Amanda Wollstad: Tal den 7 oktober
Söndag den 6 oktober hölls i Malmö en manifestation för offren för terrorattentaten mot Israel den 7 oktober 2023, och för de 101 personer som fortfarande sitter gisslan i Gaza. Svensk Tidskrifts chefredaktör Amanda Wollstad deltog i manifestationen, och hennes tal publiceras här i sin helhet.
Manifestationen omskrevs även i Jerusalem Post.
Det är tid för de stora judiska högtiderna, och i Israel och på många andra platser runt om i världen dukas borden för högtid med en eller flera platser tomma.
Ett år efter masakrerna den 7 oktober sitter fortfarande ungdomar, mammor, pappor, mor- och farföräldrar och små barn kvar i tunnlarna under Gaza.
Ovissheten måste vara fruktansvärd. Att inte veta om en älskad familjemedlem lever eller är död, att inte veta hur de behandlas – men ana. Att inte veta när de får komma hem. Att kanske misstänka att den man älskar inte lever längre, men inte få säga adjö.
Känslan av övergivenhet för de som är kvar i fångenskap måste vara fruktansvärd. Att hoppas men inte veta att förhandlingar och fritagningsförsök pågår. Att kanske inte veta hur lång tid som gått, hur lång tid som återstår, om man orkar fortsätta kämpa. Om man någonsin kommer återse sina barn, sina föräldrar, sin älskade. Om man någonsin kommer få återse se solen och andas frisk luft igen.
Svårast att tänka på är förstås barnen. Ariel Bibas, som – förhoppningsvis – hunnit fylla fem i fångenskap, och hans lillebror Kfir, som kanske har fått fylla ett. Kfir som, om han lever, inte vet någonting annat än fångenskap och rädsla.
Tusentals, tiotusentals, ett helt land och ett helt folk, lever med traumat efter 7 oktober. Av de bestialiska övergrepp få ännu insett vidden av. Av den dödligaste dagen för det judiska folket sedan förintelsen.
Närmare 1200 människor dog, också de någons barn, någons föräldrar, någons älskade. En ofattbar förlust, och ett ofattbart mänskligt lidande.
Hamas och de övriga extremister som deltog i masakrerna visste precis vad de gjorde, både mot de tusentals offer som mördades, våldtogs och misshandlades i Israel, och mot den civila befolkningen i Gaza. De ville ha krig. De ville förstöra alla möjligheter till fred. Deras mål är att utrota Israel, att utrota det judiska folket, och för dem är inget offer för stort.
Hamas och deras allierades handlingar kommer att prägla hela regionen för lång tid framöver, och har orsakat, kommer orsaka, ofattbart mänskligt lidande. Deras högsta ledning sitter i trygghet i lyxvillor utomlands eller i tunnlarna under Gaza där civila inte släpps in, medan det folk de menar sig företräda dödas och skadas i stridigheterna ovanför deras huvuden.
Sedan den 7 oktober har tusentals raketer regnat in över Israel, från den Iranbackade terrorrörelsen Hamas, den Iranbackade terrorrörelsen Hezbollah, och den Iranbackade Huthimilisen. Civilbefolkningarna i Gaza, i Libanon och i Jemen offras cyniskt i Irans prokykrig mot Israel.
Raketerna mot Israel avfyras urskiljningslöst, utan att skilja på militära och civila mål. Därtill har ett flertal ytterligare terrorattacker mot civila mål i Israel och mot Israeliska mål runt om i världen genomförts, eller stoppats innan terroristerna kunde nå sitt mål.
Att fler israeler inte dödats beror enbart på de enorma summor och resurser Israel lägger på olika typer av luftförsvarssystem, på skyddsrum, på underrättelsearbete och traumasjukvård. Ingenting annat. Attackerna är dödliga, de är menade att vara dödliga.
Jag talade med en väninna i Israel här om kvällen, långt efter midnatt i Tel Aviv. Hon hade fått rycka upp sina två små barn ur sina sängar och rusa ner i skyddsrummet. Igen. Precis som tusentals andra.
Hon är orolig för vilken framtid hennes barn har. När de kommer få uppleva fred. I sina mörkaste stunder – om de kommer få uppleva fred.
Trots alla resurser har allt för många civila dödats och skadats i attackerna mot Israel. Däribland de tolv drusiska barn som bara var ute och spelade fotboll i juli i år. Ytterligare 46 personer skadades i samma attack, de flesta av dem var under 16 år.
Efter den 7 oktober har en våg av antisemitism sköljt över världen, över Europa, över Sverige. Istället för den självklara sympati och delade sorg Israel borde ha mötts av efter att ha drabbats av ett av historiens värsta terrordåd, så firades det.
I Sverige möts och ber judar bakom låsta dörrar och tung polisbevakning. Varje tillställning med judisk koppling, även om den inte har något att göra med nutid, med Israel, med kriget, kräver noggrann planering och bevakning. På flera håll i Europa har förintelsemonument vandaliserats eller på olika sätt använts i antiisraeliska aktioner.
I Sverige högtidlighålls nästa år 250 år av judisk liv i Sverige. 250 år sedan judar fick börja leva öppet, utöva sin tro öppet i Sverige. 250 år senare känner sig judar åter nödgade att dölja sin tro, att gömma sin kippa och sin davidsstjärna. Det är en skam.
Ett år är en ofattbar lång tid för de som sitter gisslan i tunnlarna under Gaza, och för alla de som väntar och ber och hoppas för deras hemkomst. För alla de som förlorade någon i masakrerna.
Samtidigt känns det som ingen tid alls har passerat sedan den där nattsvarta dagen för ett år sedan, då så många förlorade sitt liv och sin frihet och sin trygghet.
Men en strimma av hopp lever ännu. Hopp om att gisslan ska få komma hem. Om att kriget ska få ett slut. Att det mänskliga lidandet, på alla sidor, ska få ett slut. Om en annan framtid för Mellanöstern, och alla dess barn.
Amanda Wollstad är chefredaktör för Svensk Tidskrift