänvisat till när resultatet stött deras linje.

Få frågor har diskuterats så länge och så grundligt i svensk offentlighet. Att man valt att inte delta i de diskussionerna eller inte funnit dem relevanta innebär inte att de inte skett, eller inte varit tillräckligt demokratiska. Att Nato-motståndarna inte brytt sig om säkerhetspolitik är ingen ursäkt. Okunnighet och ointresse är sällan det.

Visst har Nato sina problem. Att det tog nästan två år från ansökan till medlemskap för Sverige är ett tydligt bevis för det. Inte en enda kunnig bedömare har egentligen ifrågasatt att Sverige politiskt, militärt och geografiskt kommer att göra alliansen starkare och säkrare – tvärt om. I stället beror den segdragna processen på att enskilda medlemmar är villiga att riskera medlemmarnas kollektiva säkerhet för sina egna syften och sätter sin inrikespolitiska prestige framför alliansens väl.

Fler mörka moln tornar upp sig vid horisonten. Europavalet och det amerikanska presidentvalet kan båda rita om spelplanen för Nato, och för Europas säkerhet. Det är hot som måste bemötas.

Men även det görs bäst tillsammans, och inget forum lämpar sig bättre.

Gårdagen bjöd på en lång rad historiska ögonblick, som vart och ett visade precis varför vi hör hemma i Nato.

Stoltheten och glädjen när statsministern lämnade över signaturerna till USAs utrikesminister Antony Blinken och Sverige äntligen blev medlemmar. Blinkens konstaterande att alliansen nu är större och starkare än den någonsin har varit.

President Joe Bidens välkomnande av Sverige under nattens State of the Union-tal och de båda kamrarnas stående ovationer för hedersgästen Ulf Kristersson. Inte minst den amerikanska presidentens övertygade ’and they can fight!’ kommer leva kvar i svensk politisk mytologi.

Alla varma välkomnanden från statsöverhuvuden, försvarsmaktsrepresentanter och ambassadörer från våra nya allierade via telegram, sms, telefonsamtal och på sociala medier – några kan ses i bilden ovan, som Nato-ländernas svenska beskickningar delade igår kväll.

Och inte minst från våra närmaste nya allierade – Norge, Danmark, Estland, Lettland, Litauen – länderna med vilka vi tillsammans ska försvara vår plats på jorden, vår demokrati, vår frihet och våra ideal.

Och så Finland, som med fast hand ledde oss in i alliansen. Som nu, enligt egen utsago, är medlemmar på riktigt, eftersom de inte betraktade den finska processen som avslutad innan vi gjort dem sällskap. Som vi nu står närmare än vi gjort sedan den östra rikshalvan förlorades 1808 – nu som två självständiga, jämbördiga nationer förenade i EU, Nato, och i en av de tätaste mellanstatliga relationer som går att uppbåda.

Under övningen Nordic Response, en del av Natos stora övning Steadfast Defender, som just nu pågår i norra Norge, Finland och Sverige hölls igår kväll spontana ceremonier i fält när vi gick från inbjudna deltagare till allierade och samlades under Nato-flagg.

Vi välkomnades som vänner, av vänner. Sjuttiofem år senare har Sverige hittat hem till den frivilliga sammanslutning av västerländska demokratier som så självklart är våra allierade. Det är absolut värt att fira.

Amanda Wollstad är chefredaktör för Svensk Tidskrift

Bild: Hälsning från Nato-ländernas svenska ambassadörer, faksimil från brittiska ambassadens konto på X @UKinSweden