Amanda Wollstad: Trångt i täten i finska riksdagsvalet

Märkligt nog har den annars ständigt närvarande NATO-frågan knappt alls varit på dagordningen inför det finska riksdagsvalet på söndag. Uppslutningen bakom ett medlemskap är stor, och till skillnad från i Sverige är inget parti längre emot ett medlemskap. Enskilda ledamöter i flera partier röstade nej, men centralt har de gröna och vänstern slutit upp bakom ansökan.

I stället har statsskulden varit en av de stora frågorna för väljarna. Den ligger på 59,4 procent, med marginal högst av de nordiska länderna men något lägre än exempelvis Tysklands.  Frågan har stor bäring för hur statsbudgetens storlek – Samlingspartiet kampanjar hårt på budskap om ordning i finanserna medan Socialdemokraterna lovar runt och menar att pengar inte är något problem. Så långt inget nytt, även om ett utpräglat budgetval ligger långt ifrån det svenska kulturkriget.

Enligt opinionssiffrorna blir det jämt, Samlingspartiet – motsvarande Moderaterna -, Socialdemokraterna och Sannfinländarna ligger alla inom någon procent av varandra. Vilket som helst av de tre partierna kan ta hem flest röster. Och det räcker i sin tur inte. Finland har personvalkretsar, tolv stycken plus Åland, och saknar utjämningsmandat. Mandatfördelningen behöver således inte följa andelen röster i riket som helhet.

Landet saknar tradition av minoritetsregeringar, stabilitet är viktigt. Behovet av en majoritet har historiskt lett till både breda och märkliga koalitioner. Pragmatiska, ja, men frågan är om behovet av att samla alla sina potentiella partners i regeringen gör den mer beslutsfähig än en minoritetsregering med flexibel majoritet i sakfrågor.

Traditionen har också inneburit att Finland inte har speciellt mycket till blockpolitik, och att partier som i Sverige skulle vägra ens ta varandra i hand plötsligt regerar tillsammans. Att man innan valet berättar vem man avser att regera med har varit ovanligt, det beror helt enkelt på valresultatet och vilka erbjudanden man får.

Men här anas ett skifte. Socialdemokraternas Sanna Marin, nuvarande statsminister, har tidigare varit ute och sagt att hon inte sätter sig i en regering med Sannfinländarna. De gröna och vänstern hakade på. Marin har dock senare blivit mindre tydlig i takt med skiftande opinionssiffror.  

Marin är populär, inte minst utomlands, efter att ha lotsat landet genom pandemin och – snart – in i NATO. Men hon är också med finska mått mätt konfrontatorisk. Nyligen tvingades hon be Samlingspartiets ordförande och statsministerkandidat Petteri Orpo om ursäkt för att ha talat om en blåsvart – fascistisk – regering om Samlingspartiet och Sannfinländarna samregerar efter valet, vilket av de flesta bedömare ansågs vara en kommentar klart över gränsen. Sannfinländarnas Riikka Purra fick dock ingen ursäkt. Det höga tonläget kan mycket väl ligga Marin i fatet.

Det blir hur som helst ett tight – och spännande – race. Men inget avgörs egentligen på söndag. Breda majoriteter tar tid, oavsett färg. De flesta verkar tro och hoppas på en ny regering innan midsommar – inte så mycket tidigare än så. Å andra sidan, är samma bedömare ensliga om, är finländarna ett tungsint folk. Bäst att inte hoppas på för mycket.

Amanda Wollstad är chefredaktör för Svensk Tidskrift, på plats i Helsingfors